Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms Djurgård och dess sommarlif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
jag fann mig sviken i mitt hopp, att med det nu
utkomna häftet af Familj-Journalen få vandra omkring
i mina drömmars lustgård!
"Glädjen har icke blott fjärilns vingar, utan äfven
dess natur, jag vet det, min herre; men om det finns
något ställe inom vårt fosterland, der man kan säga,
att glädjen mer än annorstädes är hemmastadd, så
tror jag att detta ställe måste vara Djurgården,
äfven om "fjärilen" der ej alltid får svärma och dö
bland blommor. Hvem trifves väl bättre tillsammans
än ungdomen och glädjen?
"Men jag har redan kanske sagt mer, än jag borde. Jag
tillägger endast ett: en uppmaning å egna och
alla Familj-Journalens läsarinnors vägnar, att Ni,
utan vidare tidsutdrägt, d. v. s. i nästa häfte,
låter oss få vandra omkring i Djurgårdens åldriga
hinder. I hopp, att Ni efterkommer denna önskan,
tecknar jag mig
Eder uppmärksamma läsarinna Mathilde v. &"
Ett bättre uppslag till denna fortsatta anspråkslösa
skildring af Stockholmarnes sommarlif, än hvad
som lemnades mig af den förtörnade och svärmiska
fröken v. S., kunde jag ej få, hvarföre det varit
mig ett nöje, att här meddela hennes bref, dock
med den uttryckliga förklaring, att påminnelsen var
öfverflödig, äfven om jag måste erkänna, att klandret
ej är obefogadt.
Då vi sålunda ej få göra någon afväg i Strömparterren
eller fördröja oss der, utan manhaftigt måste gå
förbi alla dess lockelser för att få följa med »Kung
Carl»» - ångslupen - till vårt mål, så meddelas här
en teckning af Strömparterrens inre, till tjenst och
nöje för dem, hvilka, i likhet med fröken Mathilde
v. S., ej haft tillfälle att få besöka denna lilla
troll-verld midt i vår prosaiska hufvudstad. Min vän,
»mannen | med ritstiftet», har roat sig med att i den
främsta gruppen porträttera några af Strömparterrens
glada - jag säger ej törstigaste - kunder, och .detta
gör hans teckning blott så mycket intressantare.
Men vi stiga ombord.
»Kast loss! Framåt!»
Framåt går det äfven med hastig fart. Ångan drifver
fram och strömmen skjuter på, och »Kung Carl» följer
med strömmen. Inom ett ögonblick passera vi under
den vackra Skeppsholmsbron. De olycklige gubbarne,
som man klämt in i de trånga nischerna å Nationalmusei
avantcorps, få vi knappast tid att egna en medlidsam
blick, och svenska flottans | kanonjollar skymta
förbi oss som skuggor, något som de ock i sjelfva
verket äro ansedda för af - John Ericsson. Nybroviken
har ej ännu hunnit fyllas, det märka vi; till och
med skepp hafva der ännu rymligt vatten att vända
sig på. Der ligger en monitor, en »tyst kraft»,
och drömmer om framtida bragder, och strax bredvid
rycker konungens ångbåt, den eleganta »Sköldmön»,
på sitt ankartåg. Kraften och Skönheten trifvas
alltid tillsammans. Vi hinna emellertid ej egna
Sköldmöns smidiga former många beundrande blickar,
förrän vi stöta i land vid Alkärret, såsom den nu
mera vackra, öppna platsen oegentligt kallas, vid
hvilken ångsluparne lägga till.
Redan vid första steget på Djurgårdens mark från
detta håll har man framför sig ett af dess vackraste
landskapspartier, dekoreradt af den dyrbaraste privata
boning i norden.
På bergshöjden framför oss, ett vestligt utsprång
af Djur-gårdsberget, har konsten verkligen lyckats
försköna naturen, genom att framkalla en yppig
vegetation uppe på sjelfva granitberget, derifrån man
har den skönaste utsigten öfver hufvudstaden från
denna sidan. Denna punkt tillvann sig också en af
våra förnämsta konstnärers synnerliga tycke, och han
beslöt, att kröna den med ett makalöst mästerverk -
Byströms villa. (Se Sv. Fam.-Journ. V sid. 233.) Det
är hon, som står der uppe och - för att tala med
Scheutz - glänser som en stjerna öfver land och
fjärd.
Strax söder om denna villa påträffa vi Djurgårdens
största och mest besökta värdshus: Hasselbacken. Detta
namn är, det kan man tryggt påstå, kändt i alla
civiliserade länder på jorden. Ty ingen utlänning
besöker Sveriges hufvudstad, utan att smaka på,
hvad Hasselbackens kök kan åstadkomma, och utan att
från någon af dess balkonger hänryckas af de lifliga
och herrliga taflor, som derifrån utbreda sig för
betraktarens blickar.
Svenskarne bära skulden för att gerna följa
utlänningars exempel; jag djerfves ej påstå, att det
i detta fall existerar något undantag; tvärtom skulle
jag vara böjd för att antaga, att det finns ingen
bland mina vördade landsmän, som ej skulle anse sin
Stockholmsresa förfelad, om han icke fick tillbringa
några timmar på Hasselbacken, vare sig för intagande
af middag eller blott för att vid kaffebordet njuta
af den musik, som här af en utmärkt orkester exeqveras
hvarje eftermiddag.
Hvad Stockholmarne beträffa, så finnas många, ganska
många, om hvilka kan sägas, att de på Hasselbacken bo
på sommarnöje. De dinera der, de dricka der sitt kaffe
och hvad öfrigt deras törst behöfver, och slutligen
supera de der äfven.
Vill man få ett riktigt begrepp om hvad
Hasselbacken är och huru omtyckt detta ställe
blifvit, så må man, såsom vi i dag, besöka det på en
söndagseftermiddag. Då trängas der tusentals menniskor
om hvarandra, och man får skatta sig lycklig, om en
sittplats erhålles. Hasselbacken har äfven sin stora
söndagspublik, den uppträder dock i svart frack och
blankläderskor, och är alldeles icke den samma, som
man finner på stora teaterns fjerde och femte rader.
Herr Davidson har år efter år utvidgat sitt
etablissement, men det har dock, märkvärdigt nog,
blifvit trängre för hvarje år. Skulle landets
folkmängd årligen stiga i samma proportion, som
antalet af Hasselbackens kunder, så vore vi inom
kort det talrikaste folk på jorden. Hvem vet, om
ej detta skulle blifva händelsen, så vida alla i
landet förplägades och mådde lika väl, som Daviclsons
gäster.
Eja, vore vi der!
»Men folklifvet!» hör jag fröken Mathilde harmset
utropa.
»Min nådiga, för det är här ingen ledig
plats. -Hassel-backen är ett barn af den moderna
tiden och trifves ej gerna i sällskap med andra än
tidens moderna barn, eller sådana, som inbilla andra
och sig sjelfva, att vara det. Inom dess höga staket
och ljusa, rymliga salar klappa pulsar och hjertan
under konvenansens tvångstryck, och det lössläppta
sjelfsvåldet, om än i gladaste form, är der ett
falskt mynt, hvars utprång-lare blir bränd af bistra
blickar.
Det egentliga folket kan sålunda ej trifvas der och
har ej heller annat än i förbigående tillträde till
Hasselbackens helgedom, der herr Davidsons grönklädde
och silfverbeslagne jägare med sin kommandostaf jagar
alla obehöriga utom porten.
Af det gamla Hasselbacken finnes nu ej något mer
än namnet och tvenne åldriga ekar, af hvilka den
ena bär namnet »Bellmanseken», af den anledning,
att skalden säges ofta hafva sökt skuggan under dess
rika löfhvalf, när han ville ordna sina intryck från
folkhvimlet på Slätten och gifva dem form. Eken,
som säkert kämpat med trenne århundradens stormar,
är ännu frisk och lummig och står som en jätte
bland ungskogen och skall ännu helt visst för många
generationer bära vittne om vårt lands förnämste
skald och ende impro-visatör.
Öster om Hasselbacken vidtager Slätten, öfver hvilken
vi hafva en förträfflig utsigt från östra verandan
af Hasselbackens schweizeri-byggnad, der vi en stund
slå oss ned och betrakta den rörliga och vidsträckta
tafla, af hvilken här lemnas en sammanträngd
bild. Till venster hafva vi fasaderna af Manegen,
Alhambra (f. d. Pohlsro), Tivoli och Novilla - allt
bekanta ställen, som med mer eller mindre framgång
fått till uppgift att locka publiken att roa sig
mot kontant afgift. Slätten framför oss hvimlar af
menniskor. Der finner man våra dagars folklif på
Djurgården. Det är, det som allting annat, långt
ifrån så sprittande, så innehållsrikt och skiftande
i verkligheten, som i föreställningen derom. Är ni
begåfvad med någorlunda oömma örhinnor, så gör mig
sällskap dit ned; vi skola se på nära håll, hvad
slags nöjen här erbjudas allmänheten och af hennes
bifall uppehållas.
Bland folknöjena på Slätten intager dockteatern,
den s. k. Kasperleteatern främsta rummet; den har
alltid en mycket stor och en ej mindre tacksam publik,
bland hvilken en, som vill göra studier i mimiken, kan
insamla en rik skörd af iakttagelser. Kasperleteatern
är hit importerad från Tyskland, såsom namnet äfven
antyder, men dess hufvudfigur, Kasper, som han här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
