Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudet och lutade sig tillbaka mot den mossiga sten
som hon valt till ryggstöd, för att se upp mellan
grenarne, – hvarvid de vida klädningsärmarne föllo
tillbaka från de runda, hvita armarne, på en af hvilka
en bred guldring lyste som eld när en solstråle föll
derpå. – "Ack! hvad här är bra. Jag önskar att jag
aldrig behöfde gå härifrån. ... Jag stannar bestämdt
här i natt, doktor Ancker ... ni kan gå hem och tala
om det för de andra, och skicka hit Eriksson med
en schal åt mig – och en kopp thé – – Ha, ha! jag
undrar just hvad Doris skulle säga! det blef en
predikan. Hon tycker minsann att jag är opassande
nog ändå. Gudskelof, vi äro ej i Stockholm nu, så
jag behöfver ej bry mig om hvad
hon säger! – Här gör jag som jag vill. ..... Jag har
icke en smula lust att gå hem, det är verkligen sant
... och jag vet inte hvarföre jag skulle göra det
... för att sitta uppspetad på en stol i salongen
och höra Arvid säga sottiser
och bli retad och förargad ..... Här är bra mycket
bättre. ... Hör på bien, så de surra der uppe i
trädet! Ack! –" hon slöt ögonen och satt några
ögonblick tyst; derpå satte hon sig upp med plötslig
energi. "Doktor Ancker! ... Ni ämnar väl icke
verkligen resa i morgon? –"
Han spratt till; – det var just den fråga, som han
varit i färd med att afhandla med sig sjelf.
"Jo, det ämnar jag verkligen."
"Men hvarföre skall ni göra det? – Jag kunde aldrig
tänka, att ni skulle göra allvar deraf. Tycker ni
inte att det är bra dumt af er just nu då allt är så
vackert här? –"
"Det tjenar visst mycket till hvad jag tycker,
fröken Ebba! – Om jag fick råda mig sjelf, är jag
rädd ... men – ja, det tjenar ingenting till. Jag
måste väl också hem och göra nytta en gång. Min
tjenstledighet är slut."
"Ack, er gamla tjenstledighet! Som om ni inte kunde
få den förlängd om ni ville – och quand même! – Edra
fattiga patienter kunna just ha’ godt af en liten
hvilotid, om de ligga der hela året om för resten för
att bli experimenterade på ... och ni sjelf ... säg
mig nu verkligen, är det nödvändigt att ni reser? –"
"Ja, verkligen!" – –
"Men det tycker jag är ledsamt!" utbrast hon med ett
barnsligt uttryck, i det hon såg honom rakt i ansigtet
med sina uppriktiga ögon.
"Tror ni då att jag – –"
Han kom icke längre. Ögonen, dessa omutliga
sanningstalare hade mötts, och, i det de sökte tyda
hvarandras språk, märkte han icke en gång att meningen
blef oafslutad. Det gick en lång minut. Derpå drog
han djupt efter andan, vände sig hastigt bort, började
med ifver rycka löst små bitar af bark och mossa från
stammen och kastade dem i vattnet, der vågorna genast
åter buro dem till land. Att döma efter utseendet
fanns det för honom i detta ögonblick icke något högre
intresse, någon mera maktpåliggande angelägenhet,
än att inom så kort tid som möjligt få en viss del
af stammen fullkomligt afskalad. När det ej ville gå
på annat sätt, tog han upp sin pennknif, täljde och
skar med förtviflad brådska.
"Det är bra sällan man
får sa varmt före midsommar", anmärkte han.
Men Ebba satt stilla, med högröda rosor på kinderna
och de små händerna sammanknäppta framför sig. Ögonen
glänste, och ett halft omärkligt, skälmaktigt litet
leende flög öfver hennes ansigte. Derpå sade hon:
"Jag undrar för resten alls icke på att ni vill
resa ... det är aldrig för roligt hos oss sedan
... Hör, doktor Ancker, säg mig, hvad tycker ni om
Arvid? –"
"Jag ...? Jag har ej sett grefven tillräckligt
för att ..."
"Åh, nonsens, det har ni visst, det
vet ni visst. Ni tycker bara inte det går an att
säga det åt mig; och det är ju mycket hyggligt af
er, förstås – jag senterar det ... men jag hör
alls icke till dem som anse att ens kusiner ha’
privilegium på att vara ledsammare och odrägligare
än andra menniskor. Tvärtom! När de äro tråkiga och
misslyckade är det dubbelt retsamt, ty då är det
icke nog med att man blir ond, man skäms också,
och tycker man har ett slags
ansvar för dem. Fastän, om man skulle stå till ansvars
för Arvid! ... Gudskelof att han åtminstone icke är
min riktiga kusin, bara gift med Doris ... fastän
det är då på det hela icke stort bättre. Ack, hvad
jag afskyr honom! – Jag tror icke det finnes någon
menniska i verlden som jag afskyr till den grad,
eller som är mera oblandadt afskyvärd. Jag är alltid
på vippen att rusa upp och läsa upp andra budet för
honom, när han är riktigt i farten ... och alla
de andra med för resten! – Det var just en vacker
historia han berättade nyss ... åh! ... Det var
då för väl jag kom derifrån. Här kan man andas ut;
jag tycker alltid det är som jag ville qväfvas då
jag en stund hört på honom; och jag qväfs också; –
jag qväfs af att bita ihop tänderna och tvinga mig
sjelf att tiga. –"
"Nå ja, hvad det beträffar så –"
Hon skrattade, ett klingande barnsligt skratt.
"Åhja, det är också sant! – tiga kan man
just icke påstå jag gör, ingen fara för det ... men
ser ni, jag qväfs
ändå, ty jag kan icke säga hvad jag ville, och det
är mycket värre. Hu!" hon ruskade på sig ... "Det är för
rysligt, när han börjar på med sina horribla dumma historier och
teorier och påhitt, tilldess det riktigt kokar inom mig,
och jag blir
alldeles vild af att känna allt som borde
sägas, och kunde
sägas, om det bara var någon annan än jag, dumma nöt,
som satt der och hörde på. Det är så fasligt
att han skall få
rätt, när han har så förfärligt orätt, bara derföre
att jag ej
kan hitta på de rätta orden att svara med
... och – är
det icke för bedröfligt – jag kommer aldrig att kunna
göra någon nytta här i verlden, aldrig! – Om jag har
aldrig så,
aldrig så rätt, och ser sanningen aldrig så
solklart, så kan
jag ändå icke omvända eller förbättra någon, ty jag
kan icke tala om det som ligger mig riktigt om hjertat med
andra än dem som hålla med mig; så fort jag är med dem
som äro af olika tankar med mig, blir jag nästan idiotisk;
alla mina tankar flyga sin väg, Gud vet hvart, och jag kan
icke hitta på ett enda ord! ... Och det är väl just då
som de skulle behöfvas, förstås ... Det är också derföre jag
alltid blir ond när jag disputerar med någon; det är
icke vackert, och tjenar ingenting till ... men jag kan icke
hjelpa det ... jag blir så rakt förtviflad öfver mig sjelf!
... Jag var icke snäll
nyss", tillade hon långsammare, och med sänkt röst.
"Tyckte ni icke också det? ... Men ni vet icke huru det
känns! ... Hvarföre hjelpte ni mig icke?"
"Huru?"
"Huru! ... Naturligtvis genom att säga Arvid hvad
jag menade; ni visste det bestämdt lika väl som jag,
utom att ni skulle ha’ kunnat uttrycka det tusen
gånger bättre. Det är icke möjligt annat!" ... Hon
lutade sig framåt och såg ifrigt på honom. "Det
är icke möjligt att ni icke tänker alldeles som
jag! Det gör ni? ... Säg? ... Hvarföre svarar
ni icke? ... Jag tycker att ingen ... ingen,
ingen sann och ädel menniska <I>kan</i> tänka annorlunda"
– tillade hon brådskande och halfhögt liksom för att
öfvertyga sig sjelf; men under det hon talade och såg
på honom försvann säkerheten allt mera ur rösten, och
der kom ett darrande allvar i stället, mycket olika
den halft sjelfsvåldiga, lekande, barnsliga ton hvari
hon dittills talat; – ögonen blefvo större och mörkare
och tycktes vilja läsa ända in i hans själ; det var
som om hela gestalten på en gång förvandlats från
barn till qvinna.
Han hade sett denna förvandling,
denna förunderliga dubbelnatur hos henne förr; men
denna gång grep det honom, som aldrig förut. Han
såg på henne några ögonblick utan att svara. Något
kämpade inom honom; han bet hårdt ihop tänderna och
drog efter andan.
"Jag vet ... jag mins icke riktigt ...
Jag vet icke om jag förstod ..."
"Förstod? – Det var icke svårt att förstå
... Hörde ni icke på? – Mins ni icke hvad
vi talade om der borta just nu? – Mins ni icke hvad
Arvid sade? –"
"Jo ..." Han tystnade och såg bort.
"Nå?!" ... Hon höll alltjemt de stora
ögonen fästade på honom i andlös förväntan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
