Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Sempach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid
"Så Ijufligt är ej källans sus Invid en
blomsterstrand, Så herrligt iclce dagens ljus, Som
död for fosterland."
Lidner,
f edan grafvarne af Habsburg, hvilka voro af
schweizisk härkomst, bestigit Österrikes kejsartron
sträfvade de af all makt att bringa Schweiz under
Tysklands herravälde. I mången förbittrad strid,
på månget blodbegjutet slagfält hade schweiziska
bönder och borgare med seger kämpat för sin frihet
mot kejsarens stålklädda skaror. Men då tyskarne med
lätthet kunde ersätta en fallen med tio stridbara
män, var det långt ifrån lätt att fylla luckorna i
schweizarnes leder.
De tappra bergsborna förlorade ännu icke modet,
men dock erfor mången patriot en känsla, hvilken
närmade sig till förtviflan, när de på sommaren 1386
ånyo kallades till vapen. Den kejserliga hären var
fruktansvärd, den bestod af blomman
för sköldar hade risknippor bundna vid armen för
att kunna parera de första huggen. Så utrustade
voro dessa 1,300 schweizare, som nu skulle strida
mot 4-6000 välbeväpnade krigare, hvilkas förgyllda
hjelmar blixtrade i solskenet.
Biddarne ställde sig i en sluten falang och framför
dem lansbärarnes djupa leder. Baron Hasenburg,
en gammal erfaren krigare, tillrådde dock, när
han iakttog schweizarnes lugna hållning, att man
borde tillkalla Bonstetten och hans folk. Men rådet
föraktades och man gjorde en ordlek af hans namn, i
det man ömsom kallade honom Hasenburg och Ha-senherz
(harhjerta). Man ville likväl att hertig Leopold
skulle hålla sig afsides eller åtminstone stiga till
häst, men han vägrade.
»Huru*, sade han, »tron I, att Leopold skulle
på afstånd se sina riddare gjuta sitt blod för
honom? Nej, jag vill segra eller dö med dem i striden
för min rätt.’»
Arnold von Winkelried i slaget vid Sempaeh.
(Efter en äldre gravyr.)
af Tysklands ridderskap och anfördes af en för
skicklighet berömd general. De kejserlige hade redan
ryckt in på schweiziskt område och hotade att intränga
i hjertat af detta frihetens hemland. Från stad och
by kommo schweiziska krigare med känslor af förloradt
hopp och förtvinans mod i sina bröst. De kunde dö för
att försvara sin frihet och sitt fädernesland, och de
ville det äfven, men deras sinnen nedtyngdes af den
tanken, att om de äfven offrade små lif, kunde de icke
rädda de sina från att blifva beroende af segrarens
godtycke och sitt land från främmande öfverherrskap.
Yid Sempach möttes de begge härarne den 9 Juli
1386. Hertig Leopold af Österrike, som i Zurich
qvarlemnat en observationskår under Bonstettens befäl,
framryckte med sitt ståtliga kavalleri och sitt af
legotrupper bestående infanteri. När han hunnit fram
till slätten vid Sempach, lät han sitt rytteri stiga
af, antingen han nu ansåg det vara fördelaktigare att
utkämpa striden till fots, eller han med sin kända
ridderlighet ej ville strida med kavalleri mot en
underlägsen bondehär, som ej en gång var tillräckligt
beväpnad och som i stället
Schweizarne hade beslutat afvakta tyskarnes anfall,
men när de sågo de kejserliga stå orörliga till fots
på slätten, så framstörtade de, antingen hänförda af
sin ifver eller ledda af en klok taktik, och trodde
sig genom ett häftigt anfall kunna genombryta fiendens
jernmur. Men de jnottogos med oför-skräckthet och
förmådde intet mot denna skog af lansar.’ Fiendens
trupper tycktes nu vilja formera en halfcirkel för
att omringa dem med sin breda front. Vid detta första
anfall hade deras anförare blifvit dödligt sårad
och sextio krigare från Luzern tillsatt lifvet. Nu
uppstod ett ögonblicks tvekan.
Om de blefvo kringrända eller om Bonstetten hann
anlända med sin trupp, så var allt förloradt. Kunde
man endast åstadkomma den allra minsta lucka i
tyskarnes leder, blott så stor, att en enda man
kunde tränga igenom, så visste man, att stridens
afgörande sedan skulle bli beroende af de kraftiga
bergsbornas sätt att använda sina fem fot långa svärd,
som fördes med begge händerna. Då framträdde Arnold
von Winkelried. »Bröder!’? utropade han, »dragen
försorg om min hustru och mina barn." Derpå störtade
denna atletiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
