Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 94.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnbarnen på Hallstanäs.
En familjhistoria af Onkel Adam.
(Forts. fr. föreg. häfte sid. 94).
<b>Prestens dotter i Hallsta[1].</b>
"Som jag förut, om jag ej misstar mig", började
magistern, "omtalat, så byggdes det gamla Hallstanäs
på holmen, af general Lützow, en af de många tyskar,
som under trettioåriga kriget tjent sig upp inom
den svenska arméen. När kriget var slut flyttade han
till sitt nya fädernesland, der han erhöll gods och
bondgårdar, af hvilka han bildade Hallstanäs’ gods
med underlydande, samt byggde slottet. Han var gift
med en tysk riksbaronessa (namnet minnes jag ej för
ögonblicket – när man blir gammal, tappar man bort
alla namn), nog af, hon var riksfriherrinna.
"Hm, hm! namnet flyger för mig, men jag är ej i stånd
att få tag i det.
"De hade en son – en vacker och rask yngling,
som liksom fadren egnade sig åt vapenyrket och
tjenstgjorde i sina gossår som page hos drottning
Christina.
"Midt öfver sjön, ungefär på samma ställe som nu den
hvitrappade prestgården ligger, låg den tiden ett
litet, lågt trähus med tre skorstenar snedt ställda
på halmtaket. Det var dåvarande prestgården, byggd
efter tidens sed med stuga, sängkammare och gästrum,
och der bodde dåvarande pastorn Petrus Paulinius
eller Petter Pålsson, som han skulle heta på svenska.
"Det fanns ingen i hela Hallsta socken, som ej talade
om den vackra Anna Paulinia, som hon efter grammatikan
kallades. Hon var lika skön som god – ’en riktig
engel’, påstod klockar Löfgren, af hvilken jag har
berättelsen och som tycktes känna sagan i grund.
"Gubben Löfgren påstod att det i kyrkan skulle finnas
en hårlock af den sköna Anna Paulinia inlagd i kulan
till den ena kronan, som hänger i hvalfvet; men det
är osäkert det. Torde dock löna mödan att undersöka.
"Det hände sig att unga baron, i kyrkan, sittande
i den adliga bänken (som liknade ett skåp och var
upphöjd öfver de öfrige), fick i prestgårdsbänken se
den sköna Anna, som med de fromma ögonen och med tårad
blick betraktade frälsarens gamla bild öfver altaret.
"Många sköna damer hade han sett i drottningens hof,
men deras bilder försvunno som stjernorna försvinna då
sol går upp. Han hörde ej ett ord af hvad Paulinius
– (han med hvita skägget, hvars konterfej hänger i
sakristian) – predikade. Den sköna Annas fromma blick
var den predikan han följde.
"Det dröjde ej länge förrän unga baronen, trött af en
jagt och utsatt för ett regn, tog sin tillflykt till
prestgården. Han råkade der Anna; men det höfdes ej
den tiden en sedesam jungfru att skämta med en sådan
herre, som det gick an för hoftärnorna i drottning
Christinas glada hof.
"Unga baron fick derföre tala mest med gubben med
hvita skägget – om väderlek, åker och äng, inkomster
och ’salig kungen’ och den ’makalösa’ drottningen,
hennes stora lärdom och hennes ombytliga lynne, om
hvilket unga baron hade många roliga drag att förmäla;
men Anna blott lyste och försvann om hvartannat,
till dess ett bord stod dukadt för den förnäme gästen
– sockenpatrons son och enda arfvinge af en stor
förmögenhet.
"I den tiden gällde det patriarkaliska regeringssättet
utan inskränkning, – inom den lilla familjen i en
prestgård på landet liksom inom den stora familjen som
kallas land och rike. Kungen var då landets fader,
drottningen landets moder och hela folket bestod af
två strängt skilda klasser – de högättade, som voro
barn i huset, och den stora massa, som motsvarade
tjenstfolket, inom en familj.
"Hvarje år återkom unga baron och, huru svårt försöket
var att genomföra, blef han dock slutligen bekant
med den
sköna Anna. Modrens öga är mera skarpsynt, då en
flicka är föremålet, liksom fadren bättre genomskådar
en gosses skaplynne, förtjenster, misstag och fel.
"’Du må väl aldrig kasta dina ögon så högt, som till
nådig baronens herr son? – Kom ihåg att lika trifves
bäst med lika.’
"Anna rodnade, men det kunde likaväl komma deraf,
att hon fann sig sårad af en så orimlig förmodan,
som att modren, bättre än hon sjelf anade, slog
hufvudet på spiken; men de unga råkades aldrig
ensamma – de fingo icke tala ett enda förtroligt
ord med hvarandra; men ändå visste de begge att de
älskade hvarandra fastän ingen af dem var i stånd
att i detta tidehvarf finna en utväg att tillhöra
hvarandra. Generalen på Hallstanäs märkte att det ej
stod rätt till med hans enda son och gissade lätt att
det var prestens dotter i Hallsta, som gjorde honom
så sorgsen ibland och så spelande glad ibland. Han
rådgjorde med sin riksfriherrinna och följden blef,
att unga herrn skulle resa utrikes och, om ej annat
ville hjelpa, till och med besöka det heliga landet.
"Han fick en snäll ofrälse (som framdeles kunde
bli adlad och en stor man) med sig som guvernör,
och så måste Axel von Lützow resa från Sverige,
från Hallstanäs och den väna Anna.
"Huru han gick till väga är svårt att säga; men
han fick ändå tala vid Anna och öfverenskom om en
brefvexling – och så for han.
"Visst skref han bref; men intet af dem kom fram,
utan föllo, om de lyckligen lotsade sig fram med
någon resande, i händerna på generalen, som ansåg
denna kärlek så farlig och så syndig, att brefvet
icke framlemnades. Flickan ställdes under sträng
uppsigt – äfven hon skref; men postgången var nästan
alldeles oduglig, och att få fram ett bref var denna
tid omöjligt, om man ej sände det med kurir, och om
denne händelsevis icke blef plundrad eller ihjelslagen
på vägen.
"Axel von Lützow hade varit ute i fem år, då ryktet
plötsligen förkunnade hans snara hemkomst.
"Huru klappade ej Annas hjerta af fröjd och dödande
oro!
"Många och stora voro anstalterna på slottet
till sonens emottagande. Han hade varit i det
heliga landet och blifvit stämplad på armen med
det sedvanliga Jerusalemskorset; han hade varit i
Rom och fått tillträde till Vaticanska biblioteket
och Sixtinska kapellet, han hade varit i Paris och
blifvit presenterad på hofvet, men han hade äfven
varit i Tyskland hos generalskans slägtingar.
"En skön Junidag roddes en ståtlig slup med
förgyllningar och ett tält af purpursammet öfver
sjön. Axel von Lützow skulle slippa den långa omvägen
kring sjön och fara i slupen tvärt öfver, under det
att de tunga, på läderremmar gungande vagnarne skulle
tomma gå landvägen.
"Anna hade om dessa anstalter ingen underrättelse
förr än hon såg sjöns spegel fåras af den gyllene
slupen, som roddes i jemna årtag af ståtligt klädd
betjening. Hon störtade ut och mötte en fiskare,
som kom hem.
"’Hvem ror der?’
"’Hå jo, det är en högtid’, sade karlen, utbredande
sin tjocka mun till ett skratt, ’men det är en dålig
skuta den der och så ro de som stympare. Man kan
se sig till gallsten på en sådan rodd. – Nej, mina
gossar! bättre tag – nej se hur de plaska som ankor
i en dypöl – ha, ha, ha!’
"’Hvem är det?’ frågade Anna häftigt och pekade utåt
sjön – ’säg, hvem är det?’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
