Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 94.) - Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"’Hå jo, det är unga baron, förstås, som kommer hem
med sin riksbaronessa, han, som far före honom.’
"’Gift!!!’
"’Ja det förstås, inte hade en så förnäm fröken
följt med annars – och inte hade generalen gjort ett
sådant spektakel endast för sonen. Grannlåten gäller
sonhustrun.’
"Anna vände sig om och slog händerna för ansigtet;
men gråta kunde hon ej. Det brände i själen, det
hvimlade i hufvudet och hjertat tycktes vilja stanna.
"När Anna kom hem, satte hon sig vid sitt arbete. Hon
virkade på en altarduk, – (den duken finnes ännu,
enligt traditionen, tillade magister Peterman – blott
några trasor af ett mästerverk i den vägen). ’Har
du hört nyheten, Anna’, sade modren inträdande,
med sorgset deltagande, ty hon visste nog hon –
"’Ja, mor – allt är bra – han är gift och jag fri
min ed – det är ju bra det, min mor?!’
"Och så satt hon stilla och tyst och arbetade – och
arbetade från det solen grydde till dess hon bergades
i skogen, men aldrig fick modren annat svar än: ’Han
har löst mig från den eden jag svor i mitt hjerta.’
"’Jag vet ej huru det är med Anna – du måste tala
med henne’, sade den bekymrade modren till sin man.
"’Jag? ja hon ser klen ut; men hon orkar arbeta – det
är ju bra. Det är fliten som håller upp en menniska
i medgång och i motgång.’
"’Men unga baronens hemkomst.’
"’Jaha, han har fått sig en riktigt vacker liten
riksgrefvinna – litet mörklagd och med blixtrande
svarta ögon; men vacker och fin som folk af hennes
höga stånd alltid är.’
"Modren hade mycket svårt att för mannen göra
begripligt att deras Anna älskat unge baron Axel. Det
föreföll den gode presten lika befängdt, som om han
sjelf skulle blifvit kär i den gamla madonnabilden,
som låg i en skräpvrå på kyrkovinden, eller tagit sig
för att fria till den heliga Veronica på den gamla
altartaflan. Så djupt var begreppet om de olika
klasserna inprägladt i hans medvetande.
"’Har Anna fästat sig vid baronen?’
"’Jag fruktar det.’
"’Det är det samma som om en skinnboll skulle,
derföre att den är rund, anse sig som kamrat till en
ädel citron eller pomerans. Då är flickan galen.’
"’Jag fruktar det nästan.’
"’Jaha – der ha vi det svaga kärilet igen – kärlek –
kärlek, aldrig annat än kärlek ha’ de qvinnorna att
tänka på.’
"’Jag skall tala vid henne.’
"Man kan lätt föreställa sig att han, med sin snart
sagdt religiösa dyrkan för förnämt folk, ej var rätta
mannen att trösta sin stackars flicka; men hvad han
sade tycktes också vara likgiltigt. Det beständiga
svaret blef: ’jag är fri min ed – han sin –’
"Detta var den enda tanke hvaraf det arma barnet
tycktes vara mäktig.
"Under tiden aflöste den ena festen den andra ’på
hofvet’, som folket kallade herrskapet på Hallstanäs,
och den unga, gifta baronen vågade ej ens fråga efter
Anna.
"På hösten kom pastor Paulinius dit. Han såg nedtryckt
ut, stackars gubben.
"’Låt mig tala några ord med ’kära far’, yttrade unga
baron förtroligt hviskande till den gamle.
"De gingo in i ett litet kabinett, der presten
stannade och frågande betraktade sin ’höge gynnare’
unga baron Axel,
för hvilken han hvar söndag fällde publika förböner
i sockenkyrkan.
"’Kära far! hur är det med er Anna?’
"’Anna? – nådig baron, med henne är det illa, mycket
illa – hon har nu altarduken färdig; – men hon är
också färdig att få sin plats nära Herrans hus.’
"’Är hon sjuk?’
"’Ah nej! nådig baron, hon håller bara på att dö.’
"’Talar hon om –?’
"’Om er, nådig baron – ja – men inte rår det stackars
barnet för sin dårskap – nej, det rår hon icke –
fastän – nu blir allt snart godt igen.’
"Då grep den unge baronen hårdt om den gamle prestens
begge händer – ’Hvarföre svarade hon icke på mina
bref? Jag hade dock flera gånger säkra bud både fram
och åter, – hvarföre?’
"’Bref? – hon har aldrig fått något bref och har ej
kunnat svara er; men ’hon är fri sin ed liksom ni,
nådig herre, är fri eder’ – så säger hon beständigt.’
"’De hafva således lyckats’, mumlade Axel, stampande
med foten.
"’Kära far, vill du göra mig en tjenst, vill du?’
"’Ja, nådig herre.’
"Då tog den unge baronen den gamle presten i sin
famn och kysste honom på pannan. – ’Fader! bär
hem den kyssen till din dotter och säg hvad du
nu vet. – Farväl, Annas fader – min fader äfven;
ty jag har hädanefter ingen annan. – Säg henne det
också. Farväl.’
"Några ögonblick derefter roddes den gamle presten
öfver Hallstasjön och inträdde snart till sin dotter.
"’Jag har’, började han, afbruten af tårar – ’en
helsning till dig, stackars barn, från – du vet väl
hvem. Han har skrifvit många bref till dig och undrade
hvarföre du ej svarat – och så tog han mig i famn och
gaf mig detta att bringa till dig, mitt barn’, och
fadren lutade sig ned och kysste sin flicka, – ’denna
kyss är från honom – han sade: Farväl, Annas fader –
du är min fader också, – säg henne äfven detta.’
"’Det fins ändå kärlek och tro i verlden’, sade den
bleka flickan med ett försök att resa sig upp, men
hon föll tillbaka. ’Far, hämta mig några löf derute,
jag vill fläta mig en bröllopskrans –’
"’Men det är höst, barn, och alla löf affallna
och gula.’
"’Rätt så, rätt så! de skola vara gula – det är på
hösten flyttfåglarne flytta.’
"Man inbar de gulnade löf, man plockat, och deraf vred
hon småleende en krans och satte den på sin hjessa.
"’Säg honom detta, far, att jag prydde mig med en
bröllopskrans för hans skull. Jag är icke fri min ed –
säg honom detta.’
"Och den gamle presten framförde budet, sedan den
unga bruden tyst hvilade i sin brudsäng nära invid
Hallsta gamla kyrka. Den vackra altarduken låg utbredd
på sin plats, som ett testamente efter den sköna
Anna – Hallstaprestens enda barn. Som något eget
anmärkte man, att der stodo två sammanslingade
A i hvardera hörnet. De, som kände historien,
som gick från mun till mun sedan allt var förbi,
förmenade att dessa A betyda Axel och Anna. Jag
har sjelf haft den öfverblifna fliken i mina egna
händer – der står verkligen tvenne A sammanbundna
med en orm, som biter sig i stjerten, hvilket, som
vi veta, de gamle ansågo för en bild af evigheten.
(Forts.)
Sundsvall.
Vid en af Bottenhafvets större vikar, midt emellan
Ljungans- och Indalselfvens utlopp, ligger
provinsen Medelpads enda stad Sundsvall – en af
Norrlands mest betydande städer; icke med afseende
på folkmängden, ty invånarnes antal uppgår endast
till något öfver 6,300; men
så mycket mera hvad angår stadens betydande
handel och sjöfart samt storartade skeppsbyggeri.
Staden anlades af konung Gustaf II Adolf, ungefär
en åttondels mil längre inåt landet, än den nu är
belägen, samt privilegierades år 1624. Meningen var
att der inrätta ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
