Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Lappländska Taflor II. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i de historiska folkens led. Att de nuvarande
Lapparnes förfäder eller med dem beslägtade stammar
fordom varit utbredda öfver hela den skandinaviska
halfön, är väl kanske mer än en sannolikhet,
och måhända är det just detta urfolk, som menas
med de Troll, hvilka de invandrande stammarne hade
att bekämpa. Märkvärdigt nog träffas ännu i dag så
långt i söder på halfön som i Kronobergs län, på de
vilda gränseskogarne i Wärend, likasom i Finved och
Njudung, spridda hushåll, hvilka om somrarne lefva af
tillfällig arbetsförtjenst, om vintern af tiggeri,
drifvet som yrke, och hvilkas bostäder, såsom man
finner af ett träsnitt i Cavallii afhandling om
"Wärend och Wirdarne", slående påminner om en
lappkåta, ehuru elden här icke brinner i kåtans
midt, utan en liten utbyggnad finnes anbragt för
eldstaden. Detta tyckes åtminstone antyda, huru
de stammar lefde och bodde, som före åkerbrukets
införande innehade vårt land – det tyckes
tillkännagifva, att spridda lemningar af urfolket ännu glömt
sig qvar, – likasom de s. k. Malmöbarnen i Bohusläns
skärgård, – och då många likhetspunkter förefinnas
mellan dessa sannolika qvarlefvor af "jordhålornas
folk" i halföns söder och de nomader, som ännu
bebo dess nord, torde man utan att våga allt för
mycket kunna antaga, att befolkningen i den högsta
norden af vårt land är den ringa, af mer bildade
invandrare till obygderna undanträngda qvarlefvan
af den befolkning, som fordom innehade landet och
der lefde på samma sätt som deras efterkommande nu,
af fiske, jagt och renhjordarnes afkastning. Än i
dag undantränges den lappska befolkningen alltjemt
af invandrande nybyggare, hvilka i de högnordligaste
länen nedsatt sig så talrikt, att t. ex. i Norrbotten
befolkningen på tjugo år blifvit mer än fördubblad
och Lapparne, landets ursprungliga herrar, allt mer
och mer inskränkta, så att den tid kanske icke är
så aflägsen, då (det år 1860 till 3,462 personer
sammansmälta) Samefolket icke längre finnes inom
Sveriges landamären.
Men, – sade vi, – Lapparne äro ett folk utan historia,
och de känna om sin forntid alldeles ingenting. En
eller annan gammal sägen om sitt upphof hafva de dock,
t. ex. följande, som berättar, att Lappar och Svenskar
i början varit ett folk och deras stamfäder köttsliga
syskon med samma fader och moder; men det hände sig,
att, då ett häftigt stormväder uppstod, blef den ena
förskräckt och gömde sig under ett bräde, – och af
hans efterkommande uppkommo Svenskarne. Den andra, som
var frimodigare och icke ville söka skyla sig, blef
stamfader för Lapparne, hvilka än i dag i det närmaste
lefva under bar himmel. Likaledes hafva de, i likhet
med nästan alla folk på jorden, en saga, som påminner
om den bibliska berättelsen om syndafloden. Denna
härleda de derifrån, att Gud (Jubmel) "stjelpte
om verlden". Redan före denna tid bodde menniskor
i Lappmarkerna, heter det; men då Gud hvälfde om
verlden, steg vattnet i träsken och elfvarne öfver
landet och dränkte alla menniskor, med undantag af två
syskon, en gosse och en flicka. Dessa tog Jubmel under
armen och förde dem på ett högt berg, som kallades
Passevare (det heliga berget). Sedan faran var förbi,
och Gud hade släppt dem ifrån sig, skiljdes de åt
och gingo hvar sin väg för att se efter, huruvida det
i verlden skulle finnas mer folk än de bägge. När de
sålunda vandrat omkring i tre år, träffades de åter
och kände igen hvarandra. Åter skiljdes de på tre
år, möttes åter, men kände äfven nu igen den ena den
andra. Efter ytterligare tre år möttes de återigen,
men kände nu icke längre igen hvarandra. Emellertid
följdes de sedan dess åt samt aflade barn, och från
dessa härstamma alla de menniskor, som nu lefva.
De sålunda uppkomna menniskorna, d. v. s. Lapparne,
måtte emellertid icke hafva fått lefva fullkomligt
i fred uti sitt eget land, hvilket detta än varit,
ty en annan lappsk sagocykel vet att berätta om
farliga fiender, fruktansvärda genom sin storlek
och styrka, dertill menniskoätare och kallade
"Stalo’er". Hvarifrån de kommit, vet ingen att
uppgifva; att de varit af resligare växt än Samefolket
är dock otvifvelaktigt, ty de beskrifvas alltid såsom
fruktansvärda genom sin resliga växt, stundom också
med ett öga midt i pannan samt klädda i jern. De
skonade icke ens sina egna barn, utan det hände
mången gång, att dessa undan sina föräldrar togo
flykten till en lappkåta, der de funno en fristad
och stundom upptogos i familjen. Men Stalo’erna
voro lättrogna, dumma och enfaldiga, och de svagare
Lapparne blefvo vanligtvis dem öfvermäktiga genom
slughet och fyndighet. Sagor om huruledes Lappen
narrade Stalo’n, då han råkade falla i händerna på
en sådan, s. k. Stalo uptsasah (Stalo-sagor), äro
ännu favoritämnet för samtalen vid eldbrasan under
vinteraftnarne, och dessa sagor variera på mångfaldiga
sätt, ehuru innehållet hufvudsakligen är det ofvan
anförda. En sådan stalo-saga lyder som följer:
"En Stalo hade lagt ut nät, för att fånga bäfrar och
upptände sedan ett litet stycke derifrån en stockeld i
skogen samt lade sig att sofva invid brasan, sedan han
förut klädt af sig och bundit ena ändan af ett snöre i
nätet och den andra i en bjellra vid eldstaden, på det
han skulle väckas, då bäfvern fastnat i nätet. Detta
hade en Lapp sett, och då allt var i ordning samt
jätten insomnad, gick han till nätet och ryckte på
snöret. Stalo skyndade dit, men fann ingenting. När
han kom tillbaka, voro kläderna uppbrända: Lappen
hade nämligen passat på och kastat dem i elden. Stalo
härmades storligen öfver sin egen oförsigtighet att
i brådskan hafva skuffat kläderna i eldstaden, när
han rusade upp ur sömnen. Han satte sig emellertid
vid brasan och värmde sig, tills det åter pinglade i
bjellran. Då skyndade han till nätet, men fann icke
heller nu någon bäfver; värre var det att, när han
kom tillbaka, hade elden slocknat. Detta hade Lappen
under tiden åstadkommit. Utan kläder och utan eld,
började nu Stalo frysa, och i sin vånda tog han sin
tillflykt till månen, som lyste öfver horizonten.
Se, fader, din son fryser! – ropade han och sträckte
ut armarne åt månen. Detta halp honom dock ej, –
han frös ihjäl".
Hvilka dessa Stalo’s voro, är svårt att säga. Kanske
härleda sig sagorna om dem redan från tiden före den,
då "Gud stjelpte om verlden".
Af detta slag äro minnena och traditionerna hos
Samefolket, hvilket, innan christendomen predikades
bland detsamma, också hade sin egen hedniska gudalära,
på hvars Olymp Jubmel tronade bland en hel skara
lägre gudomligheter, åt hvilka Lapparne offrade
silfver och renhorn m. m. på sina heliga berg, bland
hvilka Sulitelma sannolikt intagit ett af de främsta
rummen. I likhet med de öfriga polarfolken hade
också Lapparne sina schamaner, eller trollkarlar,
hvilka förstodo sig på att handtera den lappska
trolltrumman och med dennas tillhjelp förutsäga
framtida tilldragelser eller meddela upplysningar
åt dem, som önskade sådane. Emellertid började
kristendomen redan tidigt nog att bli bekant i
Lappland. De mäktiga och namnkunniga köpmän, som,
i historien bekanta under namnet Birkekarlar, redan
länge varit bosatta vid de lappländska flodernas
utlopp och tvungit landets infödingar att betala sig
skatt af dess produkter, – genom dessa Birkekarlars
åtgärd kom egentligen Lappland under Sveriges krona,
– påstås visserligen hafva motarbetat predikandet
af kristendomen bland Samefolket; men den beröring,
hvari detta folk genom handeln kom med Svenskar och
Norrmän, måste småningom hafva gjort det bekant med
kristendomen, och man vet, att redan under medeltiden
de katolska presterna i omkringliggande socknar
på vissa tider anställde resor till Lappland, for
att i kristendomen befästa de redan omvända och öka
deras antal. Sedan Gustaf Wasa i Sverige infört och
stadgat den lutherska bekännelsen, sände han äfven
till Lappland religionslärare, och de angränsande
församlingarnes prester infunno sig der hufvudsakligen
under marknaderna om vintern, då Lappar samlades från
alla håll för att idka köpenskap. Carl IX, alltid
mån om att till bygd förvandla Sveriges obygder,
lät omkring år 1600 uppföra kyrkor i Lappland, och
lappska ynglingar uppmuntrades genom stipendier till
att studera i Upsala. Dessa lappska kyrkor voro i
början annexer till de närmaste svenska pastoraterna;
men under Christinas tid inrättades beständiga lappska
pastorater och sändes till landet prester, som skulle
bo vid kyrkorna. Från denna tid ökades kyrkornas
antal, och på det presterna, hvilka nödvändigt måste
ega kunskap i lappska språket, skulle med så mycket
större nit sköta sitt kall, fingo de löfte om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
