Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyndet. Novell af Lea - Charad-Logogryf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
»Jo bevars, det förstås; men älskarinnan, skall hon
brinna upp, hon?»
»Nej, hon skall sjunka. Med sin fladdrande hvita
klädning störtar hon sig i vågorna efter älskaren;
men denne, sliten mellan sin pligt och sin kärlek,
räddar fadern på sina starka armar, under det han
med förtviflan ropar till henne: ’icke Mr, Eudoxia,
men der?»
»Dör hon, då?»
»Nej, inte alldeles. Fartygets unge kapten, som
länge i hemlighet älskat flickan, störtar sig efter
henne, och oaktadt en haj gapar efter honom, simmar
han med sin sköna börda öfver de alplika vågorna,
tills en af dem slungar upp det unga paret på någon
vänlig, okänd strand, der han rullar lif i den bleka
f örtroller skan, hos hvilken han förgäfves tigger
om genkärlek. Blir det inte bra, kanske?»
»Hm . . . jag vet inte hur, men det blir alldeles som
’hunden på katten och katten på råttan och råttan på
repet’ - det der gamla, mamma vet ...»
»Gud i himlen, Rosina, är du min dotter eller är du
det icke?»
»Kors, så underligt mamma frågar! Rår jag för, att
jag ej blifvit skapad till författarinna eller att
jag ej kan finna någonting vackert och uppbyggligt i
sådana der hiskliga händelser? Vill mamma nu dricka
sin mjölk, medan den är varm ? Lägg inte armen i
smörassietten! Herre Gud! Se der en stor klick. Jo,
det ser visst ut, som om vi hade ondt om smör! Tanta,
lilla mamma, skall jag breda på.»
»Tack, barn, tack! Nå, du frågar inte ens, hur det
sedan går med de älskande?»
»Jo bevars, efter mamma så vill, så - hur går
det?»
»Han magrar, barn, han magrar rysligt och sitter
slutligen på en klippspets som ett gelé och stirrar
mot horisonten.»
»Hvilken? fästmannen?»
»Åh nej, kaptenen, vet Jag. Och hon, Eudoxia, går med
utslaget hår vid stranden och ropar sin älskades namn,
då hastigt ... en mörk punkt synes på vågorna ... det
är en båt. . . en kanot . . . den närmar sig ... hon
urskiljer flera figurer med spjut och vajande plymer
. . . det är vildar ... de komma närmare och närmare
. . . hon ser äfven tvenne andra ... sin far och -
honom, honom! Båten lägger till ... ett glädjerop
. . . nej, tvenne ... ett språng - och de älskande
hvila vid hvarandras hjerta!»
»Nej, men se! Nu ref mamma ned hela serveten och
koppar och allt - herre Gud, så ledsamt!»
»Åh lappri, kära du, det der är förgängligt. Men
nu skall du bara få höra till slut: det blir en
stor försoning mellan fadern och älskaren, och de
blifva upptagna alla tre på ett europeiskt skepp och
bröllop firas om bord, hvarefter de återvända till
sitt fädernesland.»
»Men kaptenen då?»
»Han stannar qvar. Han förenar sig med vildarne
och
blir deras höfding, och när han en gång dör, är
Eudoxia hans
sista tanke, hans sista suck. - Jag får det säkert
färdigt i ! qväll alltsammans, och då går jag ut och
försöker få det såldt.» | »Men mammas hatt,
som föll i tvättfatet i går - inte
l kan mamma ha den?»
»Nå, så gå upp till mamsell Willgren och bed, att du
får
låna hennes på ett par timmar. Hon är så
beskedlig; det
nekar hon visst inte.»
»Men klädningen? Inte kan mamma hafva den här, och
den andra är ju på assistansen.»
»Kära du, gör då inte så många omöjligheter! Lägg
hellre
upp din egen en smula, så tar jag den.»
»Men om någon kommer; inte kan jag gå i underkjolen
och inte kan jag taga den bästa på mig heller. Tänk
om han
kommer, den der unga herrn, mamma vet, han som
springer
här och vill hyra ...»
l »Det är en underbar yngling, den der;
må han komma!
| Det är någonting eget, någonting romantiskt i
hela hans per-| sonlighet. Bara den der idéen att
envisas få hyra detta gamla j rum är originel, så vida
det icke helt enkelt är en förevänd-| ning för att
ostörd få se och tala med . . . Rosina, mitt barn, |
tag söndagsklädningen på dig; den andra tar väl jag,
då jag | går ut.»
| »Åh, kära mamma, kan mamma verkligen
tro att ...»
l »Den, som har ett par sådana ögon som
han, kan man
j tro om allt. Hur länge är det nu, han gått
här.? Flera vec-| kor, tror jag. Han är artig, han är
uppmärksam, och tusen j gånger har jag sett, huru han,
då du blygsamt slitit i vrån | vid det gamla skåpet,
betraktat dig med beundrande blickar. | Men rummet
hyra vi icke ut; jag tror ej, att jag på ett annat
ställe skulle finna den inspiration, som
här hemsöker mig:
dessa djupa fönstersmygar, med sina långa,
hemlighetsfulla l skuggor; dessa underbart
framskjutande hörn härinne, bildade i af muren;
dessa svartnade ekpanelningar; ja, till och med
detta l gamla, inbyggda skåp ger näring åt en liflig
fantasi. Din | hjelte har för resten ett par charmanta
ögon; jag skall teckna
honom i min nästa roman. Han skall der blifva en af
forntidens
riddare, och hans älskade skall jag kalla Isabella. -
Skynda | dig nu och hör åt, om du kan få låna hatten,
och kan du der-I jemte få låna en riksdaler, vore
det ej ur vägen; men stör ! mig inte nu. Jag brinner
af otålighet, innan jag får fullborda l mitt verk. Du
skall se, du skall se, att det går bra!» | På
aftonen gick den gamla damen verkligen ut med sitt
j manuskript under själen och mamsell Willgrens hatt
på hufvu-I det. Men i det dystra rummet der hemma i
vrån vid skåpet ! satt som alltid Rosina, sysselsatt
med något främmadt hand-! arbete och ofrivilligt
lyssnande efter steg i trappan. (Forts.)
Charad-Logogryf,
första är hvad våren ger ^ Med högblå luft och nyfödd
blomma,
Hvad älskarn lofvar, flickan ser I framtidsdrömmar,
hoppfullt fromma. Man sanningen rätt ofta plär I
tillstånd af mitt andra måla, Och den, mitt tredje
ofta är, Får stundom ledsamheter tåla.
Mitt hela beräknas att medföra glädje, Båd’ gammal och
ung till dess njutningar går, Och utom mitt första och
andra och tredje Man derutaf följande småsaker får:
Ett djur, som kan hoppa, och ett, som kan flyga: Hvad
tjufven nyss gjorde så qvickt, utan lof; En buske,
hvars grenar kring åbräclden smyga;
Ett nöje på landet, i stad och vid hof;
Ett rum, der man dansar och dricker och äter
Och der man för öfrigt kan roa sig bra;
En sak, hvilken tvätterskan sällan förgäter;
Hvad torparen, liksom den rike, vill ha;
Hvad väl kallas fult, men dock mången plär vara;
Hvad borgmästarn håller i Trosa och Skara;
Hvad skeppar’n tar in, men moralen förkastar;
Ett plagg, man om sommaren tar utanpå;
Hvad skogar och grufvor och byar kullkastar;
Hvad stundom i skolan man plägar att få;
Hvad man utaf sång och förkylning kan blifva;
Hvad punsch och champagne och bourgogne kunna gifva;
En lätt och begripelig hund-kompliment;
Hvad ofta en näsvis förmår till att göra;
En mine, som kan sällskapets trefnad förstöra;
En pjes, som oss visar det minsta moment;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
