Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLVII. Drottning Karin och Olof Stenbock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XLVII.
Drottning Karin och Olof Stenbock.
i vem har ej läst bland våra minnen från fordom om
den olycklige konung Erik den fjortondes kärlek till
Karin Månsdotter, och hvem har ej rörts af det öde,
som drabbade denna kärlek? Fyra år, hvarunder den
knop-pade och slog ut i blomma, och så var det
slut och olyckan kom, och den kungliga kronan,
hvarunder den spirat upp, förbyttes i fängelse
och bojor. Och likväl var det just här, under
fångenskapens förföljelse och nöd, som menniskan Erik
utvecklade en kraft och en storhet, som konung Erik
aldrig visat! Och detta hjerta, som var så hårdt,
så blodtörstigt, så grymt, det var dock mäktigt af
en ren och helig kärlek - och till en qvinna utan
anor, utan namn och utan anseende. Det var ej blott
en flygtig känslas svall, som förestafvade orden,
då den kunglige älskaren sjöng:
"Har Karin icke land och skatter, så har hon dock
det jag begär. Den kärlek, hon mig med omfattar,
är mig fast mer ^ji guldet värd. Hvar må följa sitt
eget sinn. kär håller jag min herdarinn."
Kanske är ock denna kärlek den enda blomman i konung
Eriks minne, som aldrig vissnar. Den var honom mera
än guldet värd, ja än kronan; ty han offrade henne
för sin kärleks skull, kunde man säga, eftersom
hans giftermål med Karin och hennes kröning till
drottning var ibland de orsaker, som vållade upproret
af hans bröder och alla de stolta, högbördiga
Wasafränderna. Verlden är sig lik, och fördomen
regerar verlden. Eriks kärlek var "ej ett fel, men
att han vågade bekänna sin kärlek inför verlden, att
han vågade lyfta upp till sin sida den qvinna, som han
skattade högre än all verldens skatter och guld, och
att konungahusets döttrar och de stolta grefvinnorna
och friherrinnorna skulle böja sig för denna qvinna
ur hopen, - det var ett fel, som ej kunde förlåtas.
Och likväl visade drottning Karin just derutinnan
sitt hjertas adel, att hon aldrig ett ögonblick,
ej ens under kronan och purpurmanteln, glömde sin
fordna ringhet. Ett mildt och kärleksfullt väsende,
ett ödmjukt sinne, fullt af hopp och tro i lifvets
höst, som i dess sommardagar, en fromhet och godhet,
som alltid hade handen öppen till hjelp, aldrig
tröttnade att bedjande och försonande träda emellan
och som gerna velat offra sig sjelf för sina lidande
likars nöd, ej mindre än för
sin herre och konung, - se der den ljusa bilden af
drottning Karin. En ros af underbar fägring, som
konungen fästat vid sitt hjerta, blommade hon och
doftade ännu, när konungamanteln fallit till stoft
och blott mannen, fången stod qvar.
Den 4 Juli 1568 firade konung Erik sitt bröllop
med Karin på Stockholms slott. Gamle erkebiskop
Lars förrättade vigseln, och han krönte ock bruden
till Sveriges drottning dagen derpå i Stockholms
storkyrka. Konungens syster, fröken Sofia, gifte
sig samtidigt med hertig Magnus af Saxen, och så väl
hon, som den andra konungådottren Elisabeth, visade
tydligt vid gästabudsbordet sin förtrytelse öfver,
att korporals-dottern, den fordna kammartärnan,
skulla taga försteget framför dem och helsas
som drottning. Och hon trampade ej på rosor, der
hon gick vid sin kunglige herres sida, drottning
Karin! Konungens bröder voro ej närvarande vid
högtiden. Det säges, att Karin sjelf varnat dem
för anslag mot deras lif, om de infunnit sig. Icke
heller de mäktigaste herrarne. Dessa jemte hertigarne
samlade nu som bäst folk och öfverlade i Eskilstuna
och Wadstena om medlen att störta konung Erik från
tronen.
Trenne månader voro icke heller förflutna efter
bröllopet, så satt konung Erik som fånge i sitt eget
slott. Han hade velat utbyta kronan mot en ringa vrå
af sitt stora rike, der han kunde fått, lefva tyst och
undangömd med sin Karin och sina barn, och den ene
af hans bröder, hertig Carl, hade lofvat honom det;
men så kom Johan och så kom ständernas dom, och Erik
fick lefva sitt lif i fängelset. Hans lidanden här
gränsa till det otroliga. Man kan icke utan rörelse
läsa de bref, han skref till sin broder, bedjande om
någon mildring i sin tunga lott. »Gud skall veta» -
säger han i ett af den l Mars 1569, medan han ännu
satt qvar på Stockholms slott i ett mörkt fängelse,
dit hvarken sol eller måne tittade in - »Gud skall
veta, huru omenskligt jag under de senaste tjugotvå
veckorna blifvit plågad med hunger, köld, stank och
mörker, hugg och slag; jag kan ej tro, att det skett
med min broders vetskap.» Han var stängd från Guds
ord - klagar han - hans bibel hade blifvit honom
fråntagen, och han hade ej på tolf söndagar hört
en predikan. Vore han än skyldig till allt det,
som man honom påbördat, så tycktes det dock, som
om en kunglig kropp vore nog straffad. Han bad sin
broder på det bevekligaste »att blifva förlossad ur
detta elände». Han var färdig att gå i landsflykt:
»verlden vore stor nog» - skref han - »att äfven
bröders hat genom ställens och länders af-
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
