Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. IV. Goda hjertan - Gustaf II Adolf i Wolgast. Historisk skiss, efter Georg Hiltl. (Forts. o. slut fr. sid. 325.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
köpt en cigarr för femhundra kronor. Jag visste, att
den stackars modern, som nu gått ohjelpt derifrån,
dock icke skulle glömmas - hvilket godt hjerta,
hvilken utsträckt välgörenhet, hvilken ädel själ!
»Är någon förtjent af att blifva riksdagsman, så är
det Folker», sade en vän i huset.
»Ja, ja, vi få se huru det går!»
»Dumheter», sade herr Folker, »jag skulle afsäga mig,
om ett sådant förtroende kom i fråga. Nog kan jag inse
det rätta och tala för det också, nog kunde jag duga
så väl som någon annan, men jag skulle icke antaga-,
jag har det bra som jag har, jag tycker bäst om att
lefva i lugn.»
Och den hjertevarme, menniskoälskande mannen
satte sig lugnt i ett soffhörn och började
matsmältningsprocessen under dåsig tystnad. Jag grep
en tidning. Värdefulla donationer, stora summor,
som skänktes bort till välgörenhetsinrättningar,
hundratals kronor till behöfvande inom den eller
den församlingen. Det var som om en uppsjö af ädla
handlingar kastade sig emot mig. Menniskoslägtet är
ett godt slägte, sade jag till mig sjelf och drack
likör ofvanpå kaffet, hvarpå jag fattade min hatt
och gick mot hemmet.
Det var en vacker afton, och jag tog vägen förbi
elfven, som rinner utefter stadskanten. Jag var
alltjemt försänkt i välgörenhetsdrömmar, då jag hörde
en djup suck, hörde någon, som blott med svårighet
tycktes’kunna andas, hörde brådskande steg och såg en
mager qvinna störta fram, för att troligen kasta sig
i det glittrande vatten, hvilket jag nyss så mycket
beundrat. En vig karl är jag just icke - gubben
Eodeberg gaf sin korpulenta gestalt en mönstrande
blick -, men jag tog ett skutt när hon tog två och
så stodo vi midt emot hvarandra och jag grep henne
i armen.
»Hvad tusan skall detta betyda!»
Hon gaf mig en blick, liksom hade hon icke varit
obenägen att göra mig samma fråga; men jag fortfor:
»min gumma, vet ni hvad ett sjelftnordsförsök
kostar? Det kan jag säga er, för jagoär ...»
»Åh, herre Gud, borgmästar Eodeberg, nog vet jag hvem
ni är», sade qvinnan, som brast i gråt och skalf så,
att hon föll ner på gräset; »nog känner jag er!»
»Men jag icke er...»
»Ack, jag är fattig och ringa och för resten är jag en
främling här. Min man var sjöman och han är drunknad;
min son har gått samma väg. Jag är lam i högra handen,
jag kan icke arbeta ... Lifvet är tungt! Gud nåde mig
så visst för hvad jag nyss tänkte taga mig till! På
tre dagar har jag dock så godt som ingenting ätit,
och man blir då lätt besynnerlig i hufvudet. Talar
jag redigt?»
»Fullkomligt. Men ni skulle inte hafva tänkt på
sjelfmord, utan på stadens< fattighus ...»
»Jag är inte skrifven här... det är en månad sedan
jag kom hit, och i brist på penningar har jag icke
kunnat vända hem igen.»
»Men det finnes så många goda menniskor; ni skulle
vändt er till någon...»
»Det var just derför, ser ni... min son drunknade,
då han och en kamrat under badning sökte rädda
skeppsredarens son, som gifvit sig för långt
ut. Kamraten och redarens son kommo lyckligt i land,
men min son blef borta. Jag tänkte, jag trodde ... men
man har visat mig bort från kontoret och jag har
ett par gånger varit hos grosshandlar Folker sjelf,
men ...»
»Folkers son, som han sökte rädda...?»
»Ja.»
Jag stod först som slagen af åskan, derpå stampade
jag som en ursinnig, och då gumman vid denna manöver
tycktes få lust att svimma, och som jag är rädd för
alla fruntimmer, hvilka hafva den vanan – och jag
visste ju icke huruvida denna var behäftad dermed
eller ej - så tog jag henne i handen och lofvade att
jag skulle vidtala någon, som kunde göra något för
henne. Vid dessa mina ord kom jag ihåg, att det finnes
mången, som icke låter den venstra handen veta hvad
den högra gör, utan utöfvar det goda för det godas
skull, och jag intalade mig sjelf, att, så borgmästare
jag var, skulle jag dock icke dömma, utan ställa domen
till Honom, som ran-sakar njurar och hjertan och vet
att skilja mellan sken och verklighet, hvilket vi
menniskor dock icke kunna, huru visa vi än månde vara.
Ja, lifvet går i evig vexlande kretsgång. Tiden
och tingen förändras, dagen försvinner i natten,
lifvet försvinner i döden; men ett är beståndande:
Mrlekem allmakt. Må den lära oss att dömma mildt,
äfven om vi någon gång misstaga oss på goda hjertan!
Den lille borgmästaren smålog, det låg ett solsken
i hvar rynka på hans feta, röda ansigte och dröjde
i hvart veck på hans röda nattrock.
II
i Wolgast.
Historisk skiss, efter Georg Hiltl.
(Forts. o. slut fr. sid. 325.)
ett års vistande i Wolgast sammanträffade Maria
Eleonora med Gustaf Adolf den 10:de Januari 1632 i
Hanau, och der upplefde de begge än en gång lyckliga
dagar till dess krigshändelserna ånyo ryckte
hjeltekonungen ur hans gemåls armar. Drottningen
återvände till Wolgast, och dit kommo snart nya och
glädjande underrättelser: om striden vid Lech och
intåget i Munchen.
Under drottningens vistelse i Wolgast mottog hon många
besök af furstar och furstinnor, hvilka ville uppvakta
den nordiske troshjeltens gemål, och när dessa anlände
blef det alltid en glädjedag för stadens befolkning,
som var stolt öfver att hafva denna drottning inom
sin lilla stads murar.
Bland dessa gäster var det isynnerhet en, som
ådrog sig uppmärksamhet och vid sig fastade allmänt
intresse. Det var en vacker, välväxt yngling om tolf
år, hvilkens drag antydde mod och förstånd. Folket
visste, att denne gosse, Fredrik Wilhelm af
Brandenburg, redan upplefvat svåra dagar. Hans faders
rike hade blifvit härjadt, och sjelf hade han som
flykting måst begifva sig från det land, der hans
vagga stått.
Man visste att gossen var omtyckt af Gustaf Adolf,
oaktadt hans fader icke var en man efter denne konungs
sinne, och att det var Gustaf Adolfs mening, att låta
uppfostra den unge prinsen i Sverige. Men denna plan
kom aldrig till ut-
förande, ty det kom tyvärr en dag, då hela den
protestantisks verlden skälfde af smärta vid
sorgebudet: Gustaf Adolf bar stupat vid Ltitzen!
Tiden gick och krigets händelser vexlade, men
protestanterna, under de stora fältherrar, som lärt
sig krigets förfärliga konst i Gustaf Adolfs skola,
knöto dock oftast segerns pris vid sina fanor. Så
inträffade det ögonblick, då det jordiska höljet
af den store hjeltekonungen anlände till Wolgast,
derifrån det skulle öfverföras till sitt sista
hvilorum i den svenska jorden. Första gången konungen
gjorde sitt intåg i Wolgast, var han i sin lefnads
fulla kraft, han kom som segrare och befriare,
han helsades med jubel - och nu mottog man med
tårar stoftet af den väldige, hvilkens stämma för
evigt tystnat. Bland dem, som sörjde vid hans bår,
var äfven den unge Fredrik Wilhelm af Brandenburg,
den sedermera ryktbarvordne »store kurfursten",
såsom tyskarna med förkärlek kallat honom.
Prinsen inträdde åtföljd af sin moder i salen, der
Gustaf Adolf låg på sin lit de parade. Tysta gingo
de fram till katafalken. Hedersvakten utgjordes af
tjugofyra man, från olika regementen, jemte fyra
officerare. Närmast det i slottssalen uppförda
altaret stodo tvänne man af Stenbocks regemente,
hvilket i slagtningen förgäfves sökt bana sig väg
till konungen genom de fiendtliga skarorna. Det upp-
och nedvända stan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
