Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVI. Carl Wilhelm Johan Wahlbom. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin lifsverksamhet, och en fin domare i detta fall
säger, att ett drag af denna ironi fläktar igenom
alla alstren af hans fruktsamma penna och stickel från
denna tid; »det är såsom ville han njuta smärtan att
håna sig sjelf i de skapade verken, håna betraktaren
af dem». Denna sjuklighet i lynnet framträder i de
många pennutkast han förmåddes att strö omkring sig
såsom illustrationer till en mängd verk; och hans vän
G. H. Mellin, som sjelf var en produktiv författare,
begagnade i synnerhet denne sig så kallande »von Schlurf».
Slutligen insåg Wahlbom, att han ej mera hade
någonting att lära i sitt fädernesland, hvarför han
måste ut, för att se och inhämta. Han sökte akademiskt
stipendium, gubben Ling lade sig varmt ut för honom;
men han vägrades det samma. Sjelf kunde han endast
genom otroliga ansträngningar hopsamla tvåhundra rdr,
och på Centralinstitutet tecknades å en privatlista
sjuhundra rdr. Han reste emellertid och anlände till
Paris, äfven dit följd af sin ständige följeslagare:
nöden. Han bekämpade dock kraftigt den lede och
sträfvade sig fram under förhållanden, hvilka endast
konstens fattiga söner kunna föreställa sig. Slutligen
blef han bekant med en bokhandlare, som tänkte utgifva
Fryxells historiska berättelser öfver 30:åriga kriget
i fransk öfversättning med illustrationer. Wahlbom
fick i uppdrag att lemna dessa och erhöll i förskott
en summa penningar, på hvilka han reste till Tyskland,
för att der studera detaljerna. Han samlade ett rikt
material, men då han kom tillbaka, hade bokhandlaren
gjort konkurs.
Han stod nu åter på bar backe och såg sig om efter
nya medel till sin existens. Träsnittskonsten började
komma i flor, och han beslöt att sätta sig in i den,
för att kunna verka för den i sitt fädernesland; men
dertill behöfdes understöd. Han skickade hem till
Akademien några teckningar med begäran om anslag;
men detta afslogs.
Han trodde sig nu böra blifva aqvarellmålare och fick,
såsom sådan, äfven afsättning för sina alster. Då
han en dag var sysselsatt med att färglägga en scen
ur Carl X:s bragdrika historia, besöktes han af
vår store porträttmålare Södermark, som ville se
aqvarellerna. Wahlbom framlade sin samling. »Men»,
utbrast Södermark, »för tusan dj–r, hvarför gör herrn
icke allt detta i olja?» Wahlbom svarade, att han
saknade tillräckligt färgsinne. »Prat, dumheter»,
yttrade S., »tag aqvarellerna och kom till mig i
morgon, så följas vi åt till en person, med hvilken
jag vill göra er bekant». Sagdt och gjordt. Följande
dagen begåfvo de sig till den nämde personen, som
ej var någon annan än Franz Winterhalter. På dennes
atelier fick nu Wahlbom måla, men tyckes ej hafva
stannat der länge, utan begaf sig till Rom, der i
sällskap med Lundgren och Palm kringströfvande de
klassiska nejderna. Detta var för honom en jemförelsevis
lycklig tid. Han var produktiv, och hans anseende
växte med taflornas antal. Flera hemskickades och
inköptes, bland andra hans berömda tafla »Gustaf
Adolf vid Stum». Estlander yttrar i sin »De bildande
konsternas historia», att Wahlbom i sina historiska
taflor »är långt framom sina föregångare i val af
situation, i en liffull, dramatisk uppfattning och
i en lycklig gruppering af den samma; någon gång,
såsom i »Ryttaregruppen, hvilken rider ut från en
slottsport», vinner han dermed en helgjutenhet,
som gör de många personerna till en enda lifvande
enhet». Af Wahlboms historiska taflor må äfven
nämnas: »Erik Stenbock och Malin Sture», »Gustaf
Adolf vid Lützen» samt Maria Eleonora och Axel
Oxenstjerna vid Gustaf Adolfs katafalk».
Wahlbom hade omsider öfvervunnit en viss afvoghet,
som visats emot honom af akademien i Stockholm,
och blifvit dess stipendiat. Såsom sådan återvände
han till Paris, hvarest man nu alltjemt erkände hans
talang; men under det att solljus sålunda började att
falla öfver hans anspråkslösa bostad »Beauvais»,
som af honom omdöpts till »Mauvais», spred sig hos
honom allt mera det kroppsliga lidande, som skulle
fördystra hans dagar.
Under sitt vistande i Paris greps han plötsligt af
längtan efter att återse fäderneslandet och lemnade
en dag den franska hufvudstaden samt infann sig i
Stockholm. Här mottogs den nu prisade konstnären med
öppna armar. Konungen utnämde
honom till professor, och hela verlden tycktes
småle mot Wahlbom, som kanske aldrig känt sig
så förnöjd. Hans konstnärskap började liksom
på lek mer och mer sysselsätta sig med de å
hans taflor framställda hästarne, så att han
blef djur- eller rättare hästmålare. Wahlboms
hästar äro en specialitet, som höjt honom, liksom
räfvarne och hundarne Kiörboe. Det var Wahlboms
lust att på sina taflor återgifva olika hästraser,
hvilket föranledde en ordlekare att tala om hans
»raseri». Receptionsstycket »Hästar, som vattnas»
är mycket berömdt.
Men de kroppsliga lidandena tillväxte, och Wahlbom
måste söka Italiens mildare klimat. Han led af
ansigtsvärk, tic douleureux, med få mellanstunder
af lugn, hvilka han ifyllde med ett redbart arbete
i sin konst.
Han återvände dock till sina historiska verk under
sista tiden och fann i denna sysselsättning någon
tröst mot de kroppsliga smärtorna, hvilka hemsökte
honom allt mera. Han beslöt till sist att återvända
hem, för att i fäderneslandet uppgifva sin sista
suck; men tog vägen öfver London, för att der på
sin vän professor Georgii uppmaning försöka en ny
metod för elektricitetens applicerande, uppfunnen
af M. Beckensteiner. Alldeles förstörd, anlände han
i Juni 1857 till London, der han dock snart genom
elektriciteten kryade upp sig och blef så mycket
bättre, att hans hand kunde föra skisspennan och
han sjelf kunde gå omkring med tillhjelp af käpp och
understödd af en tjenare.
Så förflöt vintern, men i April 1858 fick han ett
häftigt slaganfall, och kort derefter, den 23 s. m.,
afsomnade han lugnt och fridfullt. »Den 29 ledsagades
hans stoft till grafven. Endast några få landsmän
närvoro vid den enkla sorgfesten, endast störd af
fåglarnes vårhymner. En enkel vård i götisk stil
visar, hvar denne rikt begåfvade konstnär hvilar.»
En af hans minnestecknare, »Albano» eller Adlersparre,
säger: »Om Wahlbom såsom menniska och konstnär kan
endast ett omdöme blifva beståndande, det nämligen,
att han ägde ett ädelt hjerta och ett öfverlägset
snille, och att han nedlade båda i sina verk. Liksom
så mången annan i hans ställning, skulle han sent
komma i erfarenhet af hvad han var ämnad till. När
detta för honom blef klart, när hans andes sol gick ur
molnen, förklarad i gudaglans, sjönk hans lefnadssol
bakom bergen – båda för att mötas och sammansmälta
i ett skönare ljus.»
Och gamle vännen från kadettskolans dagar, den
varmhjertade C. F. Ridderstad, skref till hans
minne detta poem, som i sina stanser är en natursann
biografi i ädel kolorit:
"Hvad allvar i din anda och hvad kraft,
Hvad höghet och hvad enkelhet tillika!
Ej yngling herrligare drömmar haft,
Ej man mer kraftiga och vexlingsrika.
"Du ägde form och ram för hvad du brann,
Gräns för din glädje, rågång för din smärta;
Af is och eld, du stred och led som man,
Af is ditt hufvud var, af eld ditt hjerta.
"I tankens skönhet Dafne, ljuf och from,
Framför din blick, som förr i sagan, hastar.
I formens styrka, formens rikedom,
Du blixt på blixt, som Thor, omkring dig kastar.
"Ej dagens strid var din – långt derifrån –
Helst grep du in i forna stora strider;
Din fantasi, ett annat Pantheon,
Var af heroer full från gamla tider.
"Der stora andar stridt för menskorätt,
Der var du med, der njöt och brann ditt sinne;
I färger låg en verld på din palett,
Och penseln sjelf var strålen af ett minne.
– – – – – – – – – – – – – – –
"Som konstnär dristigt fram du vägen gick,
Som menska dröjde blygsamt du på steget;
Du rikt din samtids stora bifall fick,
Men hvad du aldrig fick, det var ditt eget.
"Af höga syner vinkades du så,
Från mål till mål, framåt den långa färden;
Det tempel, konstnärn likväl önskar nå,
Ej byggs af tiden, utan efterverlden."
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
