Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Stockholms Djurgård och dess sommarlif. Av A.-E.
- Studier vid vägen. Aktningsvärda och icke aktningsvärdasamhälssmedlemmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varande). Den invigdes den 15 Juni 1864 med en ny pjes
af Joh. Jolin. Ej fullt ett år derefter, eller den 19
Maj 1865, lades denna teater i aska genom en eldsvåda,
som uppkom genom någon ovarsamhet med gasen. Fabrikör
Mineur bildade nu ett bolag för uppförande af en ny
teater. Denna (den nu varande) blef färdig 1867 och
invigdes af södra teaterns skådespelaresällskap den 20
Juni samma år med uppförande af Hedbergs folklustspel
Sommarlif på Djurgården.
Efter denna korta återblick på Djurgårdsteaterns
öden, under hvilken vi hunnit passera öfver den lilla
slätten mellan Blå Porten och teatern, torde mina
ärade läsarinnor och läsare behaga göra ett besök
på teatern. Offenbachs sprittande musik ljuder från
den lilla orkestern, den smakfullt målade ridån går
upp, och Hertiginnan af Gerolstein visar sina många
beundrare på det mest ogenerade sätt det privataste
af sitt privata lif... I stället för att följa den
muntra parodierande operettens gång (jag gissar,
att ni haft ert nöje deråt mer än en gång!), låtom
oss kasta en blick omkring den vackra salongen, om
hvilken blifvit sagdt af vidtbereste män, att »det
är den elegantaste sommarteatersalong i Europa».
Utan att hvarken bekräfta eller bestrida detta omdöme,
torde vi blifva öfverens om, att vi sällan sett en
vackrare och behagligare salong, och det bör ej störa
vårt välbefinnande, om någon kommer och hviskar i
vårt öra, att »der eller der finns en teater, som
dock vida öfverträffar denna».
Salongen är luftig och ljus samt rikt och med utsökt
smak ornerad i hvitt och guld, efter ritningar af
ornamentsbildhuggaren Hoffman, som här lemnat förnyade
bevis på sin förmåga. Askådarnes platser äro ordnade i en
amfiteater och tvenne logerader, bakom hvilka löpa
inåt öppna gallerier – en synnerligen välbetänkt
anordning med afseende på salongens luftvexling
under de varma sommaraftnarne. Också plågas man
här icke af den olidliga hetta, som oftast under den
heta årstiden å andra teatrar gör om intet det
nöje, man genom ett besök derstädes väntat sig. En
annan klok anordning, hos oss ny, märker man äfven
vid belysningen af Djurgårdsteaterns rymliga och
till sina proportioner väl beräknade scen. Utom den
vanliga rampen nedtill, äro nämligen icke färre än
sju rampar ofvantill mellan »de himmelska kulisserna»
anbringade; fördelarne af detta sätt att belysa scenen
äro i ögonen fallande. Hvad som ej litet bidrager till
salongens behagliga utseende, är äfven avantscenerna
med hvar sin loge, omfattade af korintiska pilastrar
och i öfrigt rikt sirade.
Men ridån faller för sista gången; en åska af
applåder framkallar åter den fagra hertiginnan,
den ömkelige prinsen, krutgubben Brumm och
f. d. korporalen-generalen, som fått löfte om ett
postkontor, sedan han gjort sig omöjlig som knekt;
– publiken ger dem ännu en hyllning och aflägsnar
sig. Utkomna, der »skuggorna sig sänka och qvällens
dimmor kulna stå», skynda vi ned till Alkärret, för
att följa med ångslupen till Strömparterren, der vi,
om våra dagar förlängas, åter råkas i nästa – häfte.
A.-E.
*
Studier vid vägen.
Aktningsvärda och icke aktningsvärda samhällsmedlemmar.
Der, på en af bänkarne å en allmän promenadplats invid
staden X..., satt en vacker sommarafton för icke så
långt tillbaka, en herreman af ganska aktningsvärdt
utseende. Han var korpulent till sin figur, hade
stort hufvud och solferino-röda kinder samt en
näsa, lika mirakulös till form som dimensioner, –
en hörnsten i hans friarelycka, hvarförutan han
otvifvelaktigt vunnit ett helt annat resultat än
tre korgar. – Mannen var landtpatron Finklén. Han
hade kommit till staden med en brännvinsleverans,
hvarom han kontrakterat med en köpman, som gjorde
i denna vara. Vår patron hade uppburit liqviden
och hade pengarne på fickan. Han satt med hakan
stödd mot guldknappen på sin käpp, funderande på
konjunkturerna för nästa år. Sädesväxten var klen
i orten, och de sammanstämmande underrättelserna
från olika provinser bebådade icke bättre derstädes;
hungersnöd torde uppstå; man måste förse sina behof,
medan tid är. Brännvinet måste stiga, således inga
köpslut än för ett kommande år.
Medan han så satt i sina lofliga spekulationer kommo
några arbetskarlar, sjåare, så kallade, vägen fram,
återvändande efter dagens möda till hvila i sina
torftiga hem.
»Se’ken en fläskpatron! Det var mig en baddare!»
sade den ene.
»Och se’ken näsa han har», sade en annan.
»Ja, det var f–n té’ näsa! Den drar minst ett
fjerdedels skålpund snus i prisen», återtog den
förste.
En allmän skrattsalfva belönade denna qvickhet. Det
lifvade upphofsmannen, och han började sjunga:
"Han en mäkla riker man,
Jag en fatti’ Laz’us,
Men nog gerna bytte han
Emot min sin nasus.
Men inte ville jag hafva hans.» Och han strök sig
med handen om sin.
»Hör på den stollen! Nu har Erikson fått lite i
skallen; då är han alltid på sång-leden.»
Under tiden hade sjåarne kommit patronen närmare.
Erikson gick några steg framom de andra, stannade
midt för den nyssnämde och sade, i det han lyfte på
hatten och svängde den i luften: »Gud bevare herrns
näsa!» – Detta var patronens »corde sensible».
»Hvad säger du, karl?» sade denne och reste sig i
vredesmod.
»Gud bevare herrns näsa!» upprepade Erikson och förde
fingret i omisskännelig riktning mot den samma.
»Vet h– din fähund!» röt patronen och slog honom med
käppen öfver handen.
»Fähund kan herrn vara sjelf!» svarade Erikson,
ryckte käppen från Finklén och bröt den i stycken.
Patronen ansåg guldknappen på sin käpp förlorad,
tänkte på penningarne, som han bar på fickan och
ropade, med handen på den och ångestsvetten i pannan,
på hjelp. Nu gick en af Eriksons kamrater till, och
sade: »Bry sig inte om honom, herre! Han är litet
på knäppen, och då har han sina små roligheter för
sig. Men så länge sinnet inte rinner upp, är det bara
på skämtaktighet.»
Emellertid hade en poliskonstapel hört patronens
rop och kom till stället. I hans händer anförtrodde
Finklén »våldsverkaren», som han benämde honom,
under påstående, att af honom hafva blifvit
öfverfallen. Sjelf hade han endast användt ovett och
våldsamheter. Lagens tjenare kände sin pligt. Till
finkan med fyllbulten! Men dit ville han icke på
fredlig väg. Han försökte en kamp för friheten. Hans
förespråkare hos patronen närmade sig och uppmanade
honom att hålla sig stilla och tänka på, hvad det
kostar att sätta sig emot polisen.
»Jag ger polisen f–n! Helsa min hustru!» sade
Erikson.
Folk samlades, rättvisan segrade. Erikson blef afförd,
och patronen höll sig med triumferande min i sista
ledet af den alltid tilltagande konvojen.
Påföljande dag fördes Erikson upp i poliskammaren. Han
erkände sitt öfverdåd, samt att han vid tillfället
varit »litet mosig». Han hade på eftermiddagen haft
till arbete att rulla brännvinsfastager (just dem
af Finkléns omtalade leverans), ned i en källare, då
ett fat kommit till att läcka. Som det gjorde honom
ondt, att »gudsgåfvan» skulle »onödigt förspillas»,
hade han upphämtat, hvad han kunnat. Detta hade gjort
honom litet på tre qvart. Han hade »baxnats», då han
»fått ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0214.html
