Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fritz Reuter. -g. - Tänkespråk af Confucius. (Efter Schiller.) -ls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Rimels», hvilka rönte bifall och uppmuntrade
honom till nya skapelser. Hans större berättelser:
"Ut mine Festungstid» (»Under lås och bom»), »Ut de
Franzosentid» (»Från anno tretton») och i synnerhet
»Ut mine Stromtid» (Lifvet på landet») ha för alla
tider stadgat hans litterära förtjenst och gjort
honom till en af Tysklands omtycktaste skalder.
Reuter var 43 år gammal då han inträdde på
författarebanan. Inom sex år hade hans första
diktsamling utgått i fyra upplagor. På denna följde
tre större berättelser på vers och en ny följd
skämtsamma dikter. Det drog dock länge om, innan han
blef känd utom Mecklenburgs gränser. Först mot slutet
af 1850-talet började man i det öfriga Tyskland få
någon aning om hans poetiska tillvaro: den dialekt,
på hvilken han skref, och som hastigt gjorde honom
populär bland hans mecklenburgska landsmän, afskräckte
utan tvifvel i förstone den stora läsverlden från
att söka en bekantskap, som den sedan med så lifligt
intresse skulle odla. Men med de ofvan uppräknade
berättelserna flög Fritz Reuters namn öfver Tyskland,
och icke blott öfver Tyskland utan öfver hela Europa -
ja, ända till nybyggena i den amerikanska vestern. Med
hans rykte stego äfven hans inkomster, och han blef
en förmögen man.
Sedan 1864 bodde Reuter l Eisenach vid foten af
Wart-burg, der han byggde sig en villa. Under de
senare åren sjuklig, afled han här den 12 Juli 1874.
»Fritz Reuter - säger en af hans tyska biografer,
hvilken vi delvis följt - är icke den ende som
fått gå i elden; men ej mången har haft det så hett
som han. Den som kan sitta sju af sina bästa år på
fästning och sedan tio år lida af svält och bekymmer,
han måste vara en hjelte, synnerligast då han kan
skämta öfver hela eländet, le åt vedervärdigheterna,
glömma det förflutna, skaka bort vrede och hat,
känna glädje öfver verlden och lifvet, och bete sig
mot menniskorna som om han aldrig upplefvat annat än
välgång och ynnest.»
Sådan var denne man. Hans skaplynne karakteriseras
redan af företalet till hans »Läuschen un Rimels»,
en samling versifierade anekdoter och småberättelser i
samma smak som våra gamla prest- och bondhistorier. *)
»Jag borde - yttrar han i detta företal - egentligen
inför mina läsare ursäkta mig och återigen ursäkta
mig för mitt ämnes obetydlighet, för formens
bristfällighet och, hvad eljest ingen skriftställare
har af nöden, äfven för språkets otymplighet. Allt
detta skulle dock förefalla en smula tråkigt, och
huru skickligt jag
än måtte föra mitt försvar, skulle man dock på sin
högsta höjd befria mig ifrån att parera för domstol
och för ögonblicket stillatigande förbigå mina
förbrytelser mot den goda smaken. Mina dikter äro
icke utskickade i verlden såsom förnämt folks barn,
med små öron och aristokratiska händer, snörda lif
och fin hy, hvilka allestädes finna ett aktningsfullt
mottagande och derför betyga sin tacksamhet med
inlärda, prydliga ord. Nej, de äro eller skola vara
ett sällskap små gatpojkar, som friskt och lustigt
tumla om med hvarandra, obekymrade om estetiska
situationer, som visa glada, skrattande ansigten under
linfärgadt hår och som då och då tillåta sig ett skämt
med verldens dårskap. Skådeplatsen för deras fröjd är
icke det bonade golfvet i en furstlig salong, icke
den färgglödande mattan i en prydlig boudoir; deras
verld är öppna torget, lifvets dammiga stora landsväg;
der drifva de omkring, jaga och fasttaga hvarandra,
trampa allvarsamt stolt-serande folk på tårna,
tillropa de hemfarande bönderna en speglosa, göra gäck
af stadsvakten, räcka lång näsa åt borgmästaren och
glömma att taga af sig mössan för herr pastorn. Ja,
springen och stojen fritt, I arma skälmar! Snart
är det slut med er fröjd, och när I kommen bland
främmande menniskor, skall man draga och rycka, rikta
och hyfla er, man skall bestraffa ert sjelfsvåld; hvad
I uti all "oskuld och naturlighet hållen för skämt,
skall man tillräkna er såsom plumphet och råhet,
och sällan skolen I finna någon, som ursäktar edra
fel och betäcker er nakenhet.»
Skaldens farhåga för den behandling hans kära ungdom
skulle komina att röna bland främmande menniskor
visade sig snart hafva varit ogrundad: kritiken
inskränkte sig till fram-ställandet af några mer
eller mindre befogade anmärkningar mot hans ortografi.
Den minnestecknare vi här ofvan citerat sammanfattar
sitt omdöme öfver Fritz Reuters författarskap i
påståendet att Tyskland aldrig haft- och aldrig får
hans like. »Tag alla våra stora män - säger han –
Lessing, Goethe, Schiller, Klopstock och Herder och
så många ni känner: de ha dock alltid en allvarsam
uppsyn; att med leende mun säga så mycket skönt har
ännu ingen i tyska riket varit mäktig.» Måhända ligger
det någon öfverskattning i detta uttalande; det eger
emellertid sitt värde såsom ett vittnesbörd om den
plattyske humoristens och vitterlekarens underbara
förmåga att taga sina landsmäns hjertan.
*) Ett profstycke på Fritz Reuters maner att bearbeta
denna genre återfinnes i svensk öfversättning i 12:te
häftet af Sv. Familj-Journalen för 1874. Det bär
öfverskriften "Rundstvcksknifven".
al
(Efter Schiller.)
r L
^ renne döttrar tiden fostrat har. Framtiden emot
dig långsamt går, Nuet undan dig som blixten far,
Det förgångna evigt stilla står,
Ingen bråd otålighet bevingar Framtiden då hon
fördröjer sig; Ingen fruktan, intet tvifvel tvingar
Nuet att sig hejda på sin stig, Då det pilsnabbt ilar
undan dig; Hvarken ånger eller något annat Rubbar
det förgångna, der det stannat,
Yill du vis och lycklig sluta Lifvets färd och
sällhet njuta, Tag då framtiden till råd, Ej till
verktyg vid ditt dåd, Yälj då nuet ej till vän,
Ej till ovän forntiden!
II.
Trenne äro rummets mått, Längden sträfvar framåt
brådt^ Aldrig rast och hvila njuter; Bredden ändlöst
sig utgjuter; Djupet grundlöst sänker sig,
Dig en bild det är att hasta
Städse framåt, aldrig rasta
Eller tröttad stilla stå,
Om du vill fulländning nå;
Bredden bör du Of ver skåda,
Om sig verlden helt skall te;
Stig i djupet ned, det bråda,
Yill du tingens väsen se.
Blott framhärdighet till målet för,
Klarhet blott på fullheten du vinner.
Och på djupet sanningen du finner,
-Is-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
