Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillys sista strid. Historisk skiss. J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ti Hys sista strid.
Historisk skiss.
vacker afton i början af April månad år 1632 syntes
trenne ryttare i skarpt traf närma sig det ställe,
der floderna Lech och Donau förena sig. Det var
tydligt, de hade för afsigt att gå öfver floden, ty de
undersökte mycket noga såväl strändernas beskaffenhet
som vattnets djup.
»Här måste väl finnas något ställe, der vi kunna komma
öfver^, sade den ene ryttaren och blickade oroligt
omkring. »De svenska ströfkårerna äro oss i hälarna,
och ....>.>
^Yar lugn, general Altringer", afbröt Bajerns
kurfurste, som red i midten. "Nog komma vi öfver,
men huru det går med svenskarna, det få vi se. Se,
der hafva vi ju en båt", fortfor han och visade
triumferande på andra stranden, hvarifrån en större,
öppen båt närmade sig. "Den ställning, vi intagit,
skyddar oss ganska väl, och jag försäkrar er, mina
herrar, att det skall blifva kättarna svårt att gå
öfver denna flod."
"Svenskarna äro oss på halsen", utbrast Altringer
och hejdade springaren för några ögonblick. "Se,
der borta på höjderna åt Donauwörth till skymtar en
ryttarskara fram."
"Ja, vid den heliga jungfrun, ni har rätt", sade
kurfursten, sedan han en stund betraktat de utpekade
ryttarna. "Men ännu skall det dröja bra länge, innan
de hinna upp oss."
Under det kurfursten och Altringer underhöllo detta
samtal, hade den tredje ryttaren suttit alldeles som
en bildstod på sin lilla, stålgråa häst. Han tycktes
icke egna någon synnerlig uppmärksamhet åt hvad som
talades. Hans blickar voro oaflåtligt fastade på
flodens andra sida, der den kejserliga härens läger
utbredde sig ända upp i den mörka skog, som prydde
den långsamt stigande stranden. Hvad tänkte han, den
tystlåtne, på i dessa ögonblick? Föresväfvade honom
måhända de blodiga bilderna från Leipzig, den graf,
der hans segergloria myllats ned?
Ja, han tänkte verkligen på denna omkastning i sin
lycka, och då han nu så noga betraktade den nya
ställning, i hvilken lian var besluten att möta sin
segervane motståndare, kunde han icke frigöra sig
från en lätt oro, som mot hans vilja be-mäktigat sig
honom. Hans annars lifliga ögon sänktes för några
minuter ned mot jorden, under det han mekaniskt lekte
med det rikt inlagda svärdfästet; hans panna låg i
djupa rynkor, och kring hans läppar, så fast hopbitna,
som ville han aldrig skilja dem åt, spelade i dessa
ögonblick ett leende, som kunde betyda såväl hån
som trots.
Denne man var, såsom läsaren förmodligen redan
gissat, fältmarskalken Tilly, Gustaf Adolfs bekante
motståndare, han, som, enligt hvad han en gång yttrat,
aldrig älskat, aldrig druckit vin och aldrig lidit
ett nederlag. Det bodde en järnsjäl i denna kropp,
en själ, som visserligen kunde lida vid tanken på
de sista motgångarna, men aldrig förlora modet och
förtroendet till sig sjelf. Hans egentliga namn var
Johan Tzerklas von Tilly, hans födelseort Liittich;
hans födelseår 1560.
"Icke skall det blifva den svenske konungen så lätt
att storma detta läger", mumlade han för sig sjelf och
kastade en blick, hvari en djup förtröstan tydligt
kunde läsas, på motsatta stranden. "Jag vill göra
allt, för att här hejda honom."
I detsamma hördes Altringer, "den italienske
spanjoren", såsom han benämndes, utropa:
"Strömmen är för stark. Se, båten drifver!"
Yid dessa ord spratt Tilly upp ur sin dvala. Det
första, han gjorde, var att kasta en blick på den af
strömmen fattade båten, det andra, att mäta afståndet
mellan sig och ryttar-truppen, som närmade sig i
karrier. Sedan han en stund betraktat den, sade han
ändtligen med kort stämma:
"Vi äro i fara."
Kurfursten och Altringer ryckte till, och den
förstnämnde yttrade:
"Låtom oss då simma öfver.»
"Och blifva, liksom båten, kastade hit och dit af
strömmen", ifyllde Tilly.
Kurfursten teg och begrundade saken. Emellertid
nalkades ryttarna allt mera, under det farkostens
besättning hade
all möjlig möda att föra den ur den strida
strömfåran. Det lyckades slutligen; båten hann fram,
och under det den öfver-förde sin dyrbara last, hunno
de svenska ryttarna flodstrandens närmaste höjder. Men
förgäfves sände de sina kulor efter flyktingarna:
dessa nådde oskadda den motsatta stranden. När Tilly
satte foten på den, mumlade han för sig sjelf, i det
han betraktade sina försvarsanstalter, och härunder
spred sig ett belåtet leende kring hans läppar:
"Snart börjar kampen igen. Den heliga jungfrun
skall nog denna gång skänka oss segern."
Några minuter efter det kurfursten och hans båda
följeslagare hunnit öfver floden, sprängde den svenska
styrkan i karrier ned till flodens strand. I spetsen
red en man af omkring tretio år. Han förde befälet
öfver truppen, som var en afdelning af Stålhandskes
finska ryttare.
Sedan han några ögonblick låtit sina blickar öfverfara
den motsatta stranden, sade han, i det smärtan och
harmen tydligt stodo att läsa i alla hans drag:
"Han skulle således äfven nu undgå mig! Yid Leipzig
sökte jag honom för första gången och min kula
snuddade vid hans ansigte. Men vi träffas väl å nyo,
du gamle korporal, såsom vår konung benämner dig!"
Dessa ord yttrade han till en gråskäggig ryttare,
som red vid hans sida. Den gamle ryttaren såg
på den unge mannen med frågande blickar och han
(befälhafvaren), som tydligt märkte, att den gamle
önskade en upplysning, fortfor:
"Då vi lågo i Werben, gjorde jag bekantskap med
en ädel familj, hvilkens enda dotter blef min
käresta. Jag vill fatta mig kort, ty tiden kräfver
icke långa meddelanden. När Tilly gjorde sitt
misslyckade anfall på oss, plundrade hans skaror
den kringliggande trakten. Och då han sedan måste
draga sig tillbaka, var jag en bland dem, som blefvo
utsända till hans förföljande. En dyster aning intog
mig, då jag genomtågade den af österrikarna sköflade
trakten. Så kom jag till det hem, der jag fordom
njutit af lyckan. O, förskona mig från att upprepa
allt, hvad jag såg! Nog af, hemmet uppbrändt och i
dess ruiner trenne lik, af hvilka jag kunde upptäcka
min Katharina. Då svor jag den gamle korporalen
hämnd. Vid Leipzig afvände en högre makt densamma;
nu har den också gjort det; men den tid skall väl
komma, då min kula finner sitt mål."
"Men huru kunde ni då känna igen honom?" sporde den
gamle ryttaren.
"På den röda strutsfjädern", sade befälhafvaren,
"samt på den gråa hästen, till hvilken ingen i hela
österrikiska hären äger maken."
Den gamle teg, men efter en stund sade han:
"Jag vill stå vid er sida, ty jag kan nogsamt fatta
edra känslor."
Ynglingen tryckte varmt den gamles hand, gaf
befallning till uppbrott och sprängde bort, för att
möta den i sträckmarsch antågande svenska hären,
som inom kort intog sin ställning midt emot Tillys
förskansningar.
Så inbröt den femte April, denna för den svenska
krigaräran så minnesvärda dag. Nordens söner stodo då
i beredskap att intränga i kurfurstens af Bajern egna
länder, för att tvinga honom till eftergift. Men bakom
sina förskansningar, späckade med kanoner, väntade dem
deras forne motståndare från Werben och Leipzig. Att
kampen skulle bli hård, det visste alla, men hvar
och en brann ändå af begär att göra sig värdig sin
konungs förtroende och sin redan vunna krigarära.
Den strand, på hvilken svenska hären stod, var lägre
än den motsatta. Tilly hade också insett sina fördelar
och begagnat sig af dem.
Gustaf Adolf började emellertid att träffa anstalter
för öfvergången af floden. En brygga påbörjades
och lades alldeles invid vattenbrynet, så att
österrikarnas kanoner icke kunde skada den. När den
var färdig, öfversändes ett hundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
