Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 339.) 5. Trasfröken. - En smekmånad under kriget 1870. Skiss af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gummans hjerta klappade fortare, då hon såg Idas
klarnande blick, och hon tänkte: nu är det rätta
stunden, att taga henne ur sin villfarelse.
»Baron Axel ska’ du inte vänta på, ty nu är han gift»,
sade gumman, med stark tonvigt på hvarje ord, för
att Ida riktigt skulle kunna fatta henne.
Faster Johanna hade väntat, att ett känsloutbrott
skulle följa på denna förklaring, och att dermed
skulle åstadkommas en lycklig förändring uti Idas
sinnessjukdom. Men intet tecken tydde på, att Ida
kände någon smärta vid underrättelsen om baron Axels
giftermål. Molnen kommo åter och det ljusa ögonblicket
var förbi. Förnuftets klara stjerna blef flämtande och
matt. Dess strålar kunde sedan blott sällan skönjas
genom den dunkla slöjan, som höljde den.
Från den dagen upphörde Ida likväl med sin idé,
att hvarje morgondag vänta brudgummen. I stället
intogs hon af en ständig längtan, att vistas ute på
gator och torg, och som faster Johanna hvarken kunde
eller hade hjerta att hindra henne, så fick hon fritt
följa sin böjelse och vandrade ofta ute från tidigt
på morgonen till sent på qvällen.
Hvad som mycket bekymrade faster Johanna, var, att
Ida visade en tilltagande benägenhet, att pryda
sig på det mest befängda sätt, med all grannlåt,
hon kunde komma öfver. En gång öfverraskade gumman
henne, under det att hon höll på att drapera sin
kappa med röda fransar, som hon klippt af faster
Johannas gamla ylleschal; en annan gång hade Ida
plundrat ett fastlagsris och satt de granna fjädrarne
i sin hatt. Då fastern med mildhet förebrådde henne,
svarade hon alltid: »Man måste vara på sin kant,
om man vill göra lycka här i verlden», och dermed
måste gumman låta sig nöja.
Snart kände Ladugårdslandets hela befolkning »tokiga
Ida», som sprang gatorna omkring, och pojkarne började
att förfölja henne med sina speglosor. Så förflöto två
år, som voro fulla af bekymmer för faster Johanna,
men så kom döden och tog sorgebördan från hennes
trötta skuldror.
När Erik en dag kom, för att helsa på de båda
qvinnorna, stod den lilla kammaren tom, och han fick
af grannarne den underrättelsen, att gumman var död och
att Ida icke återkommit till hemmet, sedan fastern
i kistan bars ut derifrån.
Förgäfves anställde Erik efterspaningar, för att
få visshet om den stackars Idas öde. Han återsåg
henne icke förr än några månader senare, då slumpen
förde henne i hans väg. Det var en dag, då Erik
körde några af hofvets damer ut på en promenad till
Djurgården. Då han vände det präktiga spannet vid
hörnet af Stora Teatern och körde Arsenalsgatan
framåt, såg han en besynnerlig skepnad skynda undan
på trottoaren. Det var en qvinna, klädd i trasor,
men som tydligt bemödade sig att synas elegant. En
sönderrifven florsklädning hängde och slängde kring
hennes krinolin, och hon lät en sliten sidenschal
vårdslöst falla ned öfver ena armen. På hufvudet bar
hon en gammal halmhatt, så trasig, att en lumpsamlare
icke skulle velat taga upp den från gatan; men hon
hade smyckat den med några brokiga blommor och band,
och tycktes stolt öfver att bära den.
Då Erik körde förbi den besynnerliga qvinnan, vände
han sig åt sidan, för att se hennes ansigte; en
rysning genomilade honom, ty han kände detta ansigte,
oaktadt det blifvit så förstördt och förändradt. Den
trasiga qvinnan var Ida, och Erik kände sig hågad
att släppa tömmarne och hoppa ned från sin höga plats;
men han tänkte på sin pligt som lifkusk och fortsatte
färden, fastän med blödande hjerta.
Sedan mötte Erik ofta den stackars Ida och försökte
att närma sig henne, för att hjelpa henne ur
eländet. Men Ida flydde undan för honom och ville
icke veta af någon hjelp, ty hon var öfvertygad,
att ingen kunde lefva i större prakt och glans än
hon. Med högburet hufvud gick hon sin väg fram och
bar upp sina trasor lika stolt, som en furstinna
bär sin guldbroderade drägt. Ännu i dag ser man den
hemska gestalten ila fram öfver hufvudstadens gator,
och folket vänder sig om, för att se på hennes alltid
omvexlande, men ständigt trasiga toaletter. För de
flesta Stockholmare är hon bekant under namnet:
»Trasfröken»; men de, som känna hennes historia,
kalla henne för »fröken Portklapp».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
