Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jo, ser ni", började han derefter med sänkt röst och
och grep hårdt om jesuitens arm. "När midnatt är inne
och månen står full på himmelen, då brusar Wuotan, den
vilda jagtens konung, fram i spetsen för sin luftiga
här. Då dånar de vilda hundarnes skall mellan träden,
som tyckas stå i ljusan låga, då höres den brusande
jagtens gälla ho, ho! halloh! skälla genom skogen och
öfver allt detta dånar en ursinnig storm och ljungar
blixt på blixt ur kolsvarta skyar. Den jägare, som då
har mod att stiga fram intill den väg, der den vilda
jagten brusar fram, och utan mål eller sigte afskjuta
sin bössa, han erhåller af Wuotan sjelf den aldrig
felande kulan. Men han får ej förråda hvad han sett
för någon dödlig och ej öppna sin mun förrän dagen
åter är inne och solen står uppe på himmelen. Och
har någon annan varit vittne till hans möte med den
vilda jagten, så måste denne tiga lika obrottsligt,
så vida ej kulan skall mista sin kraft och en säker
ofärd drabba dem båda."
Här tystnade den gamle jägaren, och pater Antonius,
som med spänd uppmärksamhet lyssnat till den hemska
berättelsen, erfor någonting liknande en obehaglig
rysning.
"Nu vet ni medlet", fortfor Kurt och återtog med
korslagda armar och sänkt hufvud sin vandring på
golfvet. "Ett gräsligt medel är det och för mången
jägare, som försökt det, har det ländt till olycka.
Ser ni, när den vilda jagten farit förbi, och allt
åter är stilla, så infinna sig hexorna, som hata
Wuotan, hvilken plägar anställa jagt på dem.
De söfva nu jägaren och vända honom derunder så, att
fullmånen lyser på hans ansigte och oroar hans
själ. Då drifves den sofvande upp och omtalar
i sömnen hvad han nyss förut upplefvat. Lyssnar
dervid något dödligt öra till hans ord,
så är han förlorad. – Som ni hör, är det ett högt
spel det gäller och jag har ingen lust att
till insats deri vedervåga mitt gråa hufvud."
Den gamle skytten satte sig ned och tömde liksom till
bekräftelse på sina ord en väldig vinbägare i botten.
Men jesuiten ämnade ej så lätt uppgifva sin afsigt,
dertill hade han allt för stora egna intressen
att bevaka; jesuiternas guld, hvarmed han hade
i uppdrag att köpa "kättarekonungens" hufvud,
inbjöd så frestande till en delning.
Det påstods visserligen att pater Antonius
redan förut var ägare af en ansenlig rikedom,
men den gamla satsen "den mycket har, vill
mera ha’" fann här som alltid sin bekräftelse.
Man visste dessutom berätta, att patern
ej samlade guldet för guldets egen skull,
utan ämnade begagna det som ett medel att
nå det mål han eftersträfvade – ett biskopsdöme
eller en kardinalshatt. Sina skatter hade
ban anförtrott, så visste man att förtälja, åt
slottet Felsenburgs starka murar, der han i
anseende till borgens fasta och på samma gång
aflägsna läge trodde sig hafva dem i säkert förvar.
Då jesuiten såg att Kurts föresats ej kunde
förändras genom ett blott öfvertalande och att
omsorgen om kejsarens seger och kyrkans bestånd
ej voro nog mäktiga driffjädrar för att rubba den
gamle skyttens beslut, ansåg han tiden vara inne att
rycka fram med sitt kardinalskäl.
"Du har rätt, min son", började han derföre i
inställsam ton och, flyttande sig närmare friskytten,
lade han sin ena hand förtroligt pä hans skuldra,
medan han med den andra liksom ofrivilligt skramlade
med en hop guldmynt i fickan på sin grofva kåpa. "Det
spel du skall våga är verkligen högt. Också vill man
draga försorg derom att din vinst på det samma skall
blifva något mer än ’den aldrig felande kulan’. Jag
har nämligen i uppdrag att för kättarekonungens hufvud
bjuda dig en skatt så frikostig, att du för den samma
kan utbyta din låga koja mot ett skimrande palats."
Huru stor del af de vördiga fädernas signade
blodspenningar han sjelf ämnade behålla för egen del
fann pater Antonius ej nödigt att anförtro sin
utsedde medbrottsling.
Men den lysande framtidsutsigt, som den förslagne
jesuiten låtit hägra för Kurts blickar,
tycktes göra lika litet intryck
på den gamle vildskytten, som det skrammel af guld,
hvarmed talaren beledsagat sina ord.
Jägaren ryckte föraktligt på axlarne och utbrast:
"Pah! jordiska skatter, hvad skall jag väl med dem
att göra? Guld kan jag få så mycket jag önskar för
mina behofver."
Pater Antonius blickade förvånad på sin värd, hvars
enkla drägt och torftiga bohag åtminstone ej voro
egnade att bestyrka hans skrytsamma påstående. I ett
ögonblick flög tanken på den om friskytten gängse
sägnen genom munkens hufvud och han väntade nästan
att få se smedjan förvandlad till ett palats och
kolen på härden till skimrande guldstycken, men hans
lugna förstånd lade snart band på hans fantasi. Något
dröjande och med ett halft leende spelande kring
läpparne återtog efter en stund den listige jesuiten:
"Hm! Man skulle kunna tro, att Kurt blifvit rädd på
gamla dagar."
"Rädd, jag rädd", utbrast jägaren uppbrusande och
slog sin knutna hand i bordet, så att det brakade i
den tjocka ekskifvan. "Den som det sade skulle jag
förklara för en lögnare och en niding."
"Nå, nå, tag ej så illa upp, min son", inföll patern
lugnande. "Det har ju ingen sagt det ännu och det
står ju dig fritt att förekomma, det man någonsin
skall kunna säga det. – Tiden lider, midnattstimman
är snart inne och med den kan vår kyrkas räddning,
vår tros seger vara betryggad. Mod, min son! Den
heliga jungfrun skall belöna dig och på hennes vägnar
bjuder jag dig fullständig aflat för alla dina synder,
både dem du begått och dem du framdeles begår."
Medan patern ännu talade, nedtog Kurt från väggen
den vackraste och längsta bössan, ett dyrbart och
konstrikt arbetadt vapen, och sedan han omsorgsfullt
aftorkat den glänsande pipan, laddade han långsamt
och med omsorg det ödesdigra gevär, som var ämnadt
att afgöra öfver en konungs lif eller död och mäktiga
rikens öde.
På den glänsande blicken, den rynkade pannan och de
hårdt slutna läpparne syntes att den gamle skyttens
beslut var fattadt och sedan han kastat en blick på
ett öfver spiseln stående timglas och uppmärksamt
följt de sista sandkornen deri, som långsamt förrunno,
ryckte han beslutsamt upp dörren och steg ut på
husets trappa med det gråa håret fladdrande för
stormen.
I det ögonblick då den gamle skytten satte foten
på trappan och långsamt höjde sitt gevär, skakades
hela det bräckliga huset af en väldig stormil, som,
ristande stugans tak, ryckte upp dess dörrar och
fönster och jagade upp genom skorstenen en väldig
qvast af sprakande gnistor; en bländande klar blixt
ljungade ned från himlen, som tycktes stå i lågor och
ett våldsamt åskslag kom sjelfva marken att darra.
Döfvad af skrällen och bländad af skenet vacklade
pater Antonius, drifven af en ofrivillig nyfikenhet,
fram i dörröppningen och tyckte sig genom den långsamt
upphvirflande röken från friskyttens gevär i ljuset
från den flammande blixten se den af Kurt beskrifna
vilda jagten brusa förbi och derpå nedsjönk han
medvetslös på tröskeln under ett döfvande larm och
brak som om jorden störtat tillsammans.
Då han efter en stund återkom till sans, fann han
sig liggande på marken utanför Kurts smedja, hvilken
ett af ljungelden träffadt träd i sitt fall till
hälften krossat, och vid hans sida satt friskytten
med armbågarne stödda på knäna och ansigtet lutadt
i händerna.
Men från skogens inre hördes en dof jemmer,
stundom afbruten af gälla skri, till dess att
en liten dvergartad skepnad från en hög klippa
hasade sig ned nästan öfver Kurts och jesuitens
hufvuden och, knytande händerna i raseri,
pilsnabbt ilade utför den sluttande stigen och
försvann i det djupa mörkret innan hvarken jägaren
eller hans följeslagare igenkännt Röda Hans.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
