Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den bästa vägen. Saga af Richard Gustafsson. - Haschisch och dess verkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flämtande satt den gamle lutad mot en trädstam,
och när natten bröt in kom dödsengeln och ställde
sig vid hans sida.
– Farväl, kära barn, farväl, Elin! – sade gubben
sakta – kom alltid ihåg, att du bör vandra på den
bästa vägen.
Och nu susade mäktiga vingslag uppåt mellan furorna
och Elin var ensam, ensam i den vida verlden.
Elin gret och satte sig vid den rinnande bäcken,
som hoppade fram mellan mossa och stenar, och hur
länge hon satt så blef det ljust uti skogen, ty månen
tittade fram mellan trädtopparne.
Då hviskade det så underligt i asparne, som stodo vid
stranden, de blomsterklädda tufvorna rörde sig och
det klingade liksom i fjerran; men det var helt nära
fastän det klingade så sakta, ty det var elfvornas musik.
Rundt omkring lilla Elin slöto elfvorna en ring, och
några af dem flögo omkring från blomma till blomma
och skakade på stänglarne, så att det klingade likt
tusende små silfverklockor. Småfåglarne i träden
deromkring vaknade och började qvittra; men när de
sågo att det var natt, så tystnade de och gömde åter
hufvudet under vingen.
Plötsligt stannade dansen och det lyste liksom ett
klart sken mellan tufvorna. Det var elfdrottningen
med sitt följe, och hon kom för att tala med Elin.
Först kommo drottningens tärnor, klädda i guldstickade
himmelsblåa mantlar och med kransar af liljekonvaljer
på sina hufvuden. Efter tärnorna kom drottningen
åkande i en vagn af bergkristall, dragen af ett
spann hvita dufvor, och hennes mantel, som var
väfd af brokiga fågelfjädrar, var så lysande att
den kastade ett sken omkring sig. På hufvudet bar
drottningen en krona af skimrande daggdroppar, och
spiran i hennes hand var af slipad demant. En liten
tomtegubbe körde och bakpå vagnen stodo två lysmaskar
som lakejer. Rundt omkring vagnen sprungo lyktgubbar
med sina bloss.
Då vagnen kom fram till tufvan, der Elin satt,
stannade den och elfdrottningen talade till henne:
– Hit kommer jag för att visa dig tre vägar, och
du får välja den på hvilken du vill vandra.
Elfdrottningen sänkte sin spira mot den rinnande bäcken.
– Se ned i den sorlande strömmen och der ser du den
ena vägen!
Elin såg ned i bäcken och hon såg sig
sjelf, klädd i granna kläder, vandra på en
blomsterströdd väg. På ömse sidor om vägen knäböjde
guldsmidda beundrare med rökelsekar i sina händer
och småleende på sina läppar, öfverallt
stodo bord med kostliga rätter och glödande viner,
hvar Elin gick fram hyllade henne alla som en
drottning; men mot slutet
af vägen var det helt annorlunda. De som förut knäböjt
pekade der fingret åt henne, de som smålett hånlogo
nu, och hon måste vandra från all herrlighet och
prakt, dit der ingen glädje fins.
Med tårfyllda ögon och skälfvande hjerta talade Elin:
– Den vägen vill jag icke vandra.
Elfdrottningen sänkte åter sin spira mot bäcken och sade:
– Se ned i den sorlande strömmen och der ser du den andra vägen!
Elin såg ned i bäcken och såg sig sjelf, klädd i
torftiga kläder, vandra på en väg full af klippor
och törnen, och hon stötte sig mot klipporna och
sårades af törnetaggarne; hennes spis var bröd hennes
dryck vatten; men mot slutet af vägen var det helt
annorlunda. Den eviga glädjens portar öppnade sig och
hon lemnade sitt armod, för att inträda dit der allt
är ljus och fröjd.
– Den vägen vill jag heldre vandra – sade Elin,
men hon suckade då hon tänkte på klipporna och
törnets skarpa taggar.
Elfdrottningen höjde sin spira mot skyn och sade:
– Se upp mot himlen och der ser du den tredje vägen!
Elin såg upp och hennes anlete strålade af barnslig fröjd
då hon såg den herrlighet som der visade sig. Från
jorden gick en väg genom oändliga rymder, och
der flögo englar klädda i skinande kläder och med
stjernekransar kring sina hufvuden. Somliga förde
i famnen små barn, dem döden befriat från jordens
elände och bekymmer, andra ledsagade en ålderstigen,
som trött lagt sig att hvila och utbytt sin skröpliga
gestalt mot en barnaskepnad, ty blott i den skepnaden
kommer man in deruppe.
– Den vägen vill jag fara! – hviskade Elin, och i
detsamma susade mäktiga vingslag genom skogen och
Elin kände sig buren högt, högt öfver jorden.
Månen bleknade och himlen rodnade bort i öster. Här
och der öppnade fåglarna sina ögon och gjorde sig
redo att helsa himmelens drottning; men Elin hade
lutat sitt lilla hufvud mot den mjuka mossan och
insomnat vid bäckens sorl. Elfvorna kysste henne vid
afskedet och greto så att Elins svarta lockar blefvo
alldeles genomvåta, och mossan glindrade öfverallt
af elfvornas tårar.
När solen gick upp och lyste mellan träden
kommo tvenne vandrare och funno Elin och hennes
fosterfar. Gubben var död, det sågo de genast, men
Elin sof tyckte de, ty så vacker och leende låg hon
der på den gröna tufvan. De försökte att väcka henne,
men hur var det möjligt? – Hon hade ju valt den bästa
vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
