Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon förnam sorgeposten, huru häftigt den ock smärtade
henne för ögonblicket. Tanken på, att Christina
beslutat sig för att gå i kloster, föreföll henne
helt naturlig.
w Ske Guds vilja!» sade slutligen fru Christina,
afslutande sin tankegång; men vändande sig till Gert
Bryningh, tillade hon: «jag vill dock icke tro,
att detta beslut blifvit fattadt under inflytande
hvarken af lock eller pock.»
»Fru Christina!» genmälte Gert icke utan värdighet,
»j kunnen spörja min franka sjelf derom!»
»Det är min fria vilja, fru Christina, som talat»,
sade flickan, »och på det att icke någon misstanka må
falla på min frände, vill jag nu skriftligen gifva
detta mitt beslut tillkänna, och jag beder eder,
att äfven j villen bevittna denna handling.»
Mot denna önskan fanns intet att invända. Den lilla
förbindelsen var snart skrifven, och der stod tydligt
och oföränderligt, att Christina Pedersdotter af
egen fri vilja, utan att vara dertill öfvertalad
eller på annat sätt trugad eller lockad, beslutat att
afsäga sig verlden och blifva Christi brud i Wadstena
kloster. Så väl fru Christina, som Peder Grym, satte
såsom vittnen sina namn vid sidan af Christinas eget.
Med ett leende, som icke låter sig beskrifva, mottog
Gert den lilla sedeln och sammanvek den omsorgsfullt
samt stoppade den hos sig.
Frampå eftermiddagen lemnade Christina, i sällskap
med sin frände, Gert Bryningh, och Peder Grym,
Hörningsholm.
En kort stund derefter öppnades dörren till stora
salen, och spelmannen trädde, ödmjukt bugande, in
för fru Christina, som satt ensam framför elden i
den stora Spiseln. Spelmannen bugade sig många gånger
om, men vågade icke komma fram med hvad han hade på
hjertat. Fru Christina sporde honom slutligen till,
hvad han ville.
»Hvart for jungfrun?» framstammade mannen.
»Och hvad viljen j med det, gubbe . . . kännen j
jungfrun eller hafven j stått i någon beröring med
henne?»
»Känner henne, jag . . . känner henne, - nej, nej,
jag känner henne visserligen icke. Men sägen mig,
hvart for hon, jag måste veta det, stränga fru,
jag måste veta det.»-
»Till Wadstena kloster!» svarade fru Christina.
Men de enkla orden tycktes slå ned på mannen med
lika förfärande kraft, som de ord han uttalade
föregående afton hade utöfvat på Christina. Han
vacklade baklänges mot dörrposten.
»Till Wadstena kloster!» upprepade han med en röst,
så hemsk och hotfull, som om han hört en dödsfiendes
segerrop i sitt öra.
Innan fru Christina hann hämta sig från sin förvåning,
hade han lemnat rummet.
10. I mäster Olofs hem,
»Min tro är den», sade Stockholms stads skrifvare,
mäster Olof, till en af Stockholms borgmästare, i det
han sköt stolen från det med papper och skrifvelser
öfverlastade bordet och reste sig upp, »min tro är
den, att den spanad, som nu härfvas upp i Dalarne,
har långa trådar. Hvad som är sant eller icke i de
hvarandra korsande ryktena, må framtiden utvisa,
men ett är visst, den, som tror sig kunna leka med
vår nådige herre, konung Gustaf, han får icke hafva
mjuka fingrar, och det skolen j se, borgmästare,
att leken tager en ända med förskräckelse.»
»Tiden är dock svår, svårare, än den varit i
mannaminne», genmälte borgmästaren.
»Och j menen, att den skulle blifva bättre, om
herr Severin komme till styret, eller om den omilde
konungen komme tillbaka, liksom om regn eller solsken
eller kriget derute mellan kejsaren och kungen i
Frankrike skulle skifta om efter hans önskan, som
för regementet i Sverige.»
»Gud bevare oss, mäster Olof», sade borgmästaren
förskräckt och drog tillsammans sin klädeskappa
öfver magen, så att silfverkedjan omkring hans hals
skramlade dervid, »Gud
bevare oss för slik en olycka, att de omilde
tyranner skulle komma hit åter, men jag tänker
just på de långa trådarne. | Fru Christina
Gyllenstiernas och hennes sons, den unge herr |
Nils Stenssons namn ...»
| »Icke ett ord om dessa i förening med
riksens fiender!»
| utropade den hetlefrade mäster Olof och slog
borgmästaren på axeln. »Huru kunnen j ett ögonblick
tro, att Christina Gyllenstjerna . . . Bättre borde
Stockholms borg-mästare och råd känna henne, och
heligare borde hennes minne vara i denna stad.»
»J hafven rätt, j hafven rätt, mäster Olof, jag kan
icke
tro slikt tal, men det går dock man och man emellan.
Sade
man icke i somras, när Vederdöparne huserade
här, att de
ville arbeta riket konung Christian i händerna
. . . hvad skall
| man tro, och hvad skall man icke tro af allt,
som vill gå och
l gälla för klingande mynt?»
»Tro på Gud och kungen, det är mitt råd! j skolen se,
att han gör en lika snar ända på bullret i Dalarne,
som han rensade sin hufvudstad från Vederdöparne,
när han kom hem från sin Malmöfärd!»
»Der hafven j det, mäster Olof! Togen j icke den
gången kopparen för guld och fingen j icke sitta hårdt
emellan, eftersom j sjelf hafven sagt mig det, både
j och vår kyrkoherde, herr Michael i Storkyrkan?»
»Så är det ... konung Gustaf är häftig, och han kunde
icke tro, att herr Michael och jag gjort, hvad vi
kunde, för att hejda de rasande männens ofog. Men
jag säger till eder, som jag sade till konungen,
när jag dagen efter hans återkomst blef uppkallad på
slottet, den onde skickar sig stundom, som om han
vore en ljusens engel. Den frihet, de predikade,
jag menade i förstone, att det var den frihet, jag
sjelf predikade, tills mina ögon öppnades, då jag såg,
hvart deras lära ledde. Var det icke så ock med min
forne lärare Melanchthon, efter hvad jag med visshet
vet af underrättelser från Wittenberg, stod icke också
han försagd och såg på och visste icke, om icke den
nya rörelsen var en frukt af sanningens ande?»
»Hans nåde konungen gjorde dock vägen kort för de
tyske predikanterna, och knappast trodde någon, när
de sutto här i fängelse, att de skulle komma härifrån
med lifvet. Jag såg dem, när de drogo sina färde. De
satte då näsorna så lagom högt.»
Medan detta samtal fördes, hade mäster Olof ordnat
de många skrifvelserna och skjutit stolen intill
bordet. Han fattade nu sin mössa och gick vid sidan
af borgmästaren genom den stora rådstugan, hvarest
de befunno sig, ned mot dörren. Här mötte de en af
svennerna från slottet, som vördnadsfullt framlemnade
ett bref till mäster Olof.
»Konungens bud kom nu på eftermiddagen från Upsala»,
sade svennen, »och herr Peder Hård sände mig genast
med detta till eder.»
Svennen bugade sig och gick, medan mäster Olof bröt
brefvet och genomläste det.
»Jag måste ofördröjligen begifva mig till Upsala»,
sade Olof, sedan han slutat läsningen, »brefvet är
från herr Lars kansler.»
»Hvad står då på, mäster Olof, j sen så allvarsam ut,
som om det vore fråga om något rätt högvigtigt.»
»Vigtigt nog, mäster Bengt, det är fråga om strid
...»
»Strid?» eftersade den välmående borgmästaren och
gjorde stora ögon.
»Som jag säger, en strid på lif och död ... det gäller
att vara eller icke vara.»
»J förskräcken mig mäster Olof . . . hafva dalkarlarne
kommit dragande till Upsala ... är konungen fången ?»
»Värre än så, borgmästare ... det är fråga, om Herren
! Krist skall segra, eller Antikrist . . . Fienden är
mäktig, och ! striden blir svår, men Gud är mäktigare
ändå, och han skall j ej öfvergifva sin stridsman.»
»Herren gifve eder nåd och kraft, mäster Olof»,
sade andäktigt borgmästaren, som var Olof varmt
tillgifven. »När begifven j eder på väg?»
»Tidigt i morgon vill jag lemna Stockholm.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
