Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C, Georg Starbäck. (Fortsättning fr. sid. 320.) - Allmännyttigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag är en arm och olycklig man», sade han, »och
bruden der ville jag rädda, ty de vilja begrafva
henne lefvande, de der mörka männen. Men Gud har icke
tillstadt mig den glädjen.»
»Den gamle marinen är min Christinas fader, mäster
Lars!» upplyste Olof.
»Så har Gud dock velat tillstädja dig den glädjen,
gubbe», återtog lifligt kansleren. »Stängen dörren,
ingen f år slippa ut!» tillade han och vände sig till
knektarne.
»Och nu, mäster Michael», fortsatte han, sedan hans
befallning blifvit åtlydd, »nu månden j fullborda
edert förehafvande.»
Med dessa ord fattade han Olofs hand och förde
honom fram inför mäster Michael, och fru Christina
gjorde likaledes med bruden, hvarpå vigseln
fullbordades. Allas uppmärksamhet var spänd, och
månget öga glänste af tårar. Men den arme Peder,
han, som ville offra sitt lif för sitt barn, men som
skälfde vid blotta hennes vidrörande, han drog sig åt
sidan till ett hörn af rummet, och, osedd af alla,
föll han på knä, och han kunde knappt qväfva sina
snyftningar genom att hårdt trycka sin nötta mössa
mot sitt ansigte.
När den heliga akten var slutad, vände sig kansleren
till knektarne.
»I konungens namn befaller jag eder», sade han,
»att fängsla denne Gert Bryningh.»
»Herr Lars ... herr Lars», utbrast Gert, »kommen dock
ihåg, att jag är biskopens i Linköping man!»
»Och om i så voren påfvens man i Rom, så skullen
j sofva i tornet i natt», genmälde kansleren med
stränghet. »J hafven uppenbart farit med lögn och
bedrägeri, gamle man! Det bref, som j fingen eder
utlemnadt af konungen, det fin-gen j till skydd för
jungfrun, men ej till hennes förföljande, och här
begingen j ju öppet våld i mäster Olofs hem. Och veten
det, Gert Bryningh, att j ären genomskådad. J hafven
burit hemliga bud mellan de upproriska biskoparne och
Severin Norby, och en förrädare mot Sveriges rike och
konungen skyddas icke af någon biskopskåpa, hängde
hon ock på mäktigare skuldror än biskop Hans Brasks!»
Befallningen verkställdes genast, och snart var det
åter lugnt och stilla i bröllopssalen.
Men vid spiselhörnet låg ännu gamle Peder på knä. Det
dröjde länge, innan man märkte honom. Det var
Christina, som först fick se den knäböjde gubben i
vrån, och hon tog j Olof vid handen och gick
fram till honom. De ville icke störa den
gamle, men han var så orörlig, och när Olof såg
j honom från sidan, var hans kind så blek. Hans hufvud
stödde sig mot väggen, men han höll ännu mössan
med båda hän- ! derna tryckt mot sitt ansigte.
!
Olof lutade sig ned och undersökte närmare,
huru det | stod till med gubben. Han var död.
l
En tår bröt fram ur Olofs öga, när han
reste sig upp och fattade Christinas hand.
j
»Han är död, din fader», sade han, »sorgen och eländet
har han burit . . . glädjen kunde han icke bära!»
|
Det blef en allmän uppståndelse. Men Olof och
Christina i föllo på knä vid gubbens sida, och Olof
bad med djup rörelse | en bön för den hädangångnes
själaro. !
När han reste sig upp, tryckte han sin brud i sina
armar. !
»Den själamessan», sade borgmästaren och gick
fram till Olof, »skall gamle Peder mera glädja
sig åt, der han nu är, än åt all munkarnes sång,
som de kostat på honom för det stulna guldet.»
;
Kansleren stod strax bredvid och hörde borgmästarens
ord, hvarpå han frågade, hvad han väl menade dermed,
och sedan han blifvit underrättad derom, sade han:
»Det guldet lärer icke länge blifva i munkarnes
våld, så vidt jag och konung Gustaf få lefva några
år till.»
Några dagar förgingo. Mäster Olof och hans hustru
framlefde dem i stilla ro, styrkande hvarandra till
mod och förtröstan i den strid, som utan all fråga
hotade dem från de påfviskes sida. Gamle Peder
begrofs om torsdagen efter bröllopet, och sjelfva
kansleren följde hans stoft till grafven, sedan han
fått kännedom om hans lefnadssaga.
När de skildes åt vid grafven, fattade kansleren
Olots hand och sade:
»Stormen kommer, Olof, men var tröst, vi skola segra,
ty Herrans ord är sanning!»
Och morgonen derpå kallades Olof upp till
konungen. Han var eld och låga. Bref hade kommit
från biskop Hans med anledning af Olofs giftermål,
det var en förargelse för hela landet, och man kunde
icke veta, om det icke skulle hafva samma frukt,
som vederdöpareoroligheterna hotat att få.
Men Olof åhörde med lugn den förtörnade konungen, och
när han brusat ut, framlade han klart och tydligt,
såsom förr en gång för kansleren, hvad som bestämt
honom att taga detta steg, och konungen lugnades
jemförelsevis ganska hastigt.
»Nå väl», sade han, »j lären få stå edert kast,
mäster Olof!»
Dermed gick Olof.
Om qvällen sutto hans moder och hustru med sitt arbete
framför spiselbrasan, och han sjelf läste upp för
dem ett färdigt stycke af bibelöfversättningen, då
kraftiga steg hördes från förstugan, hvilka stannade
utanför dörren till det rum, der de befunno sig.
Dörren öppnades, och konungen jemte kansleren stego
in i rummet.
Vi kunna lätt föreställa oss de innevarandes förvåning
och bestörtning. Sjelfva gammalmor, som dock ansåg sin
förstfödde stå så högt, förlorade alldeles hufvudet,
när hon såg konungen stiga öfver tröskeln till sin
sons boning.
Konungen helsade vänligt, klappade den darrande gumman
på axeln och vände sig derefter till Olof.
»J ären en djerf stridsman, mäster Olof», sade han
leende, »men sedan jag talat med mäster Lars, finner
jag, att j hafven rätt. Det måste vara så, det är
ett hugg mot roten af det gamla murkna trädet. Der
hafven j min hand, mäster, att j kunnen räkna på mig,
hvad än som må hända.»
»Gud bevare eder, nådige herre», svarade Olof med en
vördnadsfull, men varm blick. »Gud bevare eder för
evan-gelii skull och för Sveriges rike.»
»Se så, mäster», återtog konungen, »inga grannlåter
nu . . . hafven j då ej af eder hustru fått att veta,
att jag lofvat henne mitt kungliga skydd ... J rymden
mig undan, som om j icke kunden lita eder till mina
ord, j minnens det väl, för ett par månader sedan, der
nere vid Stegeborg. Skolen j ock nu göra sammaledes?»
Christina slog rodnande ner sina ögon och visste ej,
hvad hon skulle svara den nådige konungen. Men denne
fattade hennes hand och tryckte en dyrbar ring på
hennes finger.
»Der hafven j till ett minne af den riddaren vid
Stegeborg!» sade han och tillade med rörelse: »Lycka
och välsignelse önskas eder båda redeligen af Sveriges
konung!»
(Slut.)
-
Allmännyttigt.
Medel mot illaluktande andedrägt. Elak lukt i munnen
har sitt ursprung antingen från ihåliga tänder eller
från magen. I begge fallen är renlighet det första
vilkoret för dess botande. Ett om morgnarna samt
efter hvarje måltid företaget duktigt sköljande af
munnen med kallt vatten bidrager mycket till för-
minskningen af det onda. Ganska välgörande är också
att öfvergjuta pulveriseradt träkol med vatten, gurgla
sig dermed samt derpå skölja munnen. De välluktande
ämnen, som man vanligen använder mot elak andedrägt,
äro i de flesta fall utan all nytta. De dölja för
ett ögonblick lukten, hvilken derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
