Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ni är så sträng, fröken Ebba!" sade han med ett
tvunget, nervöst skratt. "Först säger ni att ingen
sann och ädel menniska kan vara af olika åsigt mot
er; och sedan fordrar ni att jag skall ... skall
... men lika godt ... Ja, der var mycket i sättet
och andan af grefvens framställning,
som jag kanske kunde ... kunde ha’ önskat
annorlunda; – men, sanningen att säga, så ... så måste
jag dock, om också af andra skäl och från en olika
synpunkt, hålla med honom i sjelfva hufvudsaken;
det kan icke hjelpas ... Jag kan icke fatta
huru en man af heder kan tänka på att binda
någon, aldraminst någon som han älskar, vid
sig, då han icke har ett hem att bjuda henne; icke något ... utom långa
år af väntan och saknad och ovisshet ... under
hvilka hon, honom förutan, kunnat lefva glad, hoppfull
och lycklig, och kanske firma ett ... långt bättre
öde än han, äfven i bästa fall, kunnat bereda henne
... då han kanske till slut ändå icke har annat att
gifva henne än ett lif af arbete och försakelser,
af bekymmer och ... kort sagdt, alls icke ett
sådant lif, som man vill bereda den qvinna man
älskar, och som hon ... har rättighet att fordra
... Det förefaller mig som det mest sjelfviska,
ja, det nedrigaste, oförsvarligaste ..."
Hans ton blef allt fastare, under det han
talade, och höjde sig så småningom till ett
nästan passioneradt allvar; han såg ej mera på
henne, utan bort öfver sjön; det var som talade han
mera till sig sjelf än till henne, som hade han för
ett ögonblick nästan glömt henne, i förföljandet af
sina egna tankar. Efter ett ögonblick fortsatte
han:
"Jag har haft orsak att tänka rätt mycket
och allvarligt öfver denna fråga; jag har också
sett exempel som ... men jag vill icke
döma andra, jag vill icke uppställa någon lag, Gud
bevare mig derifrån! Lifvet är så underligt
... jag vet ej huru någon kan våga att vilja afgöra
hvad som är rätt och orätt – utom för sig sjelf
... mellan Gud och ... sitt eget samvete
... så godt man förstår; – så godt man förstår! –
Gud nåde oss! det är icke mycket man förstår. –
Ett kan vara rätt för en annan, som icke är rätt
för mig ... jag – för min egen del – jag har kommit
till den öfvertygelsen, den orubbliga öfvertygelsen
... att jag aldrig – aldrig, utan att förlora
all aktning för mig sjelf, skulle kunna
säga ett ord om – om min kärlek till någon qvinna
– än mindre bedja om hennes tillbaka, innan
jag hade ... ett hem ... en ställning, och ett
... någorlunda bekymmerfritt lif att erbjuda
henne ... Jag skulle – ja, jag skulle förakta mig,
om jag, för ett ögonblicks sjelfvisk tillfredställelse,
skulle vara så ... svag – så ... att vilja döma
någon som vore mig kär och dyrbar till att
... till att för min skull nöta ut sin ungdom,
sina friska, bästa år, som aldrig komma tillbaka,
i fåfäng väntan, längtan, ovisshet ... Ja,
jag dömer ingen, det har jag ju sagt ... men
det är mig ofattligt huru någon kan handla så
... otänkbart ..."
Han talade med passionerad ifver, – som den talar,
hvilken ej blott söker att öfvertyga en annan,
men sig sjelt på samma gång – att öfverrösta en
farlig, frestande röst i sitt eget inre, och genom
hvarje uttaladt ord liksom foga ännu en länk till
de jernband, som binda samvetet vid pligten. Först
då han slutat, såg han på henne. Var det en fråga
i blicken? – En halft omedveten längtan att se
... hvad? – Ja, hjertat är ett underligt ting –
hvem kan svara derpå. – Säkert är att han ej väntat
att se hvad han såg. Hon mötte en sekund hans blick
med vidöppna ögon, derpå slog hon med en åtbörd
af förtviflan händerna tillsammans och dolde sitt
ansigte i dem.
"Är det icke förskräckligt att höra er tala så!"
utbrast hon häftigt. "Ni också! ... Ni! ... som
jag trodde ... Herre Gud! ... Hvad är det
då för en förbannelse öfver verlden, som gör att
icke blott de dåliga, utan också de bästa, ädlaste,
kunna misstaga sig så förfärligt! ... Finnes
det då icke en enda man ... icke en enda!
– som har nog mod att se sanningen och
begripa den och handla efter den, i trots af allt
hvad den eländiga verlden må säga! ... Jag
trodde så säkert att ni åtminstone ... och
nu hör jag er säga alldeles det samma som alla de
andra, alldeles det samma! – Jag har
hört det tjugu, hundrade gånger! – och jag har sett
hvart det leder! – Ni vet det icke! Ni begriper det
icke! ... Men jag ..."
Hon höll inne och såg ett ögonblick på honom,
med bleka kinder och händerna hårdt sammanknäppta
framför sig. Han betraktade henne med häpnad, liksom
den soin för första gången i sitt lif står inför ett
problem, som han icke kan lösa, men på hvars lösande
icke desto mindre lif eller död beror. Hvad betydde
väl denna passionerade häftighet, denna ångest? –
Var det? ... Men icke ens hans skärpta, ifriga blick
kunde upptäcka en gnista af medvetande om personlig
sorg, missräkning eller beräkning i den smärta och
indignation som talade ur dessa ärliga ögon. Det
var som hade hon helt och hållet glömt sig sjelf
i detta ögonblick, som tänkte hon blott pä honom,
på den orätt hon såg honom färdig att begå.
"Det är så underligt" – fortsatte hon hastigt,
med dämpad röst och samma brinnande allvar –
"så obegripligt! Att menniskor, som med allvar och
uppriktighet, ja, med strid och uppoffring söka och
sträfva att göra det rätta, ändå kunna så misstaga
sig ... då sanningen dock är så enkel, så nära till
hands. De tala alltid om heder! – Men hvad är väl i
sjelfva verket heder annat än sanning? – Och ändå!
– Det är verkligen sant, att ej blott fädernas
missgerningar, men äfven deras misstag, straffas
inpå barnen. Denna stackars verlden har nu
i så många århundraden igenom krånglat bort
sig sjelf och ljugit för sig, att menniskorna nu en
gång ej längre med bästa vilja kunna skilja på Guds
eviga sanningar och de skuggbilder, som föregående
generationer uppställt i deras ställe ... Ja, så
är det! ... men det är förskräckligt att tänka på,
förskräckligt att se ... Det är så att man kan bli
tokig! ... Och jag – jag känner det rätta så tydligt
... och kan ändå icke hjelpa ... Men jag måste
försöka ... jag kan icke ännu en gång se ... Ack,
ni vet icke hvad jag sett!
– Tro, och hopp, och ungdom, och lycka, ja,
en odödlig själ, uppoffrade åt den skuggbild,
den grymma afgud, som menniskorna nu kalla
heder! ... och att nu höra äfven er åkalla den! –
Det gör mig förtviflad! ... Men hvad tjenar det till
att jag talar. Om ni icke ser sanningen sjelf,
ni som är så sann, så lär ni ej låta öfvertyga er af
mina ord."
Hon stannade och tryckte ångestfullt de små händerna
ännu hårdare emot hvarandra, så att ringarne lemnade
djupa märken i den fina huden. Han gjorde blott en
rörelse, liksom för att bedja henne fortfara.
"Ack, jag kan ju så illa tala ... så litet uttrycka
hvad jag menar! Det är så svårt! – och det förefaller
ju så förmätet af mig att vilja döma – afgöra i en
sak, den så många, bättre och klokare än jag, tänkt
annorlunda ... Men jag vet, jag vet att jag har
rätt! och är det rätt, är det sant, så borde det
väl icke göra någonting huru illa det blef sagdt,
eller genom hvem – sanningen gör sig väl gällande
ändå ... Och sanningen – ja, sanningen ... den
är ... att då Gud – Gud, som ju ej skapat den minsta
atom, det minsta kryp på jorden utan ändamål, och som
ej nedlagt någon enda gåfva i menniskonaturen utan
någon god och välsignelserik afsigt – det tror ni
ju –? Då han lärde menniskorna att älska hvarandra
... så hade han väl också någon mening dermed,
som de ej ostraffadt få förbise och ringakta ... Ej
blott att ... att menniskor skulle – gifta sig, som
så många, många göra, utan en enda tanke, ett enda
högre sträfvande gemensamt, för att lefva lugnt och
sorgfritt i denna verlden och ha’ fullt upp med mat
och dryck och kläder och allt sådant ... utan något
mycket, mycket högre och allvarligare
– att de i verkligaste, innersta mening skulle
stödja hvarandra – hjelpa hvarandra framåt och uppåt –
så som blott de kunna, åt hvilka Gud skänkt
en verklig kärlek ... Och derföre, när två
menniskor hålla af hvarandra ... älska hvarandra –
verkligen, så att de kunna vara vissa om att de
skulle vara hvarandra till välsignelse och
hjelp ... så bör intet, intet på jorden ... icke
menniskofruktan, icke fruktan för fattigdom, icke
fruktan för långa år af väntan och dröjsmål en
gång afhålla dem från att säga det åt hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
