Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hönsen.
- Emelie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon nu i tre fulla veckor dag och natt oafbrutet
på äggen och vänder dem emellanåt. Hon unnar sig
knappast så mycken förfriskning, att hon går upp
någon gång dagligen, för att få litet mat; hvarför
man vanligen sätter födan nära intill dem, så att
de hafva det beqvämare. Icke af alla äggen – hönan
kan ligga på 18 på en gång – blifva kycklingar. Om,
sedan hönan legat någon tid, af äggen några kännas
kalla, så kan man taga bort dem, då det är ett tecken
af deras oduglighet. Naturforskare hafva på ett högst
intressant sätt följt ungens utveckling i ägget, ifrån
att vara en ganska liten fröblåsa, som ligger invid
äggulan ända till en utbildad kyckling. Den sednare
har fötterna dragna intill kroppen och hufvudet, så
som när den sofver, gömdt under högra vingen. Den 20,
21 eller 22 dagen börjar det lilla djuret att med
näbbet hacka på skalet och då det härvid vrider sig
fullkomligt omkring, klyfves det yttre hårda äggskalet
i två delar. Innanför det sednare är ännu en seg hinna,
som innesluter den unga fågeln. Äfven denna sönderhackas
och det smånätta djuret kryper muntert ut. Den första
dagen behöfver det ingen föda. Utaf äggulan har det
ännu så mycken näring i sig, att det icke allenast kan
lefva, utan äfven växa och utveckla sig förvånande
hastigt. Har en kyckling ej nog kraft att befria
sig ur ägget, eller hindras den dervid derigenom,
att den inre hinnan klibbat sig fast vid fjädrarne,
så hjelper man honom vid hans sträfvande, då han utan
sådant bistånd skulle omkomma. Men man förhaste sig
icke med att befria kycklingarne, utan hjelper först
då till, när de efter 24 timmar ännu ej varit i stånd
att fullända den påbörjade rispan. Hjelper man dem för
tidigt ur ägget, så kan man mera skada än gagna dem.
*
Emelie Flygare-Carlén.
Då vi framställa bilden af denna genom sin
författaretalang ganska framstående qvinna, vilja vi,
hellre än att affatta en omständlig redogörelse för
hennes författare-verksamhet, endast lemna en kort
skildring af hennes lefnadsomständigheter; ty måhända
ligger just i beskrifningen af den natur, som omgifvit
henne från den tidigare barndomen och de förhållanden,
under hvilka hon lefvat, förklaringen öfver arten
och skaplynnet af hennes skrifter. Dessförinnan
vilja vi dock anmärka, huru det låg i sakens natur,
eller, kanske rättare sagdt, i hennes personlighet,
såsom qvinna, att romanen skulle bli den skönhetsform,
under hvilken hon ville gifva ett uttryck åt de idéer,
som besjälade henne. Vid bedömandet af mannens och
qvinnans olikheter må man vakta sig för ensidighet,
vare sig att, i likhet med Aristoteles, tillägga mannen
ett principielt och väsendtligt företräde framför
qvinnan, eller såsom de mest entusiastiske beundrare
af qvinnans förmåga göra, påstå, att de största
storverk, dem historien lagt i dagen, varit qvinnors
verk. Men så mycket torde man dock, utan fara för
motsägelse, kunna säga, att sådana ämnen i allmänhet
icke höra till qvinnans område, för hvilkas sanna
framställning erfordras, icke blott en hela lifvet
omfattande, djupare begrundning, med alla dess
passioner, med alla dess, ur menniskans inre – så
väl goda som onda genier – framkallade tilldragelser,
utan äfven ämnets allsidiga begränsning och förmåga
att, om vi så få uttrycka oss, liksom lefva sig in
detsamma, så att den noggranna följdriktigheten städse
iakttages. Med ett ord, ett godt drama har näppeligen
framgått af en qvinnas hand. Det lyriska deremot
har, ända från Saphos dagar, ofta funnit uti qvinnans
författareskap sitt bästa uttryck. Romanen och
novellen äro, skulle vi tro, de diktformer, hvari
qvinnan lättast rörer sig; och på detta fält har ju
det Svenska klöfverbladet – Bremer, Knorring, Carlén –
uppväxt till en prydnad för den Svenska litteraturen.
Fru Flygare-Carlén är dotter till en köpman Smith
och född i Strömstad den 8 Augusti 1807. En hvar, som
befarit Sveriges vestkust, skall finna, huru Bohuslän
just utgör typen för dess landformationer. Hela
provinsen är visserligen mycket stenig och åt kusten
till resa sig öfverallt stora, nakna berg; men det är
isynnerhet utanför sjelfva kusten eller i skärgården,
som dess typiska beskaffenhet framträder. Här ligga
otaliga klippor, större öar, holmar och skär, nästan
alla nakna och för den förbifarande icke visande
ringaste spår till vegetation. Men en sådan finnes
dock här och der emellan klyftorna, der vinden icke
mäktat fullt intränga och bortsopa all växtlighet,
Utifrån störta bränningarne med sitt vilda skum,
men när deras vilda raseri brutit sig mot de fasta
hällarne utbreda sig ofta vågorna i djupt ingående
vikar, eller af skären bekransade, insjöar liknande,
bugter. Här får menniskan för sitt uppehälle kämpa mot
en hård och karg natur, som visserligen besegras af
hennes ihärdighet, men icke gifver vika, med mindre
den påtrycker lynnet och sinnet sin egen stämpel
och danar hela lifvet under vissa vilkor. Fiskare
och lotsar tumla här om, och sedan de i kamp mot de
vreda böljorna uträttat sina mödosamma värf vända
de med glädje om till sina boningar – de ofta till
icke obetydligt omfång förekommande fisklägena –
för att der vid en vänlig inbjudande brasa blifva
vederqvickta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0201.html
