Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Besynnerligt var, att jag, trots de lysande utsigter,
han sålunda öppnade för mig, icke kände mig särdeles
tillfreds.
"Det förstås af sig sjelft", återtog han, "att man
får slita ganska ondt för sin utkomst här1 i verlden."
Jag betraktade hans välfödda figur och tänkte,
att hans utkomst åtminstone icke måtte vara bland
de magraste. Ödet ville, att jag redan samma afton
skulle få se min nya husbondes karaktär från dess
olika sidor.
Vårt samtal afbröts af ett par kunders inträde. Som
jag icke ännu fått någon tillsägelse med afseende
å mina göromål, stod jag endast och betraktade de
främmande personerna. En af dem, som jag sett några
gånger förut, ådrog sig i synnerhet min uppmärksamhet
och skulle hafva gjort det i ännu högre grad, om jag
anat, att jag framdeles skulle komma i nära beröring
med honom. Han var lång och ståtlig. Ansigtet, med
den höga pannan, de stora ögonen och den raka näsan,
bildade ett ganska vackert helt. Munnen deremot,
redan i sig sjelf för liten, sammandrogs i den tydliga
afsigten att åstadkomma något särdeles behagligt,
hvilket alldeles misslyckades och gjorde i stället det
allt för sjelfkära utseendet högst oangenämt. Denne
herre hette Appelman och titulerades grosshandlare.
De båda herrarna begärde fram den ena boken efter
den andra. När hela disken var betäckt, gingo de
sin väg under förklaringen, att det icke var något,
som föll dem i smaken. Knappt hade de hunnit utanför
dörren, förrän den store Jonas Christoffer företog sig
något mycket besynnerligt. Hän tog nämnligen de nyss
uppradade böckerna och slungade den ena på den andra,
huller om buller, i stora hopar. Jag greps af namnlös
fasa vid att se, hur han behandlade föremål, hvilka
jag betraktade med en sådan vördnad. Att börja med var
han tyst, men jag iakttog hur ådrorna svällde i pannan
på honom, och slutligen utbrast han med ett rytande:
"Jag tål inte se er, lymlar, misslyckade kopior,
fördömda ynkryggar."
Som jag först trodde, att han menade böckerna,
befarade jag någon rubbning i hans hjerna, men
snart förstod jag, hvarom fråga var, då han fortfor:
"Det är skamligt, det är oförsvarligt! Komma och dra’
ner allt, hvad jag har! Låta mig springa som narr! De
tro sig vara något präktiga, de der, rycka på axlarna
och förklara att ingenting duger! Vid Jupiter och
Saturnus, trodde jag inte det!"
Det sista utropet var hans älsklingsuttryck, hvarför
jag ej sällan hade tillfälle att undra öfver, fastän
alltjämnt förgäfves, genom hvilken sammanställning
af begrepp han kom att tänka på Jupiter och Saturnus,
så fort något var i olag.
.Jag borde ha slängt den här och den der i skallen på
deni", fortfor han, "för att befria samhället från
sådan huggormars afföda. De vilja göra mig alldeles
utom mig, men det sM inte lyckas!-^ skrek han och
slängde ett par digra foli-anter, den ena på den
andra, så att dammet yrde omkring och han stod i en
molnstod, lik en uppenbarelse af vredens majestät. I
detta ögonblick fick han syn på mig.
..Hvad står du och glor på, din ohängda kanalje?" röt
han. "Tror du, att du kommit hit, för att stå och dra’
dig? Ämnar du inbilla mina kunder, att jag inte brukar
ha något åt mitt folk att göra, att jag? ..."
Här afbröts han genom ytterligare ett par personers
inträde. Med ett förtvifladt bemödande att icke synas
sysslolös, började jag rifva i de förut tillräckligt
oordnade böckerna, hvilket förskaffade mig från min
nya herre en och annan sidoblick, som var allt annat
än uppmuntrande. Den förskräckliga scen, som jag
väntade mig på tu man hand med den förtörnade mannen,
aflopp dock mot all förmodan lindrigt nog, emedan de
sist anlända hade försatt honom i godt lynne.
Under den första tiden af min nya anställning
uppfyllde jag ordentligt mina åligganden, så att
min husbonde högst sällan behöfde anropa Jupiter och
Saturnus för min skull. Men jag fick snart en ovana,
som förskaffade mig många heta stunder.
Först måste jag dock berätta, att jag en afton fick
en oemotståndlig lust att meddela mig med mitt
föräldrahem. Ett par gånger förut hade jag sändt
skriftliga "helsningar dit och
hade första gången icke erhållit något, och andra
gången ett ganska knapphändigt svar. Jag skref nu
utförligt om mina lefnadsöden, sedan jag kom ut i
verlden, och kände mig helt varm vid tanken att äga
anhöriga, som helt visst måste taga del deri. Efter
en tid mottog jag ett så lydande svar: "Käre son!
w Vi tacka dig för din skrifvelse af den 12 dennes,
hvaraf vi se, att du har helsan och kunna omtala, att
vi ha detsamma. Det är glädjande höra, att det gått
bra för dig, ty vi skulle icke kunna hjelpa dig. Som
du vet, ha vi det icke öfver sig, fast vi icke äro så
många sedan Greta och Per dogo. Nu är det ingen mer
än Bengt qvar, och han kan inte förtjena ett öre. Vi
önska dig all möjlig lycka och framgång i alla dina
lifsdagar. Du låter väl någon gång höra af dig?"
Brefvet innehöll derjämte helsningar från några af
grannarna, men der fanns äfven ett postskriptum, det
var från den gamle skolläraren, som skrifvit brefvet
efter mina föräldrars diktamen. Han helsade mig,
att det uppriktigt gladde honom, att det tycktes gå
mig väl, emedan han alltid funnit mig vara en god
och läraktig gosse.
Knappt hade jag slutat läsningen af mina föräldrars
icke allt för vidlyftiga epistel, förrän min husbonde
stack in hufvudet genom dörren till min lilla kammare
och ropade:
"Kom ut strax! Du skall gå bort med några böcker." Och
då jag icke blixtsnabbt efterkom hans befallning,
fortsatte han: "Nå, qvicka dig en smula! Hvad funderar
du på, har du fått tag på något problem ur Euklides,
hm?»
»Jag undrar öfver", sade jag, "om icke själen sitter
på olika ställen hos olika menniskor, åtminstone
måtte hon vara bra trångbodd hos somliga."
Som han trodde att jag syftade på honom, sade han
förargad: "Hvad har du, din enfaldiga själ, för skäl,
att anställa betraktelser öfver själen?"
Undvikande svarade jag: "Åh, det föll mig in."
Fortsättande sitt ordrytteri upprepade han:
"Jaså, det föll dig in att göra ett utfall mot dina
medmenniskor. Men fall nu inte i halkan med de här
böckerna, ty de äro de dyrbaraste band, som på länge
fallit i mina händer."
Och i detsamma jag aflägsnade mig, ropade han: "På
det du inte må falla offer för min vrede, så var god
och påminn dig, att det är brådtom."
Den sista uppmaningen gafs mig just till följd af
det fel, jag ofvan antydde, att jag brukade göra
mig skyldig till. Det bestod deri, att jag under
vägen genomögnade de böcker, jag skulle lemna bort,
hvarför jag ofta befanns stående midt på gatan,
alldeles fördjupad i en lektyr, som icke var ämnad
att blifva inhemtad på detta sätt. Jag hade fattat
en verklig passion för böcker och begagnade alla
lediga stunder om dagarna och en del af nätterna att
tillfredsställa min törst efter kunskap.
Med den värdige Jonas Christoffers varning ljudande
i mina öron, skyndade jag framåt med långa steg,
för att så-medelst hindra mig att hörsamma hvarje
frestelse att blicka in i böckerna, som jag bar.
Sedan jag aflemnat min dyrbara börda vid dess
bestämmelseort, återvände jag hem och inträdde med
högburet hufvud i stolt medvetande af min heroism,
att hafva öfvervunnit mig sjelf. I boden befunno sig
flera kunder.
"Det var bra du kom, John", utbrast min husbonde. "Tag
ner Schiller från öfversta hyllan.«
Jag sprang uppför trappstegen, men till min olycka
fick jag i detta ögonblick syn på ett porträttalbum,
innehållande tretioåriga krigets mest framstående
män. Ett enda ögonkast i boken kunde väl icke vara
så farligt heller. Jag slog upp den, men knappt
hade jag börjat bläddra deri, förrän boden, kunderna
och min herre och husbonde hade upphört att för mig
finnas till.
"John, John!"
Rösten var min husbondes, men från den höjd, der
jag befann mig, kände jag mig oberörd af dess
maning. Plötsligt märkte jag, hur trappstegen
darrade under mina fötter, och med ens fattade jag
ställningen, då jag hörde utropet: "Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
