Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillys sista strid. Historisk skiss. J. O. Åberg - Barometzen eller tatariska lammet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
finnar, hvilka, käcka och oförfärade såsom alltid,
snart nog uppkastade förskansningar på den motsatta
stranden. Förgäfves lät Tilly sitt artilleri spela,
förgäfves underhöllo de på sluttningen förlagda
musketerarna en väl riktad eld: finnarna stodo sig
som män och lemnade icke en tum af den jord, de voro
utsedda att försvara. Det hjelpte icke, att Altringer
anföll med häftigaste raseri; hertig Bernhard af
Weimar mötte honom med sitt finska rytteri. Altringer
blef sårad och hans folk drog sig tillbaka.
Från sitt högqvarter åsåg den sjutio tvåårige Tilly
striden. Kring honom stod i tätt slutna led de
bepröfvade wallonerna, och i deras blickar kunde den
gamle fältherren läsa dessa ord:
"Frukta ej, vi göra vår pligt eller stupa dervid."
När Tilly såg de vikande skarorna, glödde hans ansigte
af harm och han vände sig till kurfursten med dessa
bittra ord:
"Det är edra bäjrare, som vika; mina walloner skola
icke göra det."
"Försök då", svarade Maximilian kort.
Då flammade en besynnerlig eld i den gamle
fältmarskalkens ögon; med en hastig blick öfversåg
han slagfältet och de framryckande svenska kolonnerna
och han tycktes få nytt lif, då han med sin kraftiga
band grep den österrikiska lif-fanan. Han lät dervid
sina blickar en stund öfverfara sin modiga skara och
gaf befallning till anfall.
Marken dånade och skälfde och en tjock rök vältrade
sig öfver de blodiga scenerna, insvepande döden och
fasorna i ett halfdunkel. Striden rasade med yttersta
förbittring.
Främst bland de sina finna vi den gamle Tilly. Hans
ögon glänste, hans kinder brunno af en högröd färg:
nu var han i sitt rätta element!
"Jag tror, att mina walloner stå sig bra", utropade
han och vände sig till sin brorson, som manligt höll
sig vid hans sida. "Det blifver nog ej så godt för
svenskarna att tränga oss undan. Jag har träffat
anstalter, som skola hindra dem derifrån".
Snart var striden i full gång. Det käcka finska
rytteriet anföll på sitt vanliga sätt, det vill säga
oemotståndligt, och i förening med småländingarna
dref det wallonerna småningom tillbaka.
"Se, der är den gamle korporalen!" utbrast den
ofvannämnde unge mannen och stötte sin gamle kamrat
i sidan. "Nu eller aldrig!"
Med dessa ord sigtade han och tryckte af, men kulan
förfelade sitt mål äfven nu.
"Bab!" skrek den gamle finnen och lade an; "nog har
jag bättre lycka."
På samma gång, som hans skott brann af, träffades
han sjelf af ett värjhugg, så att han, utan att yttra
ett enda ord, föll död ned från hästen.
"Der gick en trogen vän förlorad", mumlade den
unge och höjde å nyo sin karbin. Tilly var nu inom
skotthåll. Den unge mannens ögon brunno, men hans
hand var stadig och karbinens mynning pekade mot den
gamle fältherrens bröst. Fingret vidrörde trycket,
och när röken hann skingra sig, förmärktes en stark
rörelse bland wallonerna.
Tilly hade blifvit träffad, men nästan samtidigt
dermed hördes ett anskri från den finske krigarens
läppar, och genomborrad föll han ned på den blodiga
marken ej långt ifrån sin gamle stridskamrat.
Hans korta bana var slut: han hade förenats med
Katharina i de rymder, der sorg och oro icke mera
äro gäster.
Men hämnden på Tilly, hvilkens skaror j or dat hans
timliga lycka, hade också gått i fullbordan.
Tilly och Altringer voro sårade. Detta förbryllade
alldeles kurfursten, och vid nattens inbrytande
aftagade han, lemnande sin fördelaktiga ställning i
svenskarnas händer.
Ltittich och Ingolstadt, se der de yttersta
ändpunkterna i Tilly s lif! Hvad kunna de ej förtälja
om en man, som befanns värdig att uppträda såsom
motståndare till vår store Gustaf Adolf, en ära,
som han (Tilly) också skattade högt!
Den tjugonde April randades. Tung låg dimman öfver
Ingolstadt, tyngre sorgen öfver katolikernas sinnen,
ty det stöd, till hvilket de hade satt hela sin
förtröstan, kämpade nu den sista kampen med döden.
Hans lefnads lampa utslocknade sakta, under det
bjelte-konungen från norden ryckte allt närmare,
men minnet af honom, en af det långa, blodiga
religionskrigets stormän, skall aldrig förblekna,
ty med Gustaf Adolfs är också hans, såväl som
Wallensteins, namn för alltid förknippadt.
På sin dödsdag, den ofvan nämnda dagen, fördelade
Tilly sin förmögenhet mellan sin brorson och sina
walloner. Rörande är den kärlek, han egnade dem,
och fastän fiende till oss och vår lära, måste vi
dock skänka honom erkännandet, att han var en man
med stora dygder, som blef krossad af olyckan, men
som förstod att bära sin motgång som en man.
J. O. Åberg.
eller tatariska lammet.
j^land besynnerliga sagor, som hos äldre reseskildrare
kunna påträffas, finnes det väl knappt någon
sällsammare, än den om Tatariets växtlam. Ehuru
trodd af den läsande allmänheten och till och med
af naturforskarna för två århundraden sedan, är
denna saga så underbar och så påtagligen orimlig,
att det måste väcka vår förundran, att hon någonsin
kunnat hållas för sann, ens af den lättrognaste i
ett oupplyst tidehvarf.
Allmänna tron var, att på en högt belägen, vidsträckt
och ouppodlad saltslätt, vester om Volgafloden, fanns
en underbar varelse, till hälften djur, till hälften
växt, hvilken infödingarna benämnde barometz, det vill
säga lamungen. Struys berättar för oss, att tatarerna
och ryssarna sätta stort värde på detta djur och att
de mycket omsorgsfullt förvara det i sina bostäder,
i hvilka han ofta sett dylika. För att erhålla det,
nedlägga tatarerna i jorden ett frö, som liknar
melonens och ur hvilket i sinom tid uppspirar en
sällsam, lamlik växt, med fötter och klöfvar, öron
och ett fårhufvud, med undantag af hornen, tydligt
utbildade. Han växer på en ungefär tre fot hög stam,
men då han, enligt en uppgift, är fastvuxen i jorden
med sina fyra fötter, låter en annan berättelse hela
lammet med fötter och allt uppstiga ur marken på en
enda stam, på hvilken det kan vrida och vända sig
och följaktligen äfven böja sig ned till de växter,
af hvilka det lefver. Lif har det, så länge det har
gräs och grönt omkring sig, men
när det förtärt allt, som det kan nå, dör det och
förvissnar. Skinnet, som är öfvertäckt med särdeles
hvitt, silkeslent dun, värderas högt af tatarerna,
hvilka afdraga det, för att begagna det till
hufvudbonad. Innanmätet består af kött och ben,
och såras djuret, gifver det*ifrån sig en blodlik
vätska. Vargar skola vara de enda djur, hvilka bruka
äta det, och för dem säges det vara en läckerhet. Så
långt Struys.
Prof på denna märkvärdiga växt beskådades i flydda
dagar såsom den sällsyntaste skatt i de vetgirigas
samlingar. Två olika exemplar hafva blifvit aftecknadc
i ett engelskt verk: "Filosofiska afhandlingar", och
ett tredje har fått sitt porträtt återgifvet på ett
kopparstick i Darwins "Blomstergård" och sin historia
förtald i detta arbetes blomsterrika vers. Dessa något
olika bilder hafva öfverflyttats i teckningen å nästa
sida, hvilken ger oss icke blott den gamla fabeln,
utan också på samma gång dess senare tolkning.
"Lammet" är i sjelfva verket ett naturalster, som af
infödingarnas fyndighet blifvit högeligen underbjelpt
i utvecklingen af de egenheter, i hvilka det som mest
liknar ett får. Bålen är ett stycke krypande stam
hos ett slägte af ormbunkar, hvilka ju i regeln växa
raka som träd. Denna stam är tätt beväxt med vackert,
silkeslent dun af höggul färg. Från den mot marken
vända sidan nedskjuta några rötter, medan bladen -
eller "bräcknet", som det stundom hos ormbunkarna
heter - spira upp från den öfre. Bladen hålla i längd
ända till 12-14 %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
