Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII - Djupt i mörka mullen. Heliofilos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Skref mamma i går afton till ... till herr Rossby?»
»Vet fröken inte det? Och i dag morse lemnade jag
Lovisa ett bref från herr Rossby till hennes nåd,
och sedan kom det nu för en stund sedan ett nytt bref
från generalskan.»
»Det var en liflig korrespondens», sade Emmy med ett
misslyckadt försök att visa sig obesvärad. Derefter
helsade hon vänligt på städerskan och ilade upp till
sin mor.
»Hvad kan detta betyda, och huru skall jag få mamma
att tala? .. Mamma har utan fråga på något ännu värre
sätt än i går på teatern skymfat honom – honom, som är
så ömtålig! Kan mamma vara rädd för något? ... Hon
observerade måhända, huru ofta han från sin plats
blickade upp till vår loge. Och så kommer nu den
enfaldige, beskedlige och tråkige majoren ...»
»Hvad står du här ute i salen och grubblar
så allvarsamt på, min lilla fröken?» frågade
modern utträdande från de inre rummen.
»Jag tänkte på, att jag mötte herr Rossby, och att
han var mycket besynnerlig.»
»Besynnerlighet är en egenskap, som tillhör sådana
der virriga herrar, hvilka jämnt fundera på sin
musik. De äro alltid öfver eller under jorden. –
Fick du näsdukarna?»
»Åh, ja, men icke så billigt. – Skref mamma i går
afton till herr Rossby?»
»Har han sagt dig det?»
»Visst icke han.»
»Nå, det är mig likgiltigt af hvem du hört det. Jag
skref och tackade honom för hans artighet med
biljetterna.»
»Ingenting mer?»
»Nå, Gud förlåte mig, tror jag icke, att fröken
behagar anställa förhör med sin egen mor! .. Men
nog om det der. Jag skall helsa dig från majoren,
han var här blott några ögonblick, men kommer snart
åter. Minns du, att han i går nämnde om, att han
skulle bli marskalk på Klas Arvids bröllop i vår och
lyckönskade sig till att du skulle bli brudtärna?"
»Jag finner ej hvad det skulle ha för intresse för
honom. Och i alla fall blir jag ej brudtärna på det
bröllopet. Då skulle jag ha glömt Marie!»
»Jag förmodar, att jag bäst förstår hvad aktningen
för Maries minne fordrar ... Och jag vill, att
vi ej stöta oss med Klas Arvid, och det skulle ske,
om du följde din ingifvelse.»
»Kära mamma, jag kan omöjligt i detta fall låta leda
mig af en öfverflödig konsideration. Och hvad har
majoren att bry sig om det, frågar jag än en gång?»
»Han är troligen intresserad i frågan.»
»Så mycket mera skäl då, att jag är på min vakt,
mamma. Jag är icke af det slaget flickor, som
uppmuntrar en man för nöjet att få ge honom en korg.»
»Hur decideradt du talar! Jag har sannerligen aldrig
hört dig utveckla en dylik sjelfständighet ... Och
i fall han har allvar?»
»Låt det ej komma dit hän, mamma! Jag känner,
att mamma har rätt deruti, att jag blifvit mera
sjelfständig i mina tankar än förut ... och derför
döljer jag icke, att om majoren någonsin – det jag ej
vill tro – framställer en så bestämd önskan till mig,
så blir det nej!»
»Än om jag säger, att det icke får bli nej? Han har
nyss tillträdt en ärfd egendom, är adelsman, med en
god ställning i lifvet och dessutom en beskedlig och
fridsam man.»
»Alla dessa egenskaper verka ej på mig. Och huru
ledsen jag än är att motsäga mammas vilja i något,
så nödgas jag att göra det, i fall ej hans möjligen
tilltänkta frieri förekommes.»
»Tänker du då på någon annan, enfaldiga barn?»
Emmy blef blodröd. »Hvilken rättighet skulle jag ha
att tänka på någon annan? Jag säger blott, goda mamma,
gif majoren ingen uppmuntran, ty aldrig blir jag hans
hustru. Må mamma nu tro mig!»
Generalskan gick tillbaka in i sängkammaren. Hon såg,
att de ödmjuka dagarna med lydnad utan resonnemang
icke vidare voro att återfinna i Emmys lif. Länge hade
hon varit ett undfallande barn; nu hade hon hastigt
vuxit upp till en qvinna – och till en qvinna, som,
ehuru med mildhet, bestämdt skulle styra sin egen väg.
»Om jag ändå visste», öfverlade generalskan, »huru
mycket farbrodern vill göra – kanske aldrig grand
... Jag begriper ej hvad råd jag skall taga.»
Blifven ensam, kastade Emmy hastigt af ytterkläderna,
gick till pianot och fattade det musikhäfte, ur
hvilket hon sjungit den herrliga söndagen, och i det
hon kysste det med öm andakt, hviskade hon:
»Han älskar mig ... och jag ... aldrig, aldrig
skall jag bli en svag, stackars Lucie, ty jag äger
stark vilja, godt mod och en innerlig förtröstan
på varma böner ... Hvad kunde han hafva svarat
mamma? Att bedja henne tala, är fåfängt. Men han
talade om åtta dagar – det betydde dock något,
och vore det än fråga om åtta månader, ja, till
och med åtta år – så vet jag tillräckligt, för att
tåligt vänta!»
-
Djupt i mörka mullen.
Djupt i mörka mullen
Bäddades min glädje,
Bäddades min ungdoms
Liljebleka brud.
Bitter var den sorgen,
Bitter är den ännu.
O, var tröst, mitt hjerta:
Hon är nu hos Gud.
Djupt i mörka mullen
Föllo mina tårar
På de gröna kransar,
Jag på kistan fäst.
O, och sedan, sedan
Jordades den kära,
Som i sjutton vårar
Blott var jordens gäst.
Djupt i mörka mullen
Kanske finns den hvila,
Som i verldens hvimmel
Aldrig, aldrig gifs.
O, min dyra Alma,
Du var ren som ljuset;
Ljusets blida engel
Ej på jorden trifs.
Djupt i mörka mullen
Skall ock jag få hvila
Under vinterns drifva,
När min strid är slut,
Och högt ofvan tiden,
Ofvan jordens sorger,
Barndomsbruden finna,
När jag lidit ut.
Heliofilos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
