Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåp af ek. L-m. - Från Bergen. V. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ek.
(Se illustrationen å föregående sida.)
den svenska konstslöjden har den inhemska
mö-beltillverkningen alltid spelat en obetydlig
roll. Vid verldsutställningarna har vår underlägsenhet
i detta afseende mest fallit i ögonen, i synnerhet
vid en jämnförelse med andra länder. Till och
med det lilla Danmark står i detta fack betydligt
öfver oss. Dock behöfver man ingalunda resa till
en verldsutställning för att inse detta. I hvarje
kom-fortablare hem skola vi visserligen få se
eleganta och kanske till och med smakfulla möbler,
hvilka uppgifvas vara köpta hos den eller den
svenska fabrikanten. Men tager man närmare reda på
förhållandet, blir det snart klart, att fabrikanten
sjelf köpt dem utifrån.
Det kan förefalla besynnerligt, att just vårt land,
med dess stora rikedom på det för möbler nästan
uteslutande användbara materielet, trä, i så hög grad
försummat denna gren af konstslöjden; men orsaken
härtill är utan tvifvel att söka i den brist på
originalitet, som finnes i landets byggnadskonst,
af hvilken möbeltillverkningen alltid står i ett
visst beroende.
Det skåp, hvaraf vi sidan 301 meddela en afbildning
och hvartill ritningen komponerats af arkitekten
Hugo Hörlin, är ett lyckadt försök att bryta ny väg
på detta område. Formen är, såsom synes, högeligen
enkel och erbjuder ingenting ovanligt, måhända med
undantag af öfverstycket, hvars väl
ergen är utan tvifvel Norges egendomligaste stad. Den
har bevarat en särdeles medeltidsprägel och man kan
icke ens kalla den egentligen norsk, lika så litet
som man kan kalla bergenserna typiska norrmän. De
under han-setiden inflyttade tyska och holländska
köpmännen hafva efterlemnat tydliga spår i lynne
och seder. Folkets liflighet är väl till en del en
nationelt vestländsk egendomlighet, hvilken återfinnes
vid den nära liggande Sognefjorden ;jnen der finnes
så mycket annat, som tyder på en
stark blandning med främmande element. En äkta
bergensare betraktar Bergen såsom ett sjelfständigt
land eller i hvarje fall såsom något i alla hänseenden
utomordentligt. Så händer det till exempel, då man
i en utländsk hamn frågar en norsk sjöman, om hans
fartyg är från Norge, att man får till svar: Nej,
vi äro från Bergen. Frihetsdagen, den 17 Maj, firas
i Bergen kanske mera än någon annanstädes i landet,
men man skall ovilkorligen der få intrycket af, att
det snarare gäller en hyllning af stadens ryktbaraste
man, Ole Bull, än medvetandet om en frihetsfest.
Första gången jag nalkades Bergen, låg staden,
framför mig badande i ett praktfullt solsken. Att
detta är en sällsynt anblick, bevisas af historien
om den holländske skepparen, som under ett liknande
förhållande skall hafva kommenderat: "Kor i lä, klart
att vända!» Många gånger hade han varit i Bergen,
men en solglimt hade han aldrig der sett och han
trodde således nu, att han styrt oriktig kurs. Äfven
berättas om en. bergensisk häst, som gifvit sig till
att skena, skrämd -vid den I ovana anblicken af en
herre utan paraply.
stort tilltagna cirkel trycker det hela och utan
skada kunnat vara borta. I öfrigt äro proportionerna
väl afvägda, och sjelfva skåpet hvilar lätt på
fotställningen, hvilkens smäckra pelare till sina
öfre delar gifva en påminnelse om det egyptiska
lotus-kapitalet. Äfven i den strängt geometriska
ornamentiken ligger kanske vid första ögonkastet
något främmande, måhända moriskt-, derifrån har dock
icke mönsterritaren hemtat motiven till sitt mönster;
detsamma förekommer nämnligen på de mindre kistor,
hvilka med eller utan svarfvade fötter ännu i denna
dag återfinnas i vår allmoges hem och utgöra en af
de få återstående qvarlefvorna af en äldre inhemsk
trä-ornamentik.
För så vidt vi veta, är det första gången man sökt
öfverflytta denna ornamentik på större möbler. Hvad
densamma angår, är ornamentet bildadt af hvarandra
skärande cirklar, hvarigenom ett särdeles lifligt
rosettmönster uppkommer. Att sjelfva ritningen i
sig sjelf ej erbjuder några svårigheter, blott
man har en passare till hands, inses lätt, och
sjelfva träsnideriet kan med tillhjelp af ett för
ändamålet lämpadt järn göras äfven af nybörjare i
träskärningskonsten.
Skåpet, hvartill ritningen prisbelönts af Föreningen
för konstslöjd, är för närvarande under utförande
och kommer mot hösten att exponeras i Svenska
slöjdföreningens museum i hufvudstaden.
L-rn.
Tacksamma för den sällsynta ynnest, som sålunda
blef oss bevisad, njöto vi af den praktfulla
inseglingen. I bakgrunden fjellen, som famnade
staden, och här framför oss den brokiga hamnen med
hundratals skepp; till venster Hakons-hallen och
närmare staden "Walkendorfs torn, uppbygdt för att
hålla de öfvermodiga hanseatiska köpmännen i styr;
och så gafvel vid gafvel »Tydskebryggens Garde». I
en båt fick jag tillfälle att göra mig närmare bekant
med det virrvarr af båtar, som trängdes vid fisktorget
»Trlangelen».
Fiskarena från den yttersta skärgården, de så kallade
Strilerne, hålla här till. Oomkullrunkeligt tålmodig
i sin fiskhandel, men till ytterlighet lättretlig
för öfrigt, är strilen ett ständigt mål för hugg och
sting af de bergensiska kökspigornas tunga paraplyer
och skarpa tungor. Det skrikes och tjutes efter en
sådan olycklig hafvets arbetare, när han vacklande
och osäker kommer på landbacken, men se honom i båten,
se honom, när en styf vestanvind står in från hafvet,
se honom då ro hemåt, liksom intet vore i vägen,
liksom sjön låge der spegellugn!
Hvad som i Bergen främst tilldrager sig
uppmärksamheten, är den så kallade »Tydske brygge»
och dess egendomliga lif. Om man betänker, att
från dessa 20 till 30 »gårdar» utgår största
delen af Norges fiskhandel, skall man icke undra
öfver, att här är lif och rörelse, synnerligen vid
marknadstiden, när nordfararna komma. Här rulla tunnor
ut och in. Vindspelen, »Vippebommerne», i en gammal
bergensisk visa liknade vid tangenterna på Bergens
handelsklaver, dansa lustigt upp och ned, tagande
två eller tre tunnor i taget. Och så inne i gårdarna
långa och smala gränder med de mest fantastiska
utbyggnader, loft och trappor, hvilka af ålder vänligt
luta sig mot sin granne och stundom stöda pannorna
mot hvarandra, sålunda skymmande det knappa ljus,
som söker sig en väg mot djupet af gården - allt
detta doftande af den för bergensiska näsor så väl
bekanta torrfisklukten. Taggarna äro liksom dränkta
i trän så glänsa de af den mångåriga smörjeisen.
När man så kommer upp för de mörka trapporna, genom
de långa gångarna och in i stugorna (kontoren),
hvilkas golf alltid hafva en lutning åt ett eller
annat håll, skulle man tro sig på scenen eller i ett
backigt landskap. Förutom åtskilliga hyllor med prof
af diverse varor (ty köpmannen har alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
