Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla goda tiden - En enlevering bland Nomaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bra, än under sin ungdomstid; ja, hon menar att
sjelfva solen skiner mindre varmt. De ljufva barnaåren
- för hela menskligheten lika med paradiset och den
gyllne tidsåldern; den sköna ynglinga- och kraftfulla
mannaåldern - äro förbi; men-
niskan är mindre njutningslysten, hennes kraften
försvinna mer och mer, blodet strömmar icke längre
med fart genom ådrorna, och för den skull söker
hon orsakerna till sin mindre fröjd af lifvet utom,
men icke inom sitt eget väsende.
En enlevering bland Nomaderna.
estra Asiens stepper bebos af Kirgiserna. Detta folk,
till hvilket upplysningens välgörande strålar ej
ännu ^ r^ hunnit tränga sig, förer, på fadrens vis,
ett nomadiskt lif, vårdande med omsorg sina talrika
hjordar. Den råa styrkan är den makt det vördar,
Jagten och kriget dess hufvudsakligaste nöjen. Liksom
hos alla krigarefolk är hos dem qvinnans lott ej
den lyckligaste. Det är hon, som måste vara den
tjenande; ja, hon behandlas ofta såsom slaf. Men
oaktadt den råhet, som i allmänhet karakteriserar
Kirgisern, är han dock icke otillgänglig för ädlare
känslor. Den berättelse, vi här vilja framställa,
torde tillräckligt bevisa detta. Sultan Timur var den
stora hordens rikaste och mest fruktade höfding. Han
betade sina talrika hjordar vid foten af Ala-taubergen
och hans inflytande sträckte sig ända till mellersta
hordens stammar, för hvilka han hade blifvit
fruktansvärd genom sina röf-varetåg. I söder bodde
en lika mäktig granne, Dschan-Dschir-khan, de svarta
Kirgisernas sultan, hvilken med sina bundsförvanter
väl skulle kunnat samla en här af 40,000 ryttare. De
svarta Kirgiserna (Kara-Kir-giserna) hafva fått detta
tillnamn af den mörka ansigtsfärgen; de bebo trakten
söder om Ili och hafva sina sommarbetesmarker i den
söderut belägna bergsträckan Mustau. Båda sultanerna
hade sina vinterläger på blott tre dagsresors
afstånd från hvarandra. De båda höfdingarne hade
sorgfälligt undviket att komma i fejd sinsemellan,
emedan de å ömse sidor betraktade hvarandra såsom
farliga motståndare. De hade följt samma princip som
de sibiriska vargarne; dessa uppäta ej hvarandra, så
länge de finna något annat byte. Sålunda öfverföllo
de båda sultanerna sina närboende grannar, plundrade
deras hjordar och släpade menniskorna i träldom,
så att landssträckorna omkring deras områden voro
fullkomligt öde.
Sultan Timur räknade alla sina stamfäder på fingrarne
ända till den berömde Dschingis-khan - hans vän
Dschan-Dschir-khan var ej mindre stolt på sitt
vis. Den förstnämde hade en enda son, vid namn Suk,
ensam arfvinge till all denna ära och herrlighet. Suk
var en ståtlig man och gaf ej sin fader något efter
i krigaredygder. Han hade redan an-
Tigerangrepp.
fört talrika baranta’s och dervid gjort sig känd
för tapperhet. Yid ett tillfälle besökte han äfven
de svarta Kirgisernas sultan och lärde dervid känna
dennes dotter Ai-Khanym, i hvilken han fann sitt ideal
för qvinnan förverkligadt. Han var sadelfast, förstod
att kufva den vildaste häst och kunde handtera lans
och stridsyxa så godt som någon man och fann sitt
älskmngsnöje i falkjagt. Hon å sin sida såg på den
tappre Suk med stigande välvilja ech snart voro båda
förälskade i hvarau-
______.___..____..,_____– __._ dra.
Sultan Timur
hade ingenting att invända, då hans son förklarade,
att han ville fria till grannens dotter; han sände
några höfdingar till Dschan-Dschir-khan och lät
högtidligt anhålla om hans dotter. Den svarte
Kirgisern var äfven å sin sida belåten, gaf sin
tillåtelse, och ingenting syntes stå de älskandes
lycka i vägen. Allt var i ordning - så när som
kalymen!
I nomadernas kärleks- och giftermålshistoria
spelar kalymen en vigtig roll, den kan jemföras
med den omedgörlige svärfadern eller onkeln i de
europeiska romanerna, dessutom utgör den ett slags
lifför-säkring eller enke-kassa för hustrun. Så
snart den giftaslystne mannen erhållit faderns
samtycke, bestämmer den sednare det antal kameler,
hästar och öfriga husdjur, som friaren har att
betala. Detta torde i Européens ögon synas, som
om fadern sålde dottern till mannen, liksom en
handelsvara. En Kirgiser skulle deremot säga om
den europeiska brudens hemgift, att fadern gåfve
mycket penningar för att blifva af med henne. De
der hjordarne utgöra, hvad Kirgisern kallar »kalym»,
och behållas af hustruns föräldrar för den händelse,
att hon någon gång skulle skilja sig från mannen
eller blifva återförd af denne. Hon är alltså häruti
lyckligare lottad än många af våra qvinnor. Kalymens
storlek rättar sig vanligen efter brudens rang. och
lika litet som en fattig handtverkare hos oss skulle
våga fria till en prinsessa, lika litet vågar en
fattig Kirgis begära en sultans dotter. Svärfadern
beräknar sin egen värdighet, sina anor, antalet af
sina hjordar och tjenare, sitt inflytande hos stammen
och så vidare så högt som möjligt och låter friaren
betala derefter. Den sednare får deremot äran att af
svärfadern anses som en slägting och njuta hans skydd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
