Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 85 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor om Väringen. En Nerikesbild

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jemnheten af det landskaps yta, der han är bosatt. Med
exemplet från de lättjefulla strömdrag, som plöjt sina
fåror genom hans fält och der på äkta dag drifvarmanér
husera såsom om de icke hade något mål eller icke
brydde sig vidare derom, är denna slättbo dock trög
och visar ingen företagsamhet i vidsträcktare mått,
men han är dock långt ifrån utan lust och förmåga
att se bort öfver sin gårdstäppa eller att gå
utom de vägspår, som hans far och farfar uppnött,
och sjelfständighetskänslan har hos honom, såsom
öfverallt, der en allmännare upplysnings skatter
blifvit utsådda, på sednare tider vaknat och visat sin
omskapande förmåga. Näringslifvets pulsar slå sålunda
med friskare fart på Nerikes slättbygd än hvad fallet
under motsvarande förhållanden är i de tre landskap,
som omgifva Mälaren, och några yrken bedrifvas der i
ganska ansenligt omfång. Så är t. ex. förhållandet
med skomakeriet, hvars produkter nu mera hafva ett
betydligt afsättningsområde. Hvad angår den nerkingske
slättbons hufvudnäring, jordbruket, så har han haft
lyckan äga uppmuntrande föredömen i många af de större
godsägarne, hvilka gjort mycket – många med
betydliga uppoffringar – för att sprida sundare
åsigter beträffande jordens uppbringande till hög
växtkraft och hvilkas sträfvan i denna riktning haft
den lyckliga påföljd, att Nerikes jordbruk nu ej
öfverträffas af något annat landskaps.

Näsby kyrka.

Bergsbon, som lefver bland stormarne, de brusande
vattenfallen, de vilda skogarne och de ogästvänliga
bergen, ur hvilkas djup han mödosamt uppsöker sitt
förvärf, är mera fyndig, tilltagsen, oförvägen och
hurtig och har i följd af detta skaplynne alltid
visat sig mån om sin sjelfständighet, på samma gång
han lagt i dagen en trohet mot fädrens klädedrägt,
seder och bruk, som mången gång förbisett hvad en
upplystare smak och nutida begrepp om beqvämlighet
fordra. Liksom slättbygden alltid är före bergslagen
i afseende å vår och
källossning, så har den äfven försteget i afseende på
reformer. Hjelmaren är segelbar, medan ännu
bergslagssjöarne köras; och slättbon går i
klädeskläder af beqväm snitt, medan bergsbon ännu
kommer på Örebro torg i sin kaskett, sin tröja,
sina knäbyxor och sina skor.

Med undantag af en originel och ganska utpräglad
provinsdialekt, som dock hufvudsakligen är hemmastadd
på slätten, har nerkingen nu mera föga i behåll af de
egendomligheter, ej blott i kläderna skurna, utan ock
i köttet burna, hvilka förut utmärkt honom. Som ett
prof på den nerkiska munarten och dess grammatiska
egenheter taga vi oss friheten ur G. Djurklous
intressanta bok: "Anteckningar ur Nerikes folkspråk
och folklif", återgifva följande folksaga från Stora
Mellösa församling:

Askäpoten.

Dä wa en gång en bônde[1],
som många ä falle dä, å[2]
han hade tre sönjer[3]. Di båga storste
pojkâr[4]
wa’ brashenôkk folkalika[5]; men den minste wille
aldri wara höffsligr [6] som
anna’ folk, för han sátt
i spisen å grôf å potad’[7] i áskâ
för jämnân, å hônum kallte di för áskäpoten. Inte så
värsht[8]
åvälse[9]
frå bônds gål wa ett stôrt slott,
som skullad’ [10] så rart åf
barästa guld å silfver,
å aldri i väla ha en skulla’[11]
sitt så fin å rar é fru,
som frua wa, hô som bôdde på slottä.
En dag sad’ bônd’
han åt di båga storste pojkâr – i éntômme förståss, för áskäpoten
skulle inte få hörâ’t – att di
skulle ta å fria te frua. Ja, dä wa fäll’ inte pojkâr
môt um; å så vart dä sajd[12] att di hvan ätter ân
skulle fresta si lökka. Men pojkâr wa’nte god
för [13]
å [14] hålla seg; å hur di skroppad’
[15] å skräfde [16]
um hur lökkliga di skulle bli, å hokkendera skulle
bli vinnâre [17] åf dom,
så fikk allt áskäpoten vädr
um’ä [18] te slutä,
å då ville han mäd han
og[19]. Nej,
si dä kunde då aldri bli té någä
[20], mente di, att en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>