Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös, af Elias Sehlstedt, med teckningar af C. S. Hallbeck. (Forts. från sid 173.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 212
Jag satt vid öppna fönstret och spisade stekt
gädda, då en liten vacker katt kom och helsade på
mig. Hon kom genom fönstret, tittade sig omkring
och nös. Prosit! Kattnys-ning är betecknande
för väderleken. Jag tänkte på fortfarande vackra
resdagar.
Välkommen silfverhvita,
Brunögda tös!
Du skall lia tack och heder,
För att du nös.
Järn, jam! - Jag gläds och känner
En luft så frisk:
Får jag ej lof att bjuda
En tallrik fisk?
Jag strök dess rygg och smekte
Dess hals, men ack!
Hon klöste mig och fräste
Jam, jam! till tack.
Jag mig att aldrig hata
Har föresatt,
Men det skall satan mata
Gästgifvarns katt.
Flere resande inträffade och deribland några bekanta,
både damer och herrar, hvilka skulle resa för att
bada. Somliga beklagade sig öfver en vacklande helsa
(det var riktiga kalasmenniskor), andra öfver den
tryckande värmen (jag tyckte det var ingenting
öfver sig). Somliga hade gikt och reumatism
(rikemanskrämpor!). Pappa hade hosta (toddy och
förkylning!), fröken växte snedt (snörmakeri!),
pojken hade för stort hjerta (det krymper nog ihop
med tiden!). Den ena ville ha regn (för sina åkrar!),
den andra ville ha solsken och vackert väder. (Jag
tänkte på mig och min resa!) Stackars menniskor! Ingen
var nöjd.
Uti naturen ibland djuren alla Kuriös man menniskan
visst må kalla. Den ena ej riktigt vet, hvad hon
vill, Den andra hör samma sorten till. Fins någon
klok ibland hela skocken, Var god och visa mig på en
töcken.
Tills vidare tror jag det får bero,
Hvad man om Guds afbild skall riktigt tro.
Är det regn eller kallt, så går hon och gnäller,
Är det varrnt, är det ej bra, det heller.
Och då hon ej vet, hur hon vill ha,
Så har hon hittat på att gå med en-tous-cas.
Hon känner sig besvärad af lifvets fjettra’, Och
söker med snörlif sitt lif förbättra. Då blir hon
krokig och får hektik: Då går hon att bli rak på
gymnastik. Hon vet, att iråsseri och nattvak skadar,
Men hon kalaserar ändå - och far se’n och badar.
Jag önskar herrskaperna mycken lycka att träffa på
de rätta kurmetoderna.
Vi reste åt hvart vårt håll; men jag fann snart,
att gamla märken ha ingen betydelse och hållbarhet
nu mera. Kattnys-ningar gälla ej en smul mera, än
andra spådomar. På vägen från Ensta öfverraskades vi
af ett oförmodadt oväder:
Så går det, när men’skan skall tro på skrock,
Som kattor snacka: Fast kattkräket nös, det regnar
ändock.
Min bockskinnsrock Jag måste ur kappsäcken packa.
Allt närmre och närmre hörs stormen gny
Och åskan mullra. Ur himmelens hvalf, som ser ut som
bly,
På paraply Regndropparna smattra och kullra.
På thordönets frågor ge bergen svar,
Och blixten ljungar, Och regnet i skjutsbondens
halsgrop far:
En droppe qvar På nästippen hänger och gungar.
Och gubben han svärjer en liten stump,
På Grålle raskar. Och Grålle ger till ett hej duktigt
skump,
Och ben och gump Och svansen med lervatten plaskar.
Hvar skola vi nu, min gubbe, säj,
Mot skur’n oss värja? Kör in till "klockarn i
Danderyd"! Nej!
Han lefver ej: Kör in till löjtnanten på Berga!
»Nej håll!» ropade jag, »låt oss köra raka vägen till
hufsaidstaden», hvilket jag efter nogare besinnande
fann vara det klokaste. Eegnet hade saktat sig,
och en och annan blå fläck syntes på himmelen.
Vi hade ej kört långt, då vi hejdades af en vagn,
som stod midt på vägen, och hvars ena draglina var
i olag. Det var en bättre vagn med sufflett, en
afundsvärd pjes i regnväder. Min skjutsbonde blef
anmodad att hjelpa kusken; och under tiden gjorde
jag den angenäma upptäckten, att den resande, som
satt ensam inkrupen i suffletthörnet och åkte med
egna hästar, var en af mina intimare vänner.
Det blef handslag och hurrarop, och som vi hade
samma väg och linan nu var reparerad, så satt jag,
på inbjudning, snart instufvad i andra hörnet vid
min hederlige väns sida. Vägen fortsattes under glam
och samspråk; men allt som vi nalkades hufvudstaden,
mulnade min väns ansigte, och han utbrast slutligen:
»Det är ju satan till menniskor, som aldrig kunna få
denna fördömda väg så pass farbar, att man en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
