Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIX. Lars Johansson Lucidor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strusshjelm var hans morfader och uppgifves hafva
bekostat hans uppfostran, hvilken tycks hafva
varit mycket vårdad: han skref sina poemer på
flera språk och röjer i sitt författareskap
lärdom. Sjelf uppgifver han sig, i sitt svaromål
angående Gilliare-kval, hafva varit i
England, Italien och Frankrike. Med säkerhet
kan antagas, att han äfven vistats i Tyskland –
månne med sin morfader under krigsåren? – äfvensom
att han studerat i Upsala. [1] P. Wieselgren
framställer en gissning, att Lars Johansson rest i
utlandet såsom informator och följeslagare åt
den unge grefve Carl Filip Wrangel – son af
Carl Gustaf Wrangel – som dog i London 1668
och af Lucidor två år derefter blifvit besjungen
i ett af hans vackraste och innerligaste qväden.
Att hans fader, kapten Erichsson, ej var af
adlig börd, framgår af Lucidors stolta svar på
en fråga under ofvannämda ransakning, om han
vore af adel: "Nej, utan såvida dygden angår."
Det äldsta af hans i behåll varande
daterade skaldestycken är ett, skrifvet
1668. Att Lucidor dock ej ännu då varit
fast bosatt i Stockholm, synes af hans
försvar i ofvannämda rättegång, deri han,
bland annat, uppgifver, att han "under den
nästförlidne vinter (d. v. s. 1669) hade i
Upsala sig uppehållit och der studenterne i språk
informerat och som en annan professor tillstånd
haft att intimera", samt att han "kom hit
till Stockholm dagen förr än Kongl. Maj:t blef
riddare" (d. v. s. dagen förr än Carl XI blef
riddare af engelska Strumpebandsorden[2], således
den 28 Juli 1669). Att han här sysselsatt sig
ej blott med poetiska arbeten, utan ock dragit
mera praktisk nytta af sina stora språkkunskaper,
framgår af en kapten Fårbus’[3] vittnesmål under
Gilliare-kvalsrättegången, att han varit
uppe hos käranden, landshöfding Gyllenstierna,
för att mana godt för svaranden, hvilket han
"gjorde för att tjena Lars Johansson
igen, så mycket han kunde, efter Lars Johansson med
translaterande uti hans rättegångssaker hafver
honom betjenat". Att han varit ansedd
som en skicklig man, hvilken med deltagande
omfattades af bland andra den store Stiernhielm,
synes af hans egen berättelse under den nämda
ransakningen. Kärandepartens ombud,
hofauditören Samuel Croningh, frågade honom
nämligen, om han icke varit hos Stiernhielm.
"Jo", sade han, "tre dagar förr än jag kom in
i arresten; då herr Stiernhielm sagt till honom:
’jag hörer, J ären olycklig, Lucidor.’
Och hafver han några gånger besökt herr Stiernhielms
hus att discurrera med honom, som en lärd man är."
Detta bröllopsqväde, "Gilliare-kval", hvilket
blef Lucidors olycka, skrefs för det tillfälle då
"then högvälb. herres Herr Conrad Gyllenstiärna,
ok högvälborne frökens, Fr. Christina Ulffsparres
högst-lyksälle bruhd-löfts dagh" firades, den
18 November 1669. Qvädet trycktes hos kongl.
boktryckaren Niclas Wankijf, hvilken "icke heller
sagt och varnat honom (Lucidor) med ringaste ord",
samt lemnades i bröllopshuset af Johan Bergh,
"studiosus antiqvitatum, hvilken skall hålla till
hos herr Stiernhielm", hvilken, Bergh, sade sig
hafva gjort författaren denna tjenst "efter han
ernade tillita Lorentz (Lucidor) i det Italienska
språket". Innehållet är ej osedligt, men inledningen
till qvädet är burlesk, i den tidens smak, men
ock på flera ställen verkligen qvick, äfven efter
våra dagars fordring. Lucidor tyckes hafva skrifvit
qvädet dels i välmening, dels för att möjligen kunna
bereda sig en liten förtjenst – för verser någon tid
förut på friherre Conrads bror friherre Christoffer
Gyllenstiernas bröllop, hvilka framlemnats af en tysk
student, Prilwitz, hade han erhållit 10 riksdaler i
caroliner –, dels "för sin egen öfning i det svenska
språket, sitt modersmål", hvilken sistnämda förklaring
han särskilt betonar och flera gånger upprepar i sitt
försvar inför domstolen. Emellertid ansågs skriften
innehålla förstuckna tydningar på brudparets
enskilta förhållanden, den stackars poeten kastades i
fängelse och ransakning öppnades mot honom, "anklagad
att hafva gjort pasqvill". Af ransakningshandlingarne
tyckes dock, att man ej så mycket velat åt författaren
som åt en Douglas [4], hvilken haft något obytt
med brudgummen och misstänktes för att hafva
tubbat Lucidor till qvädets författande, hvilket
Lucidor enständigt och på det lifligaste förnekade
och som ej tyckes på ens det ringaste sätt kunnat
bevisas. Domstolen frikände skriften från att vara
paskill, men emedan "Lars Johansson samma skrift emoth
Kongl. Maij:tz ordning och Stadga obedin och medh een
ofullkombligh Hr Landzhöfdingens titul, som wijdh
slijka tillfällen här i Staden brukeligit är, låtit
publicera, hwilcken och i några stycken befinnes
wahra förargeligh, offendera honestos aures och
bonos mores, gifwandes han således afwundz menniskiom
och illwilliandom occasionem calumniandi, och andra
enfalldiga anledningh till hwariehanda misstankar
och dommar, som Hr Landzhöfdingens reputation icke
tåhla kan eller bör, och sådant alt på hans Heders och
Bröllopz dagh; Ty pröfvar Retten skiäligt att Lars
Johansson för ofwanbemelte excesser, eenkannerligen ob
petulantiam och att han icke förr uth betäncht hwadh
snack och tahl, oroo, förtreet och harm een sådan
Dicht under så höga och förnembliga brudfolckz nampn
upwäckia kunde, förutan dett han medh fängelse hafwer
plichtat, holla sig ifrån denne Stadzens Societet och
gemenskap på åhr och dagh, medh Förmaningh att han
emedler tijdh anlegger sina gåfwor, ingenium, studier
och förfarenhet till Gudz ähra, sin nästas upbyggelse
och sin egen heders upkombst och förkofringh".
Under det han för denna sak satt fängslad lärer han
skrifvit den sång, hvilken sedermera en lång tid
allmänt sjöngs som en folkvisa:
Skulle iag sörja, då vore iag tokot,
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Vackta på tijden, hon lär full gå rätt;
Al verlden älskar iu hvad som är brokot,
Mången mått liva, som eij äter skrätt [5].
Olyckan vexlar iu lijka med lyckan,
Alt som begynsel haer, ändas en gång.
Druckin mann hafver eij allestädz hickan,
Lust föllier gråten, gråt ändas i sång;
Dhen, som på sanningen pekar med stickan,
Kan lel lätt falla frå sanningens spång.
Himmelens dagg plär på träna neerdugga.
Män så snart iorden haer gi’et them nog safft.
At de kunn’ trossa skyn, hvem kan kullhugga
Samma, när yxen ens haer inte skafft,
Mask-stugne kan man med fingerna gnugga,
Mången troor vunnit hvad ändlycktan tafft.
Dy lät man lyckan med olyckan strijda
Intill iag seer, hoo, som vinner för meij.
Ingen måt skiuss-hästen alt för hårdt rijda,
Tröttar du honom, förtreeter han deij;
Fast om een måste förföllielse lijda
Modet blier fritt, när som kroppen är eij. Etc.
Efter det hårda straffet tyckes Lucidors inre allt
mer blifvit brutet. De flesta af hans sånger torde
vara skrifna efter 1670, och han strängade lyran
vid alla tillfällen, vid begrafningar, vid bröllop,
under ensamhetens qvalfulla stunder, under den vilda
fröjden vid dryckesbordet.
Än sjöng han:
När sigh Solen till sit Lopp
Reser utur Hafvet op
Reser och min Jämmer,
Som mehr stadig än hon står,
Dy min Sårg eij nedergår
När sig Solen gömer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
