- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
286

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286

förebrår mig sjelf, att jag skulle ställa mig emellan
dig och honom, som du höll så kär. Men jag höll ock
vår gemensamme frändes vilja helig, och jag ansåg
det vara min pligt att fullgöra den; kan du förlåta
mig det, barn?»

Han satte sig på fönsterpallen och drog Christina
ned vid sin sida.

»Innan jag nu lemnade Hörningsholm», fortsatte den
gamle, »så ville jag tacka dig för den kärlek, du
visat mig under min olyckstid; jag skall den icke
glömma. Men jag ville ock öfverlägga med dig om
framtiden.»

Christina satt nedlutad med hand emot kind. Hon
lyssnade med uppmärksamhet till hvad den gamle mannen
sade, och allt derunder flöto tårarne.

»Se, du menar törhända, att jag nu skulle komma
med mitt gamla påyrkande ... nej, nej, barn, du har
öfvervunnit mig, Gert Bryningh säger intet sådant
mera. Du skall äga din fria vilja; du skall sjelf
bestämma öfver dig. Må min frände förlåta mig detta
brott mot hans sista vilja, men jag har icke hjerta
att tvinga dig. Nej, nej, ut i verlden, Christina,
om du det vill; spring och lek och var glad! Du är
rik, flicka, det vet du ej, men jag vet det ... du
skall rikligt kunna njuta af lifvet, om du det vill,
och du skall kunna göra en man lycklig ...»

Christina spratt till, och en tydlig ovilja stod målad
i hennes vackra drag. Det lät så underligt i hennes
öra, talet om rikedom och lycka och verldens nöjen,
just medan hennes hjerta var fullt af en sorg, som
aldrig skulle kunna utplånas. Hvad betydde väl för
henne all verldens skatter, hvarje upptänklig glädje,
när han var borta, han, hvars bild växt in i hennes
själ och varit ett mål för hennes beundran, allt sedan
hon som litet barn kom i hans föräldrars hus! Blotta
tanken på, att i detta förgängliga lifvets goda någon
tröst för henne stode att finna, väckte hennes afsky,
och derur uppspirade snart ett begär att vända sig
bort från all verldens buller och i enslighet lefva
och göra godt och hoppas på ett stundande möte en
gång i en annan verld med den hon hållit kär här på
jorden.

Men hvar fanns på jorden ett ställe, der hon kunde
fram-lefva sitt lif på ett sådant sätt? Denna fråga
uppstod helt plötsligt för henne. Hon kunde ej
förklara det för sig, men i ett sådant ljus hade hon
ännu aldrig sett saken. Hon var fri; hon ägde rätt
att sjelf bestämma öfver sitt öde, och hennes hjerta
trängde till enslighet och frid, och hennes aflidne
frändes vilja bestämde för henne klostret som det
ställe, der hon kunde finna denna frid. Hon kände
sig nästan lycklig i tanken, att denna tillflyktsort
fanns. Som en skrämd hind flydde hennes tanke in
under klostercellen. Sorgen, tomheten och slutligen
fasan för att möjligen kunna genom verldens nöjen
eller vid en annan mans sida vinna glömska och tröst,
- se der det koppel, som i vild fart jagade henne
framåt. Han hade skickligt förstått att lägga sina
garn, den gamle Gert Bryningh.

»Mina ord smärta dig, barn», fortfor han efter en
stund, »jag ser det, men de äro sanning, och jag vill
icke förhålla den för dig. Som jag ser sakerna och
med den erfarenhet jag har af verlden och den vördnad
jag har för den dödes vilja, så vet jag intet mer
än de två att välja på ... lifvet bland menniskorna
med dess buller och bång, eller ock lifvet inom
det stilla klostret. Det är möjligt, jag vill det
ej bestrida, att ditt lif utom klostret kan blifva
lugnt och lyckligt och fridsamt, men jag tror det
icke ... Se, jag talar icke för att öfvertala dig,
du skall sjelf välja ...»

»Fru Christina har erbjudit mig att få blifva i hennes
hus.»

Den gamle mannen skiftade färg, men Christina märkte
det icke.

»Den ädla fru Christina», sade han, »hon är sig lik,
men hon är ung ännu och känner blott verlden från
den höga plats i samhället, .hvarifrån hon sett den,
icke nedifrån, icke med de behof, de sorger och den
glädje, som falla på de ringas stig ... Ja väl, du kan
få det godt hos henne, Christina, Det säges, att fru
Christina ämnar gifta sig; här blir då godt om nöjen
af alla slag, riddare och förnäma jungfrur skola

hvimla på hennes gårdar. Det är ett tredje vilkor
. . . ja, så kan du betänka dig, barn, och noga
öfverväga i ditt hjerta; du har mitt bifall på förhand
till hvad du så kommer att välja . . . Jag begifver
mig nu härifrån till min herre, biskop Hans.»

Christina sprang upp vid dessa ord, och en feberaktig
rodnad brann på hennes kind.

»Jag behöfver icke välja!» utropade hon, »mitt val
är gjordt; jag följer eder, frände, och jag önskar
att snart - snärt komma i åtnjutande af den frid, som
klostret skänker.» »Dina ord både förvåna och glädja
mig, barn», återtog Gert, utan att förråda den minsta
skymt af otålighet att påskynda det afgörande, som var
så nära; »men ett sådant steg är för vigtigt att taga
så här i ett tillstånd af öfversvallande känslor. Nej,
barn, vi skola ej förhasta oss. Först när du i lugn
kan skrifva din vilja på papperet, då Christina, då,
men icke förr, är du mogen för detta steg.»

»Hvartill skulle väl den tidsutdrägten gagna, frände?»
sporde Christina; »skrifva min vilja på papper,
sägen j ... Jag är mera stark, än j föreställen eder;
jag vill nu genast verkställa denna fordran.»

»Christina, mitt barn, hvartill behöfves det
. . .? Men åstundar du det sjelf, så bekänner jag, att
jag ser det med mycken glädje. Men nu gå vi in till
fru Christina. Henne, hos j hvilken du haft och som
tillika bjudit dig för framtiden en fristad, bör du
säga ditt hjertas fria beslut. Jag är ock angelägen,
att du gör det, ty lätt kan en skugga falla på mig,
och det vill jag icke ...»

j »Nej, nej, på eder, frände, skall ingen
skugga falla. Yi

l gå till fru Christina!»

| Inne i stora salen satt fru Christina,
och framför henne

stod en krigare, som i hållning och låter tillkännagaf
en kriekt-höfvidsman. Just som dörrsvennen öppnade
dörren till salen, såg Christina midt framför sig
i korsgången spelmannen, som qvällen förut meddelat
henne den tunga tidningen. Han stod der med sin fiol
under armen, och hon tyckte, att han vinkade åt henne,
men hennes sinne var nu så fyldt af det förehafvande,
som kommit till mognad hos henne, att den besynnerlige
mannen blott skymtade förbi henne, utan att hon lade
något märke till honom.

Gert med Christina vid handen stannade vid dörren,
som tillslöts bakom dem.

»Och det är allt hvad j hafven eder bekant om
detta ärende?» sporde fru Christina, afslutande
det samtal, som försiggått mellan henne och den
kunglige knekthöfvidsmannen. »Allt!» svarade denne och
bugade sig. Fru Christina vände sig derpå till
de inträdande och vinkade Christina till sig.

»Nu har du ett annat utseende, barn!» sade hon;
»tager jag icke fel, så månde nu ett beslut vara
fattadt ...»

»Ja!» svarade Christina, »jag har fattat mitt
beslut. Jag följer min frände, och jag vill snart
finna en ort, der jag icke kan störas af något, som
drager mina tankar bort från det högre lif, åt hvilket
jag nu vill egna all min hug och alla mina krafter.»

Fru Christina satt länge tyst, och hennes djupa blick
låg så outgrundlig under den höga pannans hvalf,
medan hon sammanknäppte sina händer och lät dem hvila
i sitt sköte. Christina hade aldrig talat med
henne om sin och Olofs kärlek men hon kände den
af den berättelse, som den arma flickan gjorde,
då hon på Stegeborg, flyende för sin förföljare,
af en | händelse kom att taga sin tillflykt in i fru
Christinas rum. Det j var dock något så oerhördt,
att en prest kunde tänka på äktenskap, att äfven
fru Christina, så upplyst och upphöjd hon j än
var, bafvade tillbaka derför, och ju mera hon
var jung-| frun kär, desto mera sökte intala
sig omöjligheten af hvad l hon hade hört.

Huru hon än tänkte på saken fram och åter, kunde hon
i ej i den utgång, saken tagit, se annat än Herrans
hand, som höjde sig, straffande det brott, som mäster
Olof och Christina stått i begrepp att begå. Och när
hon fann, huru djupt Christina var fästad vid denne
man, var det nästan med glädje,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free