Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 22 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Portvinsfabrikationen och staden Oporto vid Douro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Figueiras-vinet från trakten mellan Coimbra och Aveiro, den
så kallade Baïrradan. Det går mest till Brasilien,
dit det försändes från Figueiras. Vinerne från
det portugisiska Estremadura utgå från Lissabon i
verldshandeln och heta Lissabon-viner.

Vid Douro börjar den bästa vintrakten vid pass sju
mil ofvanom Oporto och fortsätter sig uppåt. Det
är Cima do Douro, det portugisiska Rheingau. Der
äro alla kullar planterade med vinrankor och det
till största delen af engelsmän bestående bolaget
för kulturen af vinbergen vid öfre Douro, hvilket
fordom besatt ett monopol, låter föra en sorgfällig
uppsigt. Det bestämmer, i hvilken särskild trakt
den eller den drufsorten skall planteras, på det
man må erhålla fulla och kraftiga, lätta eller
halftunga viner. Alla, som utskeppas, få, som bekant,
en tillsats af sprit. Af de fyratiotusen piporne,
hvartill en årsskörd i medeltal uppgår, gå nästan två
tredjedelar till England, liksom öfverhufvud en stor
del af vinbergen vid Douro befinna sig i engelska
händer.

Redan i Oporto apterar man vinet för de särskilda
ländernes olika smak. Engelsmännen reqvirera det
helst ungt samt i fat, aflagra det en tid i sina
källare, tappa det sedan på buteljer och låta det så
blifva moget. Nordamerikanarne taga mest secunda sort;
den måste smaka mildt och ha mycket färg. Norra Europa
inför från Portugal direkte gerna gamla, rena, fina
sorter och deraf går mycket till Hamburg och Bremen,
hvarest man finner förträffligt portvin; dock kommer
också mycket ordinärt i handeln, härstammande från
Londoner-dockorne.

Förfalskningen af portvinerne drifvas för öfrigt
mer än i ett land, men framför allt i London,
helt systematiskt och i storartad scala. De af
parlamentsutskott anställda undersökningar ha bringat
märkvärdiga facta i dagen. Redan i Portugal börjas
tillsatsen af sprit och dertill är delvis dervarande
lagstiftning skuld. Viner af secunda qvalité få
alls icke skickas till England, utan endast till
utom-europeiska länder. De lätta, för helsan så
välgörande viner, hvilka man allmänt dricker i
sjelfva Portugal, få alls icke utföras. I England
fabricerar man årligen omkring fyratiotusen pipor
portvin, framför allt i nederlagen vid S:t Catherine’s
Docks. En fabrikant meddelade det parlamentsutskott,
som hade att granska vinförfalskningarne, följande
recept till portvin. Man tager:

963		galloner	vin från Sicilien,
1,766	1/2	"	franskt, helst Roussilon,
2,604		"	åtskilliga spanska viner,
1,419		"	portvin,
394		"	kapvin,
1,620		"	melange,
205		"	sprit.

Det hela blandas och framställer derefter 8,971 ¹/₂
galloner portvin! Då de åtskilliga blandningssorterne
redan voro försatte med sprit, är det klart, hvad
för en stor mängd alkohol innehålles i en dylik oädel
vara.

Hela saken bedrifves så öppet, att i Londoner-dockorne
särskilda föreskrifter gifvas, hvilka vinfabrikanten
måste iakttaga. Vinerne äro der indelade i
två klasser. Till förbrukning i England skola
blandningarne endast bestå af viner från ett och samma
land; de till utförsel bestämda kan man deremot,
som ofvanstående recept utvisar, brygga ihop af
alla möjliga sorter. Men i praktiken komma också de
sednare till förbrukning i England; man utskeppar
dem nemligen till hvilken ö som helst i kanalen,
t. ex. till Jersey och införer dem sedan i första,
bästa engelska hamn. En sakförståndig anmärkte i
ofvannämnde utskott: "Man kan alltid parera tre mot
ett, att en man, som tror sig i England njuta portvin,
ej en gång dricker förfalskadt vin från Portugal,
utan en sammanblandning af viner, hvilka redan i deras
hemland blifvit förarbetade och derpå i England på
nytt gjorts i ordning som totalsmörja. Men detta
mischmasch består dock åtminstone af vin; deremot
bildar drufsaften i mången annan brygd endast den
allra ringaste beståndsdelen. Den sammansättes
af ingefära, krusbär, smultron, aurikelblommor,
fläderblommor och fläderbär. Ett omtyckt recept för
portvin är också följande: Man tager 45 galloner
äplevin, 6 bränvin, 8 portvin, 2 galloner slånbär
som kokas i 2 galloner vatten, hvarefter saften utpressas.
Färgen gifver man med röd sandel. Detta
"portvin" kan redan efter några dagar buteljeras;
derefter häller man i hvarje butelj en tésked
kaschusaft, som gifver blandningen utseendet af
gammalt vin, och doppar korken i en soppa af brasilträ
med alun. En hufvudroll vid fabriceradt portvin spelar
alltid fläderbär och fläderblommor; ofta begagnar
man äfven brasilträ, liguster, rofsaft och lackmus.

Så mycket öfver det naturliga och konstgjorda portvinet.

Det utgör ett stort nöje att ströfva kring staden
Oportos gator. Hvad som i första rummet ådrager sig
ens uppmärksamhet är köpmannen, hvilken vanligtvis är
en mycket omtänksam man och vid sin handel iakttager
stor försigtighet.

Handelsståndet är det inflytelserikaste i staden,
sedan adeln sjelf ställt sig i andra rummet. Fordom
egde denna uteslutande rättighet till embeten och
värdigheter, men sedan den tagit parti för don
Miguel, under det borgerskapet var tillgifvet den
liberala saken, kom den i bakgrunden. En lång tid
höll den sig aflägsnad från staden och försonade
sig först efter hand med dess konstitutionella
styrelseform. Nu lefver den åter i Oporto, der de
adliga familjernas boningar för det mesta finnas i
närheten af kathedralen.

Den skönaste anblicken företer blomstergatan, Rua
dos Flores. Husen på denna gata hafva till största
delen sitt ursprung från sextonde seklet. Der hafva
juvelerarne och modehandlarne sina butiker; på Largo
da Feïra finnas vexelkontoren; på de gator, som
ligga närmast floden Douro, sammantränger sig allt,
som har att skaffa med skeppsfarten och fisket. Denna
del af staden är trång och mörk. Som de vackraste och
rymligaste gatorna kunna vi nämna de nya Johannis-
och Sainct Antonsgatorna, äfvensom den redan omtalade
Rua nova dos Inglezes. Denna sista har formen af en
säck, ty vid sin ena ända tillslutes den af en brant
nedhängande klippa, hvarpå kathedralen och biskopliga
palatset resa sig i höjden. Prestvägen – Calzada dos
Clerigos – förer till Dygdernas promenad – Passeio
dos Virtudes – och Karmeliterplatsen.

Folklifvet är skiftande och intressant nog. Vi
hafva redan talat om köpmanna- och adelsklasserna. I
allmänhet tycka Oportos innevånare mycket om maklighet
och beqvämlighet; deras gång är långsam, och till
och med männerna nyttja den stora solskärmen,
chapeo do sol; men ansigtsuttrycket är fullt af
lif och eld. Vackra taflor och grupper finner man
öfverallt. Vid fiskarebåtarne ser man egendomliga
drägter, liksom öfverhufvud stor rörlighet är
herrskande i grannskapet af staden. På gatorna utropa
bönder och bondqvinnor oranger och andra frukter,
grönsaker, ost och blommor, hvilket allt de bära
i sina af säf flätade korgar. – Bondqvinnorna
älska särdeles prålande och höga färger i sin
klädsel. Öfver torget går en mulåsnedrifvare och
gnolar på en visstump; hans djur äro utpyntade med
röda, blå, gula och gröna band. En annan drifver
framför sig några kor, hvilka han mjölkar utanför
husen; man kan således vara säker om att få mjölken
oförfalskad. Tunga och oviga kärror fortskaffas af
oxar, men på många gator kunna åkdon icke begagnas;
de äro för branta och hafva dessutom trappsteg. Der
ser man den flitige och och herkuliske bäraren, som
leder sin börd från nordspanska provinsen Galizien,
gifva sin handräckning. Gallego’n ersätter lastdjuret;
han bär portchäsen – Cadeirinha – och två och två
fortskaffa en sådan bärstol i de branta gatorna. De
äro också vattenbärare. – På floden ser man båtförare
– barqueiros – i stor mängd. De leta snart ut om
man är främling, taga den bruna yllemössan från
hufvudet och ropa till en i alla möjliga tonarter:
båt, exellenza! båt, båt, båt. – Att munkar och nunnor
icke fattas, förstås af sig sjelf.

Portugisen är en föga driftig arbetare, och hvad
åtskilliga yrken beträffar råder fortfarande mycken
fördom. En engelsk köpman i Oporto ville en gång låta
forsla en ansenlig mängd spillning i sin trädgård
och dervid betjena sig af ett redskap, som der på
platsen hörde till sällsyntheterna, nemligen en
skottkärra. Men trädgårdsmästaren ville icke veta
af ett sådant nymodigt ting, som han kallade det,
utan förklarade den för obrukbar. Då grep köpmannen
sjelf verket an och skjöt kärran framför sig, för
att visa hur man skulle bete sig. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>