Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parabler. - Allmännyttigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Parabler.
Regndropparne. Öfver den ros, som den unga flickan
plockat, hade ovädret nyss uttömt sitt raseri. Stora
regndroppar uppfyllde, och nedböjde den sköna
blomkalken. De tåriga bladen tycktes begråta den
stjelk, från hvilken de blifvit skilda, och den stam,
på hvilken de blifvit födda. Lifligt ryckte jag till
mig den brutna blomman, men ack, genom min häftighet
föllo dess blad till jorden. Och jag sade till mig
sjelf: "Hur ofta behandlar ej verlden på samma sätt
hjertan, brutna hjertan, af sorg nedtyngda hjertan! Om
jag med större varsamhet vidrört denna behagliga
ros, skulle hon ännu länge lyst med sin fägring och
fägnat med sin doft. Menniska, var icke sträf, icke
ovänlig mot lidandet, utan värna och trösta, stärk
och hugsvala det smärtfyllda hjertat med kärleksfullt
sinne, eljest delar det samma öde som den blomma,
hvilkens blad nyss föllo till jorden. Med all din
makt och
alla dina ägodelar skall du sedan icke kunna
godtgöra eller ersätta hvad din hårdhet i ett
enda ögonblick förstörde!"
Tårarne. Ali vandrade en stjernklar natt i den
doftande trädgården. Vid hans sida gick tyst hans
lärjunge Cadi. Slutligen visade ynglingen sin
mästare på en man, belyst af månens strålar, och
frågade hvad denne gjorde. Ali svarade: "det är
Zelim; han sitter på sin sons graf; han gråter
sorgens tårar". – "Zelim", upprepade ynglingen,
"kan Zelim icke qväfva och beherrska smärtan? Han
kallas ju likväl allmänt den vise?" – "Menar du, att
visheten gör en menniska känslolös för lidandet?" –
"Ack, men om den
vise icke förmår betvinga sin sorg, hvad
skilnad är det då mellan honom och den ovise?" –
"Se, Cadi, på Selim! Ser
du: hans tårar falla på jorden, men hans blick är
lyftad mot himlen!"
Allmännyttigt.
Resereglor för jernvägsfarande. Man kan med skäl anse
jernvägen såsom det ändamålsenligaste, sundaste och
säkraste af alla hittills begagnade fortkomstmedel. De
tillförlitligaste statistiska uppgifter visa, att
man på en och en half million jernvägsresande icke
kan räkna mer än en oförvållad olyckshändelse till
lif och lem.
Vi tro oss likväl ej visa någon öfverflödig
tjenstvillighet då vi här meddela några
förhållningsreglor som äro egnade att höja denna
garanti för resandens förhoppningar att få färdas
med kropp och lemmar i ostörd trygghet.
I. Den gamla regeln, att en åkande alltid bör vara
varmare klädd, än gående och ridande, finner här så
mycket mer tillämplighet, som jernvägsresan ofta
begynner under morgonkylan och fortsättes in på
natten, då ett skarpt luftdrag icke kan undvikas
och, då längre sträckor passeras, till och med
klimatiska förändringar plötsligen inverka på den
till fullkomlig passivitet dömde resenären. Till
en resedrägt hör då i första och sista rummet
plaiden, det mest praktiska, beqväma och eleganta
af alla resplagg. Att hålla fötterna varma är
desslikes ett vilkor för välbefinnande och sundhet;
vid resor vintertiden böra vi derföre framför allt
laga att vi hålla blodomloppet och värmen i dessa
kroppsdelar i ordinärt skick. För sådant ändamål
kläder man fötterna, medan de ännu äro varma,
i ullstrumpor, filt, pelsverk eller halm. Enklaste
medlet att bibehålla värmen är rörelse, hvilken vi
lätt kunna taga oss på stationsperronerna, men äfven
under tågets gång medelst fotgymnastik (upprepade
energiska hopdragningar och utsträckningar af tårna
samt vrickningar med fotleden).
II. Hos svaga personer förekomma symptomer af svindel,
vanmakt och uppkastning äfven vid jernvägsresor,
och äro dessa nästan lika svåra att bekämpa som de
obehagliga inflytandena af sjöresor. Dock kunna de
plågsamma symptomerna mycket lindras på följande sätt:
man sätter sig icke baklänges, emedan förbifarandet
af de vid vägen synliga föremålen ökar svindeln och
förvärrar illamåendet. Sådana personer böra derföre
så litet som möjligt blicka utåt, eller i annat fall
dröja vid aflägsna föremål, såsom t. ex. himmelen
och horisonten. Magen bör hvarken vara tom eller
öfverfylld; ett glas starkt vin eller likör är att
rekommendera såsom stärkande.
III. Såsom högst skadligt för ögonen och i andra
rummet för hela nervsystemet måste vi beteckna läsande
under färden. Genom vagnens oundvikliga skakning
nödgar vi, så att säga, fånga hvarje bokstaf, hvilket
blott är möjligt genom en farlig ansträngning af ögon
och hjerna. Men äfven detta frånsedt, hålla vi före,
att den icke-läsande, den som rikta sin uppmärksamhet
på land och folk eller på sina medresande, har mera
vinst och nöje af sin färd än den som förskansar sig
bakom en bok, den han i vanliga fall gjort bättre
att lemna oläst, eller åtminstone att lemna hemma.
IV. Den som vill skona sina ögon – och detta är
visserligen allas vår pligt – gör väl uti att, så väl
vid in- som utfärden i en tunnel, sluta till ögonen
och vid deras öppnande blicka nedåt, på det att
synorganerna icke må lida genom det hastiga afbrottet
mellan ljus och mörker. Sitta vi vända framåt vid
öppna fönstret, så kunna kolpartiklar från maskinen
lått komma flygande i ögonen. I sådana fall akte man
sig för att gnida ögonen, utan tillsluter ögonlocken
samt vrider ögongloben några gånger perpendikulärt
fram och åter, hvarigenom det vanligtvis lyckas att
flytta den främmande partikeln in i den inre ögonvrån,
derifrån den lätt nog aflägsnas med en näsdukssnibb
eller dylikt.
V. Trots så många varnande exempel se vi ännu alltid
resande, som i det ögonblick, då kupédörrarne
skola stängas, syssla med att samla in kläder,
schalar m. m. Hvarje finger som krossas af de
igenfallande tunga dörrarne är utan räddning förloradt
och såret medför ofta svårare följder. Man bör aldrig
stige ur så länge tåget ännu rör sig, icke uppehålla
sig på eller emellan skenorna, icke sticka hufvud
eller armar ut genom vagnsfönstren, emedan man
kunde träffas af trädgrenar eller andra föremål,
som tillfälligtvis befinna sig i banans närhet.
VI. Har slumpen placerat oss i en med
bromsinrättning försedd vagn, så böra vi, så snart
bromssignal gifves från lokomotivet, vid ankomsten
till en station eller så länge det bromsas
på en sluttande bandel, icke stödja ryggen mot
kupéens baksida. Den genom friktionen uppkomna
skorrningen meddelar sig på intet vis angenämt
åt vår kropp; den kan jemväl under vissa
omständigheter framkalla farliga ryggmärgslidanden.
VII. Om äfven mindre angenämt, så färdas
vi dock säkrare då vi taga plats på kupéens
baksäten, d. v. s. åka baklänges, nämligen vid
sådant tillfälle då tåget af en eller annan orsak
kastas ur skenorna eller eljest plötsligt
kommer att stanna. Då skola nämligen de framåt
sittande personerna, till följe af den fortverkande
rörelsehastigheten, slungas mot den midt emot
sittande, under det denne af sjelfva väggen erhåller
ett skyddande stöd.
VIII. Märker man någon rubbning i tågets rörelse,
som låter förmoda en olycka, så bör man ögonblickligen
lyfta fötterna så högt, att de befinna sig ofvan den
motsatta bänken. Erfarenheten har nämligen visat,
att de lemlästningar, som vid dylika tillfällen
förekomma, vanligen hafva förorsakats derigenom
att de motstående bänkarne klämts tillhopa jemte
väggarne och krossat de mellan dem befintliga benen.
IX. Frågan huruvida man vid olyckstillfällen bör
springa ur vagnen eller icke kan naturligtvis
icke besvaras här, då i hvarje enstaka fall
mångfaldiga biomständigheter böra tagas i
betraktande, men det plötsliga och fruktansvärda
i en dylik katastrof i allmänhet förtager all lugn
besinning.
Under det vi vid olyckshändelser med åkdon i
allmänhet rösta för att sitta stilla, så synes
det dock som om – lika allmänt taladt – vid
jernvägsolyckor urspringandet erbjöde mera möjlighet till
räddning. Har man derföre beslutit sig att våga ett
språng, så bör icke glömmas, att man måste hoppa så
långt som möjligt i samma riktning som tåget går,
således efter lokomotivet, om detta går framåt,
men åt sista vagnen i tåget om lokomotivet går back.
X. Såsom berättigade önskningar å den resande
allmänhetens vägnar må slutligen kunna
betecknas: ändamålsenligt uppvärmda och ventilerade
kupéer, signaleringrapparater öfver hela tåget för
kommunikation med lokomotivföraren samt slutligen
särskilta fonder, hvarifrån antingen för en gång
eller årligen underhåll lemnas till de familjer,
som genom jernvägsolycka beröfvats sitt stöd.
I utlandet existerar, enligt hvad vi känna, åtminstone
ett sällskap – vi vilja minnas Thuringia i Erfurt –
som för olyckor under hvad slags färder som helst,
vare sig på ångbåt, jernväg eller med vanliga åkdon,
betalar ett visst skadestånd om den resande dödas
genom olyckshändelse eller dör till följe deraf inom
viss tid. Den afgift som härför fordras är så ringa,
att man för en åtta dagars resa kan assurera sig för
ett belopp, räknadt endast örevis. Vi påpeka detta
för att af företagsamheten möjligen bringas till
praktiskt genomförande äfven hos oss, under den
erinran: huru tryggt vore icke för en qvarlemnad
familj, om husfadren före affärden genom erläggande
af en helt ringa afgift kunde trygga de sina med
ett kvarlemnadt assuranskort.
Vattentäta skodon. Man uppvärmer ett åttondels
skålpund svinfett med lika mycket olja, lägger
deruti 3–4 ort sönderskuren kautschu och omrör
blandningen väl under upphettning på en vanlig
köksspiselshäll. Efter 20–30 minuter kan man taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
