Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbo. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
I slutet af 1601 infann sig hertigen åter i Åbo,
dit Finlands ridderskap och adel inkallades till
den 3 Januari 1602. Vid detta möte försonade han
sig med adeln. Från denna tid var hertigen, snart
konungen Carl, en af Finlands, liksom Sveriges,
verksammaste och nyttigaste regenter. Han reste sjelf
omkring i landet, för att lära känna det och dess inre
förhållanden, i synnerhet hade han ett vaksamt öga på
embetsmännen, undersökte, ordnade allt, anlade städer
(Uleå-borg och Vasa) och bestämde plats för andra,
och reste så öfver Österbotten till Sverige. Vid detta
tillfälle medförde han sin familj. Gustaf Adolf bar
vid kröningen (1607) Finlands fana och erhöll titel
af Finlands storfurste.
Som konung var Gustaf Adolf i början af sin
regering flere gånger i Åbo, för att ordna Finlands
angelägenheter. Få furstar ha som han sörjt för
Finland, oaktadt nästan hela hans regeringstid
upptogs af krig, dels ärfda, dels föranledda
af vigtiga tidsförhållanden. Några af sina bästa
trupper och härförare fick han ock från Finland och
visste att tillbörligt uppskatta dem. Af Evert Horn
lärde han krigskonsten och stod sörjande vid hans
dödsbår utanför Pleskov. Gustaf Horn, den förres
yngste bror och lärjunge, äfvenså Torsten Stålhandske
voro bland hans mest pålitliga biträden och svärd i
Tyskland. Evert Horns och Stålhandskes stoft hvila
i Åbo domkyrka, Gustaf Horns i S:t Jacobs kyrka
i Stockholm.
I förbigående vilja vi här som en egenhet nämna,
att under det man, med anledning af freden i Stolbova
(1617), bestämde gränsen emellan Finland-Sverige och
Ryssland, skall i sistnämda land uppträdt en profetia,
att i nästa krig med Sverige skulle Rysslands gräns
sträcka sig till Åbo. Både Jacob De la Gardie och
Gustaf Adolf ansågo ej profetians fullbordan för
omöjlig.
Under samme konungs tid utkom den första på finska
författade postilla af biskopen i Åbo, Ericus
Erici. Rektorn i Åbo Jacob Fermo och kyrkoherden
Henrici ha ock förtjensten af den första psalmbok på
finska 1621.
För den högre undervisningens befrämjande inrättades
i Åbo 1630 ett gymnasium med 6 lektorer, 2 i teologi,
4 i de s. k. filosofiska kunskapsarterna. Härvid
synnerligt verksam var biskop Is. Rothovius, en om
Finlands skolverk och moraliska och vetenskapliga
bildning högeligen förtjent man. Gymnasiet liknade,
i afseende på undervisningssättet och lär-jungarnes
frihet att besöka lektionerna, mera ett universitet
än en skola. Dess hufvudsakliga bestämmelse var
ock att bilda kunniga prester, ty hittills hade i
allmänhet stor okunnighet rådt inom detta s. k. "lärda
stånd». Djupare kunskaper in-hemtades sedan till en
del i Upsala, men ännu oftare vid något protestantiskt
universitet i Tyskland.
Men icke blott den högre bildningens grundläggning
hörde till Gustaf Adolfs förnämsta omsorger i Finland;
rättstillståndet, lagskipningen tog hans omtanka
i lika anspråk. Åbo hofrätt är hans verk. Han
hade redan förut, i stället för de forna räfst-
och rättaretingen, i Stockholm (1614) inrättat en
dylik högsta domstol. Men dess lagskipningsområde
blef för vidsträckt. Derför inrättades en annan
dylik den 15 Juni 1623 i Åbo. Den bestod af en
president och fyra ordinarie assessorer med biträde
af några medlemmar från Åbo och Viborgs borgmästare
och råd jemte »beskedlige män af lagläsare på
landsbygden». Den förste presidenten blef Nils
Thuresson Bjelke, friherre till Salestad (Upland)
och tillika »gubernator» (general-guvernör) öfver
hela Finland. Denne herre har lemnat ett godt minne
efter sig. Han har stora förtjenster om ordning, lag
och rätt, sedlighet och religion i landet. Ännu 100
år från denna otid namnes han med tacksam hugkomst
i en berättelse af Åbo magistrat. Förordningar från
denna tid teckna seder och tillstånd. Så förbjudes den
förargelseväckande »handel, som vid altaret hålles
och ingen klockare skall löpa och leta i händerna
på them, som gå till Herrans Nattvard». Pr estman,
som nekar sakrament, då han ej får penningar, skall
skiljas från sitt embete, likaså den, som tvingar
sig till likstol af de fattige m, m.
*) Del. 2, sid. 232-4.
I Åbo domkapitels handlingar finnas många
anteckningar, som blotta otidens råa, ohyfsade
seder. De äro till en del af-tryckta i Åbo äldre
tidningar. Rein*) meddelar en ganska målande
berättelse inför Åbo hofrätt den 5 April 1649 af
en kammarfiskal, som besökt Kexholms län. Man ser
deraf bland annat, att domstolen (»lagläsaren och
nämden») mottager penningar från båda parterna och
lirkar se’n med saken efter omständigheter och gör
sig dermed förmögenhet.
Under Christinas tid sändes som general-guvernör
till Finland en svensk man, som mer än andra blifvit
med kärlek ihågkommen i det land, på hvilket han
aldrig upphörde att tänka med välvilja och hvilket
han ock älskade att med stolthet framhålla för
främlingen. Det var Per Abrahamsson Brahe. Sin
befattning innehade han 1637-40 och 1648 - 54. Åbo
utvidgades under denna tid, en jordvall uppfördes
deromkring, slottet sattes i ett bättre skick och
gymnasiet förvandlades till akademi. Invigningsdagen
var den 15 Juli 1640. Öfver hela landet påbjöds,
i anledning deraf, en bön- och tacksägelsedag,
gudstjenst hölls i alla kyrkor. I skrifvelsen härom
till prester-skapet sade Rothovius, att detta vore
den största välgerning, som sedan verldens begynnelse
vederfarits Finland. Biskopen i Åbo blef prokansler,
hvilket fortfarit till 1817; Aeschillus Petrseus
rektor. Invigningen skedde med stor ceremoni. Den 17
Juli spelades äfven en »comedie», kallad Studenterna,
af de studerande under ledning af histor. professorn
Michael Wexionius, sedermera adlad Gyldenstolpe. Han
blef den förste decanus. De första professorernas
antal var 11. Bland desse namnes såsom den förste i
lagfarenheten den sedermera genom sitt laghistoriska
verk ryktbare Stjernhök (Johannes Olsson Dalecarlus),
Sveriges, säger Geijer, första stora vetenskapliga
namn i utlandet. Äfven bland de andre saknades ej
varande eller blifvande utmärktheter. Men inom
medicinen visade sig en stor brist. En medicine
studiosus, Daniel Achrelius, måste derför göras till
professor. Till förste kansler utnämdes 1646 grefve
Per Brahe.
Så hade Finland fått sitt eget universitet, som i
sitt sköte bar en betydelsefull framtid, frön till
den rikare och djupare bildning, som utvecklar ett
folks ädlaste krafter. Med universitetet följde snart
ett tryckeri, det första i Finland. Det upprättades
af Petrus Wald i Åbo 1642. Härmed sammanhängde
bokhandeln. Den förste bokhandlaren hette Lorens
Janchius.
För hela bibelns fullständiga öfversättning på
finska språket nedsattes 1638 en komité af 4 män. Den
fullbordades och utkom i Stockholm 1642 på regeringens
bekostnad.
I allt deltog Brahe. Så förmådde han äfven
borgmästare och råd i Åbo att utfärda (1648) en
för förhållandena högst betecknande förordning
mot den öfverhandtagande lyxen i staden. Denna lyx
visade sig såväl i kläder som i mat och dryck vid
s. k. kalaser inom alla stånd och klasser. Rätternas,
liksom gästernas antal föreskrefs, äfvenså dryckens
beskaffenhet. Vite bestämdes för Öfverträdelse af
lagbudet. Äfven consi-storium academicum utfärdade
en likartad förordning för rektors bjudningar. Här
föreskrefvos ej blott mat och dryck, utan äfven
ceremonier vid bjudningen och hvilka skulle få
bjudas. Fint vin (spanskt) fick endast drickas vid
skål för »för-nämblige» personer; annars »något litet
franskt», så vida ej rostockeröl dracks. Docenterna
skulle bjudas, »emedan de ingen lön hafva, på det
äfven de måtte kunna fröjda sig», Intet gästabud fick
utsträckas till andra dagen. Klockan 9 på aftonen
skall allt vara slut. Särskildt märklig är den roll
konfekt (»confect socker») vid dessa bjudningar
spelade. Den förbjöds helt och hållet hos rektor och
»uti borgare och desslike bröllop».
Bevis för tidens vidskeplighet och teologiska
inskränkthet saknas icke heller här. Ömsesidiga
anklagelser för brist på renlärighet bland de lärde
voro ingenting ovanligt. En student, som yppat
några nya och ovanliga åsigter, anklagades rent af
för förbund med den onde och dömdes till döden. Men
Brahe, som i upplysning och fördomsfrihet stod öfver
sin tid, frikände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
