Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLV. Krigaren och Boktryckeriarbetaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XLV.
Krigaren och Boktryckeriarbetaren.
Läsaren lärer säkert förvånas vid denna
sammanställning af begrepp i en historisk bild. Mannen
af svärdet, omgifven af all den glans, som verlden
från uråldriga tider varit van att skänka honom, och
mannen af boktryckaretypen, den oansenlige arbetaren
- de tyckas hafva föga att göra med hvarandra. Och
likväl hafva vi män med verldshi-storiskt lysande
namn ur en och samma slägt, hvilka på olika sätt
verkat för samma mål, den ene med svärdet, den andre
vid boktryckarekasten, och man torde få svårt nog
att i afseende på deras verksamhet besvara frågan:
hvem har gagnat mera?
Bland de många främlingar, hvilka kommo till Sverige
och inträdde i svensk tjenst, sedan Sverige börjat
uppträda som en eröfrande makt i Eur0pa, var äfven
en grefve Henrik Mathias von Thurn. Han härstammade
från en slägt, hvars anor uppgingo till fjerde
århundradet efter Christi födelse, och han hade
tagit en hufvudsaklig del i Böhmens strid för sina
rättigheter gent emot kejsaren, en strid, som sedan
utvecklade sig till ett europeiskt krig och bär namnet
det trettioåriga. Efter böhmarnes olycka måste grefve
Henrik fly och kom slutligen, såsom vi nämt, i svensk
tjenst. Äfven hans son Frans Bernhard måste fly och
ingick liksom fadren i svensk tjenst. Gustaf II Adolf
var då Sveriges konung och hade redan börjat draga
blickarne till sig från den protestantiska verlden,
såsom den ende, hvilken ännu kunde lemna skydd mot
katolikerna och kejsaren.
Denne yngre Thurn utmärkte sig mycket i Gustaf Adolfs
polska krig. I den heta striden vid Mewe bidrog han
i väsendtlig mån till den lyckliga utgången. Den
lilla staden Mewe, som ligger på vestra stranden af
Weicheln söder om Dirschau och norr om Marienwerder,
hade blifvit intagen af Gustaf Adolf och fått en
liten svensk besättning af 140 man, och när ändtligen
Sigismund i Polen blef färdig med sin utrustning, kom
han med en öfverlägsen styrka af 30,000 man tågande
norrut och började belägra Mewe. När underrättelsen
härom hann till Gustaf Adolf, bröt han upp med hela
sin här - det var den 11 September – och tågade
söderut, för att komma det för handeln på Weicheln
vigtiga Mewe till undsättning. Han gick till väga med
mycken försigtighet och undersökte noga polac-karnes
läger, innan han ville inlåta sig i någon strid med
öf-vermakten. De stodo nordvest om staden på några
åsar, hvilka
temmeligen tvärbrant sluttade ned mot en liten slätt,
som, bevuxen med något ekskog och hassel, sträckte
sig fram till floden.
Ankomsten från Pillau af tvenne nya regementen
bestämde konungen att våga en stormning af det
polska lägret. Yid denna stormning anförde grefve
Thurn högra flygeln, och under honom Nils Brahe
och Hepburn. Konungen sjelf och Per Brahe stodo
i ekskogen, när anfallet begynte. Det svåraste var
att komma uppför branten, men sedan detta lyckats med
tillhjelp af qvistar och rötter i den småskog, som der
växte, tändes snart den häftigaste strid utefter hela
bergskanten, der Sigismunds son, prins Uladislaus,
med den största tapperhet mottog anfallet. Det var
vid detta tillfälle, som Gustaf Adolf, då han vid
ljudet af de smattrande skotten kastade sig in midt
i stridshvimlet - något, som han, till följe af ett
illamående under den föregående natten, icke ämnat
- omringades af fiender och räddades af en simpel
ryttare, som, för att rädda konungen, ropade åt några
sina kamrater: »kom och hjelp mig att försvara bror
min der borta!» och tillsammans med dessa verkligen
befriade konungen. Denne lyckades sedan på samma sätt
rädda den rådige ryttaren, som redan var fången,
och ropade dervid till honom: »så, broder kamrat,
nu är det qvitt oss emellan!»
När Brahe och Hepburn kommo upp på högra flygeln,
mottogos de af en öfverlägsen styrka, som kastade
sig mot dem, men höllo stånd, tills Thurn sjelf
med hufvudstyrkan af denna flygel kommit upp på
branten. Nu grepos polackarne af ursinnighet, när
de sågo en så fördelaktig ställning ryckas sig ur
händerna, och de gjorde ett förtvifladt anfall. Men
Thurn mottog med lugn den rasande fienden och
drog sig med sitt folk något tillbaka. Polackarne
ansågo detta för begynnelsen till flykt och ropade i
vild glädje: »de svenska hun-darne våga ej afbida
de polska huggen!» Men i det samma hade Thurn
vunnit, hvad han åsyftat med sin rörelse bakåt,
en fördelaktigare ställning, och nu lät han sitt
folk fatta stånd. Med en mördande salva helsades
polackarne, hästar och ryttare tumlade om hvarandra,
och när de blanka pikraderna skymtade fram genom
krutröken efter de skarpa skotten, vågade ej de
återstående förnya anfallet, utan studsade och togo
till flykten. Förgäfves uppbjöd prins Uladislaus
all sin förmåga att få sina husarer att hålla
stånd. Segern var i Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
