Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Charad-Logogryf. - Rebus. - Uttydning och upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Charad-Logogryf.
Mitt första en partikel är, Uti vår svenska
oumbärlig. För dem, som språket skrifva lär, Är
den emellanåt besvärlig. Mitt andra, med ett a
förlängdt, Man fordom trodde - högst befängdt! -
Ett vederstyggligt spöke vara, Men är en blodets
sjukdom bara. Hur ljufligt, ack, mitt tredje är,
Helst för den sorgsne och den trötte: De smärtor,
man om dagen mötte, Man i mitt tredje glömma plär. Det
mycken trefnad med sig bär, När brasor spraka, lampor
stråla. Men, ack, när det mitt hela är, Hvem kan väl
då dess fägring måla? Blått, purpur, rosenrödt och
gull Och famnen utaf perlor full.
Utaf mitt hela kan man få
Två träd, som uppå marken stå,
Det ena helst vid blåa vågen;
En liten fjäril likaså,
Högst obetydlig, ful och grå,
Som gör oss rasande i hågen.
Du får ock i ett ögonblick.
En liten fågel, söt och qvick,
Så äkta svensk, så nätt och näpen.
Så får du ock - jag säger till -
Ett ljud, som plötsligt gör dig häpen -
En sak, som just hör barnet till,
Som ej med godo lyda vill;
Samt, i det stora, som det lilla,
En motsats till hvad som är illa.
En blomma det ock blifva bör,
Som sjelfva Floras högmod gör;
En gas af kol. som kan dig döda;
Ett djur, som måste grymt förblöda,
För att af menskor omtyckt bli;
Ett rum, som man kan dansa i,
Samt taga sig en sväng och sjunga;
En egenskap för damer unga,
Förut - men hvaråt nu man ler,
Ty det är ej på modet mer;
Ett ord, hvarmed nian dubbelt menar,
Som barn och ungdom älska plär -
Men utaf sand och grus och stenar
Det sjelfva döden innebär;
Hvad lunden under sommarn är;
Hvad man vill hafva, då man frågar;
Hvad vattnets samling stundom gör
Och äfven hvad till regnet hör;
Se’n hvad på fästet herrligt lågar,
Som ifrån firmamentet ler
Och lif och ljus och värme ger;
Ett djur, som uti skogen dväljes,
Hvars skinn hos oss till pelsverk säljes;
Hvad menskan städse göra bör,
Från det hon födes, tills hon dör;
Hvad som är högst af allt på jorden,
Så väl i handlingen, som orden;
Hvad barnet måste, utan krus,
I skola och föräldrahus;
Ett vidrigt djur, som sakta smyger,
Och lika grymt som listigt är;
Ett annat, som först kräla plär,
Men, som till slut kring nejden flyger;
En dygnets tid, som ljuflig är:
Den trötte plägar då få hvila,
Och efter nöje och besvär
En hvar till hemmet plägar ila;
Hvad af förkylning man kan bli,
Om gikten sätter sig uti
Yår svaga, skröpliga lekamen;
Hvad läkaren vid sin examen,
Och äfven se’n, får gräfva i;
Hvad som är mycket svårt att vara,
Helst om förut man bergad var;
Hvad ingen ann’ än björnen har;
Hvad fordom hört till herdens skara
Och hoppar gladt på fältet än;
Hvad man i tjensten ej får vara,
Om man ej riktigt sköter den;
Hvad som är ljufvast i naturen,
Så väl bland menskorna, som djuren,
Hvars ömhet aldrig tröttna ses ...
Det bästa, varmaste, som ges;
Hvad som är pinsamt för hvart öra,
Helst när man det på trumma slår;
Hvad ingen menska göra får,
Dock stundom tvingas till att göra;
Hvad ofta, under lifvets lopp,
Uti vår väg sig retsamt ställer;
Hvad i en mening mycket gäller,
Då man en sak utpeka vill;
Hvad som hör vilda landet till
Och der man plägar exersera.
Ännu jag kunde säga mera,
Men jag är trött, min håg är all;
Och trött blir den, som gissa skall.
Wilhelmina.
-
Rebus,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
