Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLIV. Några taflor ur Dackefejden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
lige kan ingen redlig man tro om godt!» Derpå gick
han till sakri-stidörren och lofvade männen säkerhet
till deras lif samt förde dem ut. Knappt blefvo de
dock synliga på kyrkovallen, förrän Dacken befallde
sina skyttar att haka upp, för att skjuta herremännen
till döds. Men i samma stund sprang Lille Jösse till
sina män och befallde äfven dem haka upp samt ropade
till Dacken: »vill du vara hållen för en ärlig karl,
så håll upp, så framt du icke vill hafva så mycket
igen!» Dacken visste väl, att Lille Jösse icke var att
leka med, och derför fogade han sig efter honom. Men
Måns Stjernas gård blef alldeles utplundrad, och Måns
Holm öfvergick till Dacken och blef hans skrifvare.
Vid stranden af en sjö, ej långt vester om Wexiö,
på en udde, som skjuter ut i sjön, ser man ännu en
gammal slottsruin med omgifvande vallar och grafvar.
Qvarlefvorna af murarne utvisa en längd af
37 alnar, en bredd af 25 och en höjd af minst 40.
Här stod fordom det stolta, af herr Arvid Trolle
uppförda Bergqvara slott. Det innehades sedan
af denne herr Arvids son, erkebiskopen Gustaf Trolles
fader, och ägdes vid denna tid af en yngre son
till samme Arvid, herr Thure Trolle. Han var
gift med Magdalena Eriksdotter (Gyllenstjerna),
med hvilken han hade många barn, och som nu på
högsommaren l 542 väntade sin nedkomst med ännu
ett. När ryktena började gå om Dackens vilda framfart,
huru han slog adelsmän och konungsmän ihjäl och
huru han plundrade och nedbrände adelns gårdar,
och när de hunno till Berg- i qvara slott, spred
sig äfven der oro och fruktan. Slottets mu- ! rar
voro väl starka, men kunde dock icke uthärda en
storm l af ett öfverlägset antal. Herr Thure
uppmuntrade emellertid j sitt folk till verksamhet och
uthållighet, och satte1 i Ifrigt sitt j hopp på hjelp
från konungen. Det dröjde icke heller länge, i
förrän herr Thures tjenare fick se misstänkta
hopar smyga ! omkring i trakten, och vid ett
tillfälle blefvo trenne af slotts- i folket dödade.
Då hördes en dag ljud af trummor och trum-petstötar
på afstånd, från Wexiöhållet, och herr Gustaf Olofs-
\ son (Stenbock) jemte herr Severin Kihl kommo tågande
med j 60 hästar och 10 rotar knektar. De hade från
Vestergötland ! dragit in i Småland, der de hoppats
snart göra slut på »skogs- j tjufvarne», såsom
Dackens hopar kallades af konungen och ! hans
män. Allt hade också gått honom väl i händer, och
allmogen i de härader, som han genomtågat,
hade svurit att blifva konungen trogen, och så
hade han kommit till Wexiö. Der fick han hora,
att Dacjjp stämt tillhopa allmogen från hela Wärend,
och att han redan hade hos sig en samlad styrka af
1000 man. Då måste herr Gustaf och herr Severin
draga sig undan och kommo nu till Bergqvara,
der de blefvo med glädje mottagna och der de genast
började befästa sig. Kort derefter kommo Dacken
och Lille Jösse tågande och omgafvo slottet med 3000
bönder. De båda fältöfverstarne gjorde genast ett
djerft utfall med sådan framgång, att Dacken nödgades
draga sig något tillbaka från slottet, om
hvars eröfring han dessutom misströstade, så länge
krigsfolket befann sig der. Han ville derför
bättre passa sin tid, låta sitt folk inberga årets
gröda och komma manstarkare tillbaka. Derför var
han beredvillig att ingå stillestånd. Herr Thures
sockenprest jemte fyra bönder från Konga härad infunno
sig på slottet och framförde böndernas förklaring,
att de ville falla till föga, och badö herrarne skaffa
sig konungens nåd. Efter ett personligt samtal
med Dacken sjelf, hvarunder denne med stolthet låtit
.förstå, att hela Småland lydde hans bud, och sedan
bondehären ytterligare förökats med tillströmmande
skaror, ingingo herrarne ett stillestånd från den
21 Juli till den l November. Glade j att
sålunda hafva kommit, såsom de hoppades, till ett
slut på ! fejden, lemnade herr Gustaf Olofsson
och herr Severin Bergqvara och tågade hem till
Vestergötland igen. Äfven herr Thure och hans
fru gladde sig åt att hafva räddat hus och hem för
den vilda bondhopen. Men alltsammans var blott en
list af Dacken. Knappt var konungens folk borta,
förrän Dacken stormade till slottet med sina skaror
och tog det in. Herr Thure kunde med knapp
nöd om natten, medan bönderna plundrande spredo
sig genom slottet, rädda sin husfru, som nu låg i
barnsäng. Men herr Thures svenner slogos
ihjäl, och det utplundrade slottet uppbrändes och
nedbröts i grund. |
Under ständiga framgångar gick året 1542 till ända,
och Dacken drack sin Jul med sina män på Kronobergs
slott, medan konung Gustaf i djupt bekymmer redde
sig att lemna krona och rike. I dessa tider af djup
misströstan, då oroande underrättelser inlupo från
alla håll, från Öster- och Vestergötland, från
Rekarne i Södermanland och från sjelfva Dalarne,
och då Gustaf redan hade gifvit sina fältöfverstar
befallning att lemna Småland och draga upp till
Stockholm, - väcktes han åter till mod och hopp,
dels genom sina fältöf-verstars uppmuntrande bref
och dels genom bud från Dalkarlarne, hvilka erbjödo
honom 2000 fullt utrustade och strids-öfvade bönder
till hjelp. Det var denna utrustning, som för konungen
framställts såsom nya upprorsrörelser inom Dalarne. Nu
uppbjöd konung Gustaf sina yttersta krafter, för att i
grund krossa »den förrädarehopen», innan »busken blef
grön» och det isfria hafvet kunde föra den utlofvade
förstärkningen från Tyskland Dacken till hjelp. Efter
många strider, innan konungens folk ännu hunnit fullt
samlas, inbröto konungens fältöfverstar från trenne
håll i Småland. Hufvudhären, under anförande af Lars
Siggesson (Sparre) och Johan Thuresson (Tre Rosor),
vände sig mot Dacken sjelf och inryckte i de härader,
hvilka voro mest afvogt sinnade mot konungen, Kind,
Selvedes och Asbolands. Ett förtvifladt motstånd
mötte från böndernas sida, hvilka höllo sig på de
höga bergen och i de djupaste skogarne, oåtkomliga
för, men tillika så nära den kungliga hären, att det
minsta någon afdelning af-söndrade sig från den samma,
så var den förlorad. Till slut måste herr Lars och
herr Johan vända och tåga tillbaka, och Dacken ilade
dem i förväg, för att intaga en fast ställning, der de
skulle tåga fram, och der med ett slag tillintetgöra
den kungliga hären.
Från vestra stranden af Åsunden utskjuter i sjön ett
skogs-bevuxet näs. I norr och söder derifrån ligga
tvenne kyrkor, Westra Eneby och Horn. Här har man
funnit bösspipor och annan krigsredskap i jorden;
vid Killinge finnes äfven en sträckmur om 7 -till 8
alnars höjd af jemna stenar, och på ett högt berg på,
Hofby säteris ägor lemningar efter en skans. Sägnen
förbinder dessa minnesmärken med Dackefejden. Hvad
skansen på berget beträffar, synes den dock tillhöra
vida äldre tider. På detta näs hade nu emellertid
Dacken uppställt sina bönder och hoppades göra
konungafolket ett stort afbräck. Då väcktes hans
och böndernas uppmärksamhet af skott, som lossades
på afstånd i skogen. De lyssnade förvånade; det
kunde icke komma från någon annan än konungshären,
och det blef ock snart besannadt, att> så var
förhållandet. Det var väl ett streck i räkningen,
att anfallas i stället för att anfalla, men det kunde
icke hjelpas, och strideris utgång kunde väl ändå
blifva den samma.
Skotten, som väckt böndernas uppmärksamhet, kommo
verkligen från konungshären. De hade dock blifvit
lossade emot befallning, och de knektar, som gjort
sig skyldiga till denna öfverträdelse, blefvo
straffade. Det var nämligen herr Lars Siggessons
och herr Johans afsigt att öfverrumpla bönderna;
men detta misslyckades nu alldeles, så att, när de
kommo framtågande, funno de bondehären förträffligt
ordnad till strid i skogen på näset. Herrarne voro
dock ingalunda hugade att afstå från sitt beslut. De
ordnade sitt folk och läto genast blåsa till
anfall. Från ena sidan af näset anföllo Dalkarlarne
och från den andra hakeskyttarne, och en häftig,
hårdnackad, förtviflad strid brann snart vid stranden
och i skogen och på berget. De tyska knektarne, som
funnos i konungens här och som öfvermodigt yttrat,
»att de skulle slå bönderna, om de ock regnade ned
från himmelen i trenne dagar», bleknade vid de väldiga
huggen och de väl riktade skotten, såsom fallet varit
med dem vid flera föregående tillfällen. Bönderna
kämpade som lejon, och blod flöt i strömmar. Men
manfallet visade sig dock snart blifva större på deras
sida än på konungsfolkets. Midt under hetaste striden
kom en hakekula flygande och träffade Dacken sjelf,
så att han fick sina båda lår genomskjutna. Tätt invid
honom befunno sig då Peder Djup och Sven i Fläka. De
upplyftade genast den fallande höfdingen och drogo
sig något afsides ned åt stranden. Men detta märk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
