Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLIV. Några taflor ur Dackefejden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XLIV.
Några taflor ur Dackefejden.
öfverallt, der något gammalt måste vika för något
nytt, sker det icke utan genom strid och ofred, och
den är större, farligare, långvarigare, ju kraftigare
och starkare de äro, hvilka försvara det gamla. Så var
det i Gustaf \Vasas dagar, då det gamlas välden föllo,
det ena efter det andra, för den nya sakernas ordning,
som i honom hade sin målsman. Men strid kräfde denna
nya tid; den gamla kämpade för hvarje fotsbredd mark,
först prelaterna, så medeltidsadeln, så allmogen,
medan Danmark drömde om den gamla unionen och litet
emellan stack upp en fordran i detta afseende,
och medan den siste unioriskonungen, blodskonungen,
ännu från sitt fängelse genom sitt namn satte både
Sveriges och Danmarks konungar i bäfvan, och medan
Lybeck kämpade en jättestrid, för att försäkra sig
om bibehållandet af det, som varit - sina privilegier
och sin ensamhandel på Östersjön.
Med undantag af Lybeck, hvars hemliga stämplingar
voro farligare än dess svärd, voro dock dessa yttre
förvecklingar och strider i allmänhet småsaker,
jemförda med den folkrörelse, som bär Nils Dackes
namn, och som icke äger någon annan betydelse,
än som Dalupproren och Yestgötabullret ägde, den
nämligen, att stäfja det nya, som bröt in från alla
håll med öfverväldigande och häpnadsväckande kraft,
- att stäfja det och vika det tillbaka, skulle
det ock kosta den stränge och hårde konungen hans
krona. Dackefejden var det sista af de uppror,
Gustaf I hade att bekämpa, på samma gång som det
var det svåraste. Sådan var den kraft, med hvilken
dessa Smålandsbönder uppträdde, att sjelfva den
själsstarke och profvade konungen förtviflade om
krona och rike, och redan vidtog anstalter att lemna
det land, som han genom sitt mod en gång räddat,
med tillhjelp just af samma samhällskraft, denna
allmoge, som han nu måste bekämpa. Sådan var tillika
tidslägenheten, att denne Smålandsböndernas höfding
stod i underhandling med sin tids mäktigaste furste,
kejsar Carl V, fick sig bref tillskic-kade af honom
och hans frände, pfalzgrefve Fredrik, hvilken sednare
till och med gjorde honom genom ett öppet bref till
adelsman med sköld och hjelm och stora förläningar i
gods och gårdar. Med sina höfvidsman - bland hvilka
Lille Jösse, Peder Spännare, Peder Djup, Måns i
Pilagården, Peder Skrifvare, Knapen i Ekenäs, Peder
Skägge, och hvad de allt hette, voro de förnämsta -
drog han omkring i Småland och på Öland, höll ting
och eftergaf och pålade skatter efter godtfinnande,
skickande sig som en konung i spetsen
för sin bondehär, som någon gång skall hafva uppgått
ända till 10,000 man.
Det är emellertid icke vår mening att här lemna en
beskrifning öfver denna fejd och utreda dess orsaker
och skildra gången af det hela, - vi vilja blott
framställa en och annan tafla ur den samma. Den är
rik på sådana af spännande innehåll. Många namn på
orter i Småland och Östergötland äro förknippade
med händelser i denna fejd, och sägner^ om de samma
fortlefva ännu på allmogens läppar. Wäckelsångs
kyrka i Konga härad, Bergqvqra i Kinnevalls, båda
inom Småland, och stränderna af Åsunden i Kinds härad
inom Östergötland bevara minnen af tHdragelser från
denna tid, hvilka tillhöra början af fejden och,
om icke slutet, åtminstone sjelfva brytningspunkten,
då lyckan vände sig.
Tidigt en söndagsmorgon kommo tvenne herremän flyende
till Wäckelsångs kyrka. De voro herr Måns Stjerna och
herr Måns Holm. Den förre var konungens fogde, men
båda voro rika och flydde för att rädda sina lif undan
Dacken, hvilken kom antågande mot deras gårdar och
hade för dem bestämt samma öde, som för alla herremän
och konungsfogdar - sköfling af deras gårdar och död
för dem sjelfva. Det var sedan flera år tillbaka ett
rop bland bönderna, »att de all adel ihjälslå och
utrota ville», och denna fejd var ett verkställande
af detta rop. De båda herrarne gingo med snabba steg
in i kyrkan och togo sin tillflykt i sakristian, i
hopp att Dacken, soni äfvenledes ville beskydda den
gamla (katolska) läran, icke skulle rycka dem ut ur
helgedomen. Der suto de nu, och kyrkofolket började
samlas, och presten steg framför altaret att begynna
den heliga messan. Då hördes plötsligt vapenbuller
utanför på kyrkovallen, och Dacke sjelf och Lille
Jösse kommo i spetsen för sina bönder. Dacken sände
Lille Jösse att erbjuda de båda herremännen lejd, om
de ville komma ut på kyrkogården. Men det ville de
icke. Dock ville de öfverlemna sig åt Lille Jösse,
om han lofvade dem säkerhet till lifvet. Denne man
var nämligen känd för att aldrig bryta sitt ord,
och var så väl derför, som för sitt hurtiga sinne,
sitt mod och sin oförskräckthet mycket, ansedd bland
bönderna. Lille Jösse framförde budet till Dacken,
och denne sade: »lofva dem allt, hvad de begära,
komma de väl härut, så lära vi väl få råd med dem,»
- »Bästa råd», svarade hastigt Lille Jösse, »är att
hålla sitt ord; vill du skjuta dem ihjäl, så måste
det ske innan du lofvar dem något på ära och tro;
den öred-
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
