Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksägner från Brandstorp. Upptecknade af Wilhelm Aurell. (Forts.) - Penséen. Efter spanskan, af Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203 -
började draga öronen åt sig och skulle »pilla sig i
väg», men stötte så emot silfverbägaren, så att den
ramlade omkull, och i och med detsamma försvann hela
herrligheten, och knekten han »gnodde af» allt hvad
han förmådde.
När han sedan juldagsmorgonen gick tillbaka och kom
till Löfkullen, så låg silfverbägaren, som han hade
stött omkull, der och knekten var inte sen att stoppa
den i fickan.
Men tänk, om knekten hade kommit att stöta till
hela . kullen, eller åtminstone vaggan också! Det
skulle dugt för knekten, det, och för hvem som helst
för resten.
Silfverbägaren finnes i knektens slägt ännu*.
V. "JHCafT-frTia" **.
Förr i verlden var det så, att det ej fanns någon,
som hade något med eller i sjön *** att göra, hvilken
inte var utsatt för »haff-frua». Än såg man henne
blott och bart »»lysa» ute på sjön nattetid. Än
varsnade man henne midt på ljusa dagen fara intill
stränderna i en liten, liten båt, som gick af sig
sjelf, och då satt hon vanligen och kammade sitt
långa, guldgula hår, så att eldgnistorna flögo omkring
henne liksom de grannaste perlor. Ibland satte hon
sig i så fall på en sten vid stranden och ibland tog
hon ett skutt uppför sjöbacken och försvann, så att
det hven i trädtopparna. Än träffades hon långt uppe
i skogen, der hon gick och log förföriskt emot någon
ensam vedhuggare, sökande med blickar och vänliga
åtbörder narra honom i sin famn eller med sig ner åt
sjön. Detta lyckades dock aldrig, såvidt man vet. Men
mången kollrade hon bort ändå för långliga tider. Och
den som såg henne i skogen hade just inte lätt för
att hitta hem sedan, knappt nog om eller när han
vrängde mössan, rocken eller västen. Detta är annars
ett bra knep i sådant fall. Än lägrade sig »haff-frua»
bland fiskare i båthus eller på sjelfva stranden och
till och med när de hade eld uppe, hvarvid hon icke så
sällan värmde sig, och visade hon sig för fiskarena,
så slog minsann fisket inte felt den gången. Men alla
de, som voro med om fisket, sågo henne visst inte,
utan oftast blott en eller högst två. Dock lät den,
som såg, eller de, som sågo henne, vackert bli att
tala om det
* Att sägner af denna art uppkommit för att bemantla
ett mindre ärligt åtkomstsätt af någon silfverpjes,
synes icke otroligt.
** Så benämnes på provinsdialekten det "andeväsende",
som af ålder trötts hafva herrskat i och öfver
Vettern, hvars kända egendomliga hägringar gifvit och
kanske ännu gifver styrka åt folktron på "haff-frua",
d. ä. hafsfrun.
*** Vettern.
samma qväll eller samma natt, för det dugde inte. Och
inte heller var det vardt att med ord eller handling
förgripa sig på henne. Men det förstås, att, om Guds
eller Jesu namn nämndes, så försvann hon. Bäst var
dock att låtsa om ingenting, ty då försvann hon efter
en stund af sig sjelf. Och någon olägenhet hade man
aldrig af henne, utan snarare tvärtom, ty hvad som
förenades lyckades, så snart hon hade varit eller var
synlig, bättre än annars. Detta visste också alla,
eller åtminstone de flesta, så att det var ingen^
som gerna afvisade henne. Och, hvarför skulle man
det göra? Hon hade ju också en gång varit ett Guds
barn och skulle eller skall väl, äfven hon, än en
gång blifva det igen, när hennes pröfvotid var eller
är slut. För se, det tros på det viset, att allt
ifrån första början varit godt och alla onda andar
varit goda. Men så förbröto sig först andarna och
sedan menniskorna. Och när andarna föllo, så föllo
de också pladask ner ifrån himmelen och de af dem,
som föllo i stillastående vatten, blefvo »haff-fruar»
eller sjörån och de, som föllo i strömmar, blefvo
strömkarlar eller neckar och de, som föllo ner i
skogar, blefvo skogsrån och de, som föllo ner på
släta fält, blefvo tomtegubbar och de, som föllo ner å
löfträd, blefvo löfjärskor, hvilka alla trollska väsen
omtalas i gamla katekesen. Så skulle eller skall det
blifva till domedag, då allt och alla förlossas och
äfven »haff-frua» åter blir en god ande. Emellertid
så har hon visat sig hafva olika utseende vid olika
tillfällen; men ehuru hon tedt sig någon gång som
en gammal, ful käring, så har hon dock merendels
förekommit under skepnad af en ung, öfvermåttan vacker
och fin jungfru, mamsell eller fru, det vill säga,
som den grannaste »herrskaps-qvinfolkamenniska», men
likväl endast framifrån sedd, ty bakifrån har hon
alltid sett ut som ett urgröpt baktråg» *. Ogerna,
och icke utom i en tvär vändning, har »haff-frua»
visat sig från den sidan.
Så snart »haff-frua» varit synlig, har det alltid
Straxt derpå blifvit en förskräcklig sjögång och ett
fasans väder.
I mannaminne har ingen sett »haff-frua» i Vettern.
Huruvida man ännu i dag på fullt allvar erkänner
hennes fortfarande tillvaro eller icke, låter jag
helst vara osagdt. I hvilket fall som helst, så gör
man dock nu för tiden icke mycket väsen af henne.
* Egendomlig, jag tror Qför hela Nordens folksägner, i
afseende å "hafs-frun" eller "sjörån" i allmänhet, är
det der baktrågs-lika utseendet bak. För min del kan
jag ej ratt förstå, hvarifrån den fantasibeskrifningen
härleder sig, om ej från våra - kyrkors helgonbilder,
hvilka ju alla, framifrån sedda, taga sig någorlunda
hyggliga ut, men, bakifrån skådade, verkligen likna
"baktråg".
IPexiséen.
Efter spanskan, af Mathilda Langlet.
l äg är blott en enkel blomma, *Som ej någonsin
får komma
Ibland rosors rad-,
Doft och skönhet mig ju fela,
Ej i granna färger spela
Mina dunkla blad.
Född inunder olycksstjerna, Såg mig dock en älsklig
tärna, Som af kärlek brann: Du min tanke är, hon sade,
Och från denna stund jag hade Värde, fast ej grann.
Jag ej lyfter högt min panna, Men de sköna tärnor
stanna Suckande hos mig. Ej den doftande jasminen,
Rosen med den stolta minen, Locka dem till sig.
Ser mig någon, hvilkens hjerta
Blöder utaf saknads smärta,
Skild ifrån sin vän,
Tror han att hon minns den stunden,
Då en blomsterkrans blef bunden,
Kallad kärleken.
Tror att hon på honom tänker, Och vid minnet deraf
skänker Mig en kyss ibland-, Bryter mig med ömma
händer, Mig med bud till henne sänder Hän i fjerran
land.
Så behöfver jag ej klaga,
Att jag ingen kan behaga,
Ljuft mitt öde är-,
Ty jag vet, att tröst jag skänker,
Och att hvem, som ser mig, tänker
På sin hjertans kär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
