Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1864
- Wadstena Slott af Th.
- En gammal mamsells klagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en motsvarande byggnad af samma material, kallad
"Hauptmannsbyggningen", beboddes af hennes befallningshafvande
öfver Wadstena län och hennes hof. I "Drottningsbyggningen"
bodde äfven den olycklige konung Stanislaus af Polen, sedan
han efter Pultawaslaget nödgats fly från sitt rike, hvilket han
slutligen, och då hans dotter blifvit Frankrikes drottning,
utbytte mot hertigdömet Lothringen, der hans minne ännu
lefver i välsignelse. I samma byggnad sammanträffade med
hvarandra, efter 19 års skiljsmessa, Carl XII och hans syster
Ulrika Eleonora d. 30 Aug. 1716, för att efter en dags
sammanvaro icke råkas mer. Det förfallna slottet skulle enligt
ständernas beslut år 1747 bli bostad för fröknarne i det då
inrättade adliga jungfrustiftet; men de 200 daler silfvermynt,
som utgjorde det årliga statsanslaget till reparationer, förslogo
till ingenting, och sålunda fick tiden fullända sitt förstörelseverk.
Vidare inrymdes år 1753 uti slottet en kammarduksfabrik,
hvartill 227 arbetare införskrefvos från Flandern, och
hvilken årligen tillverkade för ett värde af 20-30,000 daler
kopparmynt, men hvilken snart flyttades till staden och
förvandlades till en drällsfabrik. Ändtligen fulländades den gamla
i Wasaborgens förnedring genom dess förvandlande till
spannmålsmagasin, och der höfviska riddare och stolta jungfrur
fordom trädde dansen, der höllo nu råttorna sina gillen, till
dess de sednaste årens ständer förbarmade sig öfver den gamla
konungaboningen, hvilken dock, för att återställas i sitt fordna
skick, torde erfordra mångdubbelt mer än hvad som nu kan
påkostas densamma. Ännu är dock Wadstena slott en bland
de vackraste slottsbyggnader i Sverige, och det herrliga läget
vid den stora källsjön Wetterns strand, i det bördiga
Östergötland, invid den minnesrika klosterstaden, torde må hända
i en framtid förskaffa det gamla Wettersborg samma ära som
det fordom haft, att bli en bostad för furstar, och dermed en
möjlighet att återvinna sin fordna prakt och herrlighet.
Th.
 |
Ill. WEIDEHAYN
Wadstena Slott. |
*
En gammal mamsells klagan.
Svårt var det när hundskatten infördes i våra städer och
kommuner för ett par år sedan. Månget hjerta var nära att
brista och mången hund fick slita en hund för de beskattandes
snålhet. Vid denna tiden hade dock sorgen gått öfver; antingen
hade hundägarne funnit sig i att betala, eller hade hunden
uppoffrats. Men här och der har sorgen blifvit ånyo upprifven.
Man har velat öka skatten från 1 rdr 50 öre till 3 rdr, eller
från 3 rdr till 5 rdr, – lyckligtvis kan den icke komma högre.
I en stad, der det nyligen var fråga om skattens
förhöjning från 3 rdr till 5 rdr, fingo stadsfullmäktige en
dag ett bref, som i öppen session upplästes af sekreteraren
och var af följande lydelse:
"Är det riktigt allvarsamt att man tänker höja
hundskatten till 5 riksdaler? Har man riktigt tänkt på hvad man
gör? Hvad är hunden för ett djur, hvilka egenskaper har
han, och hvad är han för menniskan? J männer, som råden
öfver stadens och öfver allas vårt väl och ve, hafven J gjort
eder sjelfva dessa frågor, och hafven J försökt att besvara dem?
Antingen J hafven gjort det eller icke, står det icke i min
förmåga att utreda denna sak. Jag vill bara tala om mig sjelf
och min hund. Jag är en gammal mamsell, sextio år ha gått
öfver min hjessa och grånat de få lockar jag ännu har qvar;
60 år! det är en sorglig ålder för ett ensamt fruntimmer.
Jag vill icke tala om min ungdom, som stod så glad och
ljus i mitt minne! Jag vill inte uppehålla mig vid de dystra
dagar som komma: veten J hvad det vill säga att tjena
andra i 35 långa år – Gud låte eder aldrig få känna det!
Veten J hvad det vill säga att vid 60 års ålder, utarbetad,
med bruten helsa och sinnet böjdt, stå ensam i verlden,
alldeles ensam, utan slägtingar och utan vänner, och uppehålla
lifvet med att sticka strumpor! Ja, veten J, hvad det vill säga
att stå ensam i verlden och sticka strumpor för att uppehålla
lifvet? Ensam. Nej ännu är jag icke ensam; jag har ju
min lilla Ami! J skratten, jag ser det, J skratten! J ären
omgifna af slägt och vänner, lyckan ler emot er, J förstån
icke, att jag kan kalla Ami min vän, min ledsagare. Men så
är det ändå, och aldrig skall jag glömma hans vänskap, hans
trohet. I sju år har han tröstat och uppmuntrat mitt glädjelösa
lif. Hur mången gång, när känslan af min öfvergifvenhet
och hjelplöshet var nära att alldeles öfverväldiga mig, har
icke min lilla vän kommit innan jag visste ordet af och
blickat med sina kloka ögon in i mina. Och då har jag känt
lindring, då har jag känt att det ändå fanns en här i
verlden som älskade mig; jag var ej längre så ensam. Och
hvilket sällskap har jag icke i honom när jag går ut och
spatserar i skymningen, hur munter och liflig är han icke!
För två år sedan när det påbjöds en skatt af 3 riksdaler
på hvar hund, tänkte jag ett ögonblick på att skiljas vid
min vän. Tre riksdaler, det är en stor summa för den som
lefver af att sticka strumpor, och hvar skulle jag taga dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0152.html
