Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tonsättaren i allmänhet består, enligt flera exempel,
deruti, att de båda förmå frambringa lifsvarma
och glada diktfoster just då hjertat lider af
bittra qval och ryser af både kroppslig och andlig
sjukdom. Dessa motsägelser äro lika litet egnade att
gifva tillfredsställande upplösning för den, som vill
förklara dem genom filosofiens, som genom fysikens
lagar. Författaren åtminstone mäktar ej sjelf begripa,
huru dessa båda lifsströmmar sida vid sida kunna
flyta fram tillsammans broderligt utan brödrasamband.
Efter den brusande rörelsen i Vincents alla känslor,
som under natten hållit honom sällskap, hade han på
morgonen af ungdommens barmhertige vän, sömnen,
blifvit inkallad i det hemlighetsfulla rike,
der vallmoblomman med sitt doft sprider ett lugn,
hvilket vid uppvaknandet kännes så välgörande. Denna
ungdommens glömska i sömnen är ej den mognare åldern
i lika grad beskärd. Det gifves en sömn, för hvilken
en menniska, som lider af helt annat än ett uppretadt
blod, ett såradt högmod, känner mera fruktan, än för
lidandet sjelft. Att gå till sängs är stundom icke
synonymt med att gå till hvila.
Med det återställda, någorlunda reguliera blodomloppet
började Vincent öfverväga på ett temligen redigt sätt,
om hans aktier verkligen stodo så illa, att de icke
kunde stiga, och om icke han vore en värre fiende
till sig sjelf, än någon annan kunde vara. Hans
ofördragsamhet, hans oresonliga sinnesart och allt
för retliga eftergift för stolthetens maktspråk,
voro honom ständigt i vägen. Och med en sorgsenhet,
full af blygsel, tänkte han på att han öfverlemnat
sig åt alla dessa rörelser just samma dag, då han på
morgonen haft så vackra och ädla föresatser, då han
för första gången på lång tid läst i hugsvalelsens
bok och kändt sig återkommen på den väg, der bönen
icke förekommer tom och främmande.
»Jag vill utan tvekan utföra det beslut, som redan
föresväfvat mig under denna galna natt (den Gud och
min frälsare måtte förlåta mig!)». Så sagdt, skyndade
han till skrifbordet och skref utan ringaste besinning
brefvet till generalskan, hvilket han uppsände utan
att våga genomläsa det, ty han ville ej komma i någon
ovisshet eller ny delo med sig sjelf.
Men huru gick det honom nu?
Då brefvet väl var i trappan, ville han, hemsökt
af all slags ovisshet, ropa madam tillbaka. För
sent! ... Derpå kom ånger och den häftigaste
förtviflan ... Tänk, om svaret nu blefve ett
oåterkalleligt afslag, då vore det slut! Emmy skulle
utan tvifvel förakta honom för detta opassande och
våldsamma ingripande i en kärleksroman, som ju knappt
hunnit längre än till första kapitlet i ingressen. Och
hans hederlige farbror sedan, hade han förtjenat att
icke först bli rådfrågad? ... Den olycklige Vincent
var på väg att rusa upp och förklara generalskan,
att han varit hemfallen åt ... Nej, det dugde icke!
Och under den nya oro, som nu anfäktade honom,
under det han ömsom sade sig, att han handlat klokt
och manligt, ömsom, att han handlat som ett det
dåraktigaste barn, än värre, som en man utan takt,
finhet och ädelhet – midt under denna uppsjö af
förtviflan, misströstan och ångest, då han ej såg
annat, än alla sina förhoppningar vandrande förbi
hans ögon i en långsam likprocession, flög han tvärt
till instrumentet och fullbordade med största lätthet
slutet på den sprittande musiken till en af de roliga
kupletter, som voro inlagda i det nya lustspel,
hvilket förbereddes.
Efter några timmar instack madam Andersson en biljett
– svaret!
Vincent kände då sin ena hand maktlös hvila på
tangenterna, och i stället att våga bryta det vigtiga
budskapet, som han höll inneslutet i den andra,
kunde häri blott allt saktare och saktare upprepa:
»O, hvad skall Emmy säga!» tills det lät alldeles
som han hållit på med en dyster melodram. Midt inne
ibland kupletterna klingade drillar.
Ändtligen bröts biljetten:
»Herr Rossby!
Jag anhåller att ni behagar tro mig, då jag säger,
att ett löjligare, tokigare och positivare friarebref
aldrig blifvit en mor tillsändt. I dag åtta dagar
skall jag gifva er ett svar – hurudant, kan jag ej säga.
Till dess tala ingen dårskap med min dotter!
Emerentia Maria Livendahl.»
»Förbi!» utbrast Vincent. »Jag rusar till farbror
... O, Emmy, jag har förolämpat dig! Jag uthärdar ej
att lefva med den tanken ... Hvad skall hon tänka,
hvad säga?»
-
XII.
Hvad Emmy, fullkomligt obekant med förhandlingarna
mellan första och andra botten,
tänker, säger och gör.
Just då Vincent med ett fullkomligt tragiskt
utseende kom ut i förstugan, der han helt dramatiskt,
likväl utan någon beräkning, slog kappan (den han
i förvirringen tagit i stället för vinterrocken) på
spanskt sätt omkring sin höga gestalt, och tryckte den
af väder och vind något slokiga bredbrättade hatten
ned i pannan, just då öppnades förstugudörren och
Emmy, med kinder purprade af kylan, kom helt hastigt
in och lät dörren utan motstånd slå igen.
Hur vacker var ej den unga flickan i sin lilla runda,
svarta vinterhatt med hängande plym, med en ståtlig
pelsfodrad paletå af svart sammet (minne efter
systern), och slutligen den lilla boan, som hon
förstod att så väl drapera! .. Vincent blef stående
handfallen af förtjusning, medan hon efter en vågad,
halft leende, halft förvånad blick på hjelten i hennes
vakna drömmar tänkte: »Hvem liknar honom?»
Derpå kom hon genast ihåg, huru förolämpad han
blifvit föregående afton, räckte fram sin lilla hand
ur muffen och sade med det varma tonfallet i sin röst:
»Förlåt oss!»
»Oss? – Icke ville fröken Emmy såra mig?»
»O, nej – men ... ni kunde tro ...»
»Den stund, jag kunde tro en ovärdig känsla uppstiga
hos er, skulle jag icke vara mig sjelf. Och hvad
det beträffar», tillade han i synbar förvirring,
»så inträffar det nog ibland.»
»Byter ni då bort er sjelf?» halfhviskade hon glädtigt.
Han förstod att hon ingenting fått veta, men han
tänkte på generalskans förbud och svarade något
tvärt: »Jag måste skyndsamt bort, för att inöfva
några herrar, som sjunga qvartetter. Och jag har
för närvarande i mitt hufvud icke blott lektioner,
repetitioner, qvartetter och kupletter, utan äfven
duetter ... Det är i synnerhet en sådan, som jag
behöfver hela seklet af åtta dagar att komma rätt
in uti. Om fröken derför ännu en gång under denna
vecka skulle möta mig, så haf den barmhertigheten,
att icke på något sätt observera en olycklig man,
som utom allt detta är sysselsatt med resplaner.»
Härpå slog han om igen häftigt upp förstugudörren –
och der stod nu Emmy ensam, alldeles betagen af undran
och innerligt deltagande bekymmer.
»Ack», tänkte hon, »om jag ändå köpt ett par
karameller eller något till madam Anderssons lilla
flicka ... så hade jag haft ett ärende, men jag skulle
aldrig våga att utan ärende ...»
»Nej, se, har fröken redan varit ute i kylan?»
utbrast den person, som Emmy just tänkte på och nu
mötte i en annan del af den långa förstugan.
»Skall fru Andersson också ut?»
»Nej, jag är bara på väg in till herr Rossbys rum. Det
skulle minsann icke duga att tala om städning medan
han är hemma.»
Det gick en lätt rörelse af blyg tillbakadragenhet
genom Emmys själ. Hon kunde ej fråga, och
likväl ... huru gerna ville hon ej veta något!
»Fick herrskapet den minsta ro i natt?» fortfor den
kloka portgångsmadammen. »För min del var jag då störd
af herr Rossbys eviga vandringar. Kanske generalskans
breflapp, som hon skickade Lovisa ned till mig med, så
snart herrskapet kom hem, kunde gjort honom ledsen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
