Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXX. Fången på Warberg. St. - Toffelregementet. En liten studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på edert eget höga och djupa förstånd, utan ock
sätta någon tro till dem, hvilka med eder skola
våga lif och hals." Men händelsen i Warberg gjorde
Gustaf mycket bekymmer. "Här duger ej att skämta"
– skref han till riksens råd – "hvar vi icke spela
visliga på alla sidor, så skolen I icke tvifla derpå,
att oss står samma skålen till buds, som de i Danmark
hafva afdruckit."
Emellertid satt den lybske borgmästaren på Warbergs
slott och innehade det in på andra året, under det
att öfverallt lyckan började vända de lybska vapnen
ryggen. Gustaf Wasa höll sitt gifna ord och släppte
ej tag, förr än fiendens makt var bruten. Han kunde
med skäl låta sina sändebud förklara för sin svåger,
konung Christian, "att om dennes egen fader och moder
gjort honom tröst och undsättning, hade det icke
kunnat ske ståtligare eller med större bekostnad,
än han gjordt hade".
På hösten öppnade Warbergs stad sina portar för
svenskarne. Marcus Meyer försvarade sig tappert och
bibehöll sig ännu derstädes i sex månader. Men på
våren 1536 måste han uppgifva slottet. Han fördes då
till Helsingör, och blef der med aderton af sina män
steglad.
Då hade Christian i Danmark oaktadt alla löften
och heliga försäkringar afslutat enskilt fred med
Lybeck. Ville konung Gustaf inom en bestämd tid
svara till Lybecks, grefve Johans af Hoya och Bernt
v. Melens påståenden, – då skulle äfven han vara
inbegripen i denna fred. Med skäl kunde Gustaf harmas
öfver ett sådant beteende.
Man har i Danmark anmärkt som någonting sällsynt och
märkeligt i den nordiska historien, att en svensk
konung trädt i harnesk för att understödja en dansk
konungs tron. Men det är något lika sällsynt och
märkeligt att finna en dansk konung hålla fast vid
sitt ord, när det gällt Sveriges rike.
St.
Toffelregementet.
En liten studie.
Efter de ganska allvarliga försök, som blifvit gjorda
för att intressera oss för en Kleopatra, är det
ingalunda bevis på något särdeles mannamod att träda
litet närmare in på lifvet de sköna tyranninnor,
om hvilka den elaka verlden vill veta, att de svinga
toffelspiran.
"För all del, det borde ni akta er för! Det är ju det
samma, som att sticka näsan i ett getingbo ...",
hör jag en varnande röst utropa.
Och jag förnimmer redan i andanom ett knorrande
surr och fnurr från alla sidor, och det tyckes mig
nästan som skulle jag i en disharmonisk chör af
qvinliga röster jemväl höra en brumbas af retade
manliga stämmor hotande slunga mot mig den bekanta
hugenott-refrängen med en liten omskrifning: "Vi ska’
sticka honom och bränna honom!"
Uppriktigt sagdt, torde det ock vara att tala om rep i
hängd mans hus, när man i Familj-Journalen inlåter
sig på det delikata ämnet om toffelregementet. Det
finnes nämligen vissa saker man bör undvika, för
att ej åstadkomma förargelse. Men det är just
detta surrande och fnurrande, som för mig gör
situationen klar. Detta slags knorr är just af det
oskyldigaste slaget. Jag ser deri endast utbrotten
af dessa lifliga qvinliga temperament, som behöfva
en liten uppskakning, en smula motsägelse, en allra
som obetydligaste fejd, för att få blodet varmt,
och hvilka – olyckligtvis kanske förenade med en
allt för saktmodig och beskedlig herre och man –
måste på ett eller annat sätt förskaffa sig ett
slags skenbar opposition, ett spegelfäkterikrig
och en seger af samma art, blott för den animerade
stämningens skull. På grund af denna uppfattning hyser
jag förhoppning om att vara välkommen i familjkretsen!
Ett helt annat slägte, än detta surrande och fnurrande
species, tillhöra de stilla i landet, dessa qvinliga
andeväsen, som ljudlöst komma och ljudlöst aflägsna
sig, och hvilkas styng kännas först när de äro
borta. Det är dock just dessa, mot hvilka jag skulle
vilja rikta mina vapen, dessa som jag skulle vilja
fånga, såsom, man fångar vissa insekter, hvilka man
önskar närmare studera; – det är, med ett ord, dessa,
jag känner lust att öfverflytta från deras luftiga
sferer till det rent menskligas eller, riktigare,
till det evigt qvinligas område; ty allt hos dem är
utan gensägelse höljdt i den slöja, som vi kalla
qvinlighet.
Det är dessa milda, smäktande qvinnoväsen, som
sakta, liksom med sänkta vingar, sväfva in i den
sorlande sällskapskretsen, der de bidraga till den
allmänna glädjen med ett – tjusande leende. Deras
omdöme vågar sig möjligtvis någon gång fram med en
förstulen nick; deras handlingar – om det icke rent
af är ett majestätsbrott mot deras qvinlighet att
tillräkna dem sådana – hafva alla till sitt synliga
yttersta mål att tillfredsställa den "älskade mannens"
önskningar. I allt, ända till det sätt, hvarpå hon
stöder sig på sin "älskade mans" arm, representerar
hon den eviga qvinligheten framför allt.
Dessa ljufva, stillsamma, trånande väsen bör man dock
icke bedöma i det ögonblick då de, så att säga, äro
midt inne i sin roll inför en större eller mindre
allmänhet, då de veta, att de hafva hela verldens
ögon fästade på sig, utan efteråt, när de dragit sig
undan bakom kulisserna. Iakttager man denna nödiga
försigtighet, skall man till sin öfverraskning snart
finna, att denna milda, hängifna qvinna svingar den
lilla obetvingliga toffeln så säkert, så bestämdt,
så sjelfbelåtet, så absolut argumenterande hvarje
motsägelse, att man finner sig stå ansigte mot ansigte
med den mest utpräglade, fastän i blomdoft höljda
egoism.
Men mannen, hvad säger den olycklige äkta mannen? För
att lugna alla medlidsamma själar, vill jag tala om
någonting nästan otroligt: till all lycka är mannen
icke så olycklig, ty just deri ligger det säkraste
kännetecknet på en absolut toffelunderdånighet, att
mannen med förakt tillbakavisar hvarje misstanke om
en sådan, såsom ett vanärande tvifvel om hans manliga
värdighet! Och icke nog dermed – den sannskyldige
toffelhjelten skryter till och med af sin frus
saktmod och hängifvenhet. Stolt visar han sina vänner
pipstället, som hon målat, kudden, som hon broderat,
kärlekspresenter, som just genom sin sällsynthet
bevara trollkraften och desto säkrare inprägla sig
i tacksamt minne.
Och huru dömmer verlden, den allmänna rösten i
sällskapslifvet? Jo, man förenar sig om att hålla
den fru för den bästa, hvilken man talar minst om;
och under det således den evigt tigande qvinligheten
fröjdar sig åt detta negativa företräde, sitter man så
mycket strängare till doms öfver ett tredje species –
de fruar, som icke surra och fnurra och icke sväfva
fram på tåspetsarne; det vill säga de fruar, hvilka
med lugn värdighet eller glädtig otvungenhet uppträda
i sällskapslifvet; sådana fruar, som icke blott
tjena som staffage, utan tro sig hafva rätt att öppet
uttala sig öfver en bok, öfver ett konstverk eller
öfver en tidens företeelse, en dagens brännande fråga;
sådana fruar, som till och med icke sky en debatt med
männen och för hvilka deras egen man står allt för
högt, för att af dem behandlas som en lekboll för
påkommande nycker, såsom en beskedlig afledare för
deras dåliga lynne eller såsom ett experimentalfält
för deras hemliga böjelse att – röra upp en storm i
ett vattenglas eller göra väsen af ingenting. Denna
typ af fruar är det, om hvilken verlden obetingadt
antager, att de verksamt och utan skonsamhet svinga
toffelspiran, och i sjelfva verket talar, förutom
deras hållning i förmaket, ännu en annan omständighet
emot dem.
Mannen är en lärd, en prest, en läkare, en konstnär –
alltnog, han tillhör de män, hvilka inlägga hela sin
kraft i uppfyllelsen af sitt kall. Hvem gifver honom
andlig frihet att verka, hvem tager lifvets ballast
på egna skuldror och aflägsnar allt, som kunde rubba
eller bryta hans kraft? Blott en hustru som äger
lika upphöjd karakter, som odlad själ, lika praktisk
duglighet, som ideal uppfattning. Hvart vi än se:
af hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
