Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Minnen ur mina flydda dagars historia.
(Ur en gråhårsmans portfölj.)
Af Sophie Bolander.
Då man sitter kulen och skumögd vid spiselns kant,
med snöiga lockar och röjmatiska krämpor, lättar
det sinnet och värmer hjertat, att med tankarne
lefva tillbaka i de dagar, då man log åt verlden
och den log igen, då kampen med ödet var en lek och
då man längtade efter äfventyr, liksom sjömannen
efter en frisk kultje, som sätter rörelse och fart
i skutans lama gång. Det är godt, då man utan ånger
och förebråelser kan minnas den tid, då man var
glad. Jag var i min ungdom en »kuriös persedel»,
som min gamla tant brukade uttrycka sig. Min far var
komminister. Han dog, då jag var endast tio år gammal;
min moder var redan död förut. Min tant sade om den
förre, att han hade ingen talang för predikstolen och
ännu mindre för sin ekonomi. Jag vet icke, huru dermed
förhöll sig, blott att han lemnade många böcker och
inga penningar efter sig. Elin, omtalar gamla tant,
var min mormors syster. Hon var enka efter en rik
köpman, som hetat Moberg, hade inga barn, men ett
godt hjerta, hvarför hon upptog mig, Kalle Falk, till
fosterson. Jag hade bort kalla henne »grande-tante»,
men »grandessan» älskade hon ej.
På landet hade jag lefvat i min frihet, att ej säga
vildhet. Jag hade fraterniserat med kalfvar och
getter, ankor och höns, åkt i de väldigaste hölass,
hoppat från de öfversta bjelkarne i den halffulla
ladan, ridit barbacka på »Pålle» till vattnet,
klängt öfver de högsta gärdesgårdar och gungat i
toppen på hvarje äpelträd, som haft frukt på sina
grenar. Hos tant blef det ett annat lif. Hon ville
icke släppa mig i skola, på det jag icke skulle
lära »pojkfukter». Jag skulle läsa för en gymnasist,
som på bestämda tider kom till mig i detta ändamål;
dessemellan sysselsatte mig tant med att, sittande på
en pall vid hennes sida, nysta garn, knyta efsingar,
slå snören på gaffel, raffla sidenlappar, eller
något dylikt. Muntrande tidsfördrif för en liflig
tioåring! Tant hade lyckligtvis en liten hund, en
hvit, krushårig, af spansk ras, vid namn Bello. Han
gjorde intet annat än låg och sof på en grön dyna i
ena soffhörnet. Han hade nästan lika ledsamt, som jag,
föreföll det mig. För att muntra oss begge, hittade
jag på hvarjehanda upptåg. Än trakterade jag honom
med snus ur tants dosa, än gömde jag en kardborre
i ullen vid hans ena öra, o. s. v. När tant gick ut
att spatsera, förde hon Bello i ett band med sig, på
det han icke måtte springa bort. En dag tog jag en
hyssingssnodd, som löpte lätt, gjorde en rännsnara
och slog helt oförmärkt om Bellos svans. Bäst tant
förde honom framåt, fick hon honom ej ur stället;
han stretade emot, huru bevekande hon än lockade. Så
gick det åter ett stycke obehindradt, hvarefter
samma manöver upprepades. Tant var korpulent och
förmådde endast långsamt röra sig i vändningarne,
hvarför jag i all säkerhet opererade bakom hennes
rygg. Slutligen blef jag dock upptäckt. Tant blef
mycket ond, men gatan var icke stället att gifva
luft deråt. När vi kommo hem var min lästimma inne
och »magistern» redan anländ. Tant ville ej störa
min läsning, och sedan blef icke mera tal om saken;
den tycktes komma i glömska, men när det härnäst
blef fråga om att spatsera, knöt tant ett band om
min arm och ledde mig vid ena sidan, liksom Bello vid
den andra. Detta var lika sårande som tvingande. Det
var första gången begreppet om rangskilnad hos mig
uppstod. För att dölja min skamliga boja, höll jag mig
så nära intill tant som möjligt. »Gosse, du trampar
mig på fötterna!» påminde hon mig gång efter annan
och släppte, för hvarje gång, efter ett stycke af
bandet. När jag märkte, att detta var nära slut och vi
kommo till en tvärgata, der en skramlande åkarekärra
for fram, ropade jag med full hals: »Det skenar,
det skenar!» och gjorde en sats framåt, så att tant
släppte bandet. Knappast kände jag mig lös och ledig,
förrän jag sprang af alla krafter, utan syfte, utan
mål, blott för att njuta af min frihet. Så kom jag
nedåt hamnen, der en ångare låg förtöjd. Med
ett hopp stod jag på dess fördäck. »Rädda barnet!»
ropade tant, som sett mitt hopp och trodde, att
jag gått till bottnen, och fattade, halfdöd af
förskräckelse, en eldare, som befann sig på kajen, vid
armen, släpande sig med hans tillhjelp till stället,
för att se mig död dragas ur vattnet. Emellertid
gick jag, som aldrig skådat något ångfartyg förr
och icke såg till någon menniska, som kunde hindra
mig, helt nygirig och såg mig omkring och råkade
så ned i salongen, der jag fick höra tants röst
ofvanifrån, kallande mig vid namn och tilläggande:
»femtio riksdaler till den som återfinner honom!» –
Här är jag, tant lilla – skyndade jag att svara och
stack hufvudet upp öfver trappöppningen. Tant gaf
till ett rop och sjönk ned på en smörbytta; Bello
morrade och skällde, som om han blifvit ursinnig;
städerskan kom ur sin hytt och hämtade vatten, och
en barsk man – det var styrmannen – tittade upp ur
lastrummet och frågade, hvad det var för larm på
skutan? En hop folk hade emellertid samlat sig, för
att åse uppträdet. Alla fästade ögonen på mig, alla
skulle veta, hvad jag gjort, och alla skrattade, då
de erforo det. Jag kände mig helt stolt, som föremål
för så mycken uppmärksamhet.
När vi efter detta äfventyr befunno oss hemma igen,
kom ingen belöning för mitt återfinnande mera
i fråga. Jag fick i stället en tillrättavisning,
sådan jag ganska väl förtjenade och som ytterligare
skulle skärpas genom en timmes arrest i en mörk
garderob. Sedan jag ett par gånger gjort mig angelägna
ärenden att slippa ut, började jag att tänka på
andra medel att förströ mig, ty den timmen ville
aldrig taga slut. På en hylla i garderoben stod en
leksak, som tant haft i sin barndom och som hölls
i stor vördning. Det var ett mekaniskt konstverk,
som drefs med sand – en skomakare, som satt i sin
verkstad, med lästen på knäet och hammaren i hand,
hvilken han, så länge sanden rann, taktmässigt rörde,
med ett litet pickande, som af ett ur. – Om jag
varit snäll och beskedlig hela veckan, skedde om
söndagen en förevisning deraf, mig till belöning,
uppmuntran och uppbyggelse. Nu föll det mig in att
praktisera ned denna tingest, för att roa mig dermed
i min ensamhet. Det var en springa på dörren, genom
hvilken nog dager inföll för att jag skulle kunna se
underverket, om jag höll det midt i strimman deraf. I
garderoben fanns en stol, på hvilken jag med tillhjelp
af tants parasoll, som jag visste hade sin plats i
ett hörn, sökte fylla det mått, som fattades i min
längd. Just som jag var på vippen att hinna mitt mål,
förlorade jag jemnvigten, slog omkull stolen och föll
med den på golfvet. Olyckligtvis kom tants sommarhatt
– som stod på en ställning i närheten af konstverket –
i vägen för den oberäknade rörelse, som parasollen i
det kritiska ögonblicket beskref, och gjorde sällskap
i fallet. Vid det buller, som uppstod, skyndade tant
till och blef, vid det hon öppnade dörren, varse min
ena fot, som, under det jag sökte krafla mig upp,
förirrat sig ut genom kullen på hatten. För öfrigt var
min person insnärjd mellan stolsbenen och öfverhöljd
af en grå paramattaklädning, som jag, för att rädda
mig, ryckt med mig i fallet. Tants första tanke var
på mig, och hon utropade med en riktigt hjertskärande
ton: »Den gossen slutar med att taga lifvet af mig!»
– »Förlåt mig, söta, goda tant! jag skall aldrig göra
det mera» – stönade jag, halfqväfd under stolen och
paramattaklädningen. – »Du har då inte slagit ihjel
dig?» frågade hon, aftäckande min fallna bild. –
»Nej vass!» – sade jag och reste mig upp, helt
kry och glad att komma på fötter igen. Tant hade
mig att röra på alla mina ledamöter, och sedan hon
fullkomligt öfvertygat sig, att de voro i godt skick
och välbehållna, vände hon sin uppmärksamhet på den
skada, jag föröfvat. Den var icke obetydlig. Hatten
var »irreparabel», klädningen hade fått en rispa och
parasollen var afbruten på skaftet. Lyckligtvis satt
skomakaren helt ograverad vid sin läst, med hammaren
i handen. Tant uppskattade sina förderfvade effekter
till ett betydligt belopp, höll ett långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
