Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grafvården på Sandmo kyrkogård. Cervus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grafvården på Sandmo kyrkogård.
\ L
| torftig bygd, i skogig trakt, På ljungmo kal ses
stå En liten, timrad kyrka, som, Förr röd, nu blifvit
grå. Klockstapeln lutar, mossbeklädd,
På grofva bjelkars ben, Och rasad ringmur rundt
omkring Är blott af kullersten.
Små, svarta träkors rad vid rad
På solbränd, sandig grund Förtälja med en svårtydd
text,
Hur döden gjort sin rund; Men intet träd ger skugga
här
På denna dystra mark, Der endast ljungen här och der
Yildt växer, brun och stark.
Dock i det hörn, dit ock som död
En brottsling utstött är, »Afsides uti kyrkogård",
Der vård ej synas plär, Bland doftande syreners rund
Du finner fridfullt stå En grafvård skön, af marmor
hvit,
Men intet namn derpå.
Och frågar du: »Hvem hvilar der
I en föraktad vrå?» Du kan i prestens låga tjäll
En gubbe träffa få, Med silfverhår och vänlig blick,
Som rörd dig svaret ger Och se’n med dig till
grafven går
Och lägger blommor ner.
Den gamle herden är en bild
Af fridsamhet och dygd. Förnöjsam här i många år
Han bott i fattig bygd. Den döda han begrafvit har
Och minnes ännu väl, Hur varmt han bönen sände upp
För hennes arma själ!
II.
Det växte liten flicka i fattigt bo, Der dagsbekymren
-gåfvo ej rast, ej ro, Der döden ock steg in, så att
mor och far Och huld och skyld den lilla ej ägde qvar.
Församlingen om henne då tager vård. Hon sändes kring
att näras från gård till gård. Det bjuds en mager
kost för den veka kropp, Men åren gå och snart står
en ros i knopp.
Den rosen gick i skogen, ett vallhjon blott,
Och sjöng sin visa, nöjd med sin enkla lott,
Då kom en dag en yngling, som bad - och log -
Att visa honom vägen i ödslig skog.
Det var en vacker yngling, så frisk och glad, Som
snart sin varma kärlek för flickan qvad Se’n hvarje
dag han vilse i skogen gick, Och flickan gick ock
vill af hans djupa blick.
De sälla dagar svinna som ljuflig dröm, Tills
ynglingen tar afsked med kyss så öm. - Se’n skrider
långsamt vintern för sinne ungt. »Han hörs ej ännu
af!» Då blef lifvet tungt.
När nästa vår hon åter som vallhjon går, En ’ qväll
till sena natten man vänta får Förgäfves. - Folket
manas till skogen ut, Der hennes vallhund höjer ett
ängsligt tjut.
Man lyser sig med bloss bort till skogssjöns strand,
Och hunden vid en berghäll går ut från land. Der låg
nu flickan död, trasigt klädd och arm, Och höll ett
bleknadt barn vid sin kalla barm. -
I fattigkista lagd, hon i tysthet biet Å afskild
grafplats gömd, såsom lagen skref; Och mången tyckte
det vara rätt så godt, Att socknen icke åter en
utgift fått.
III.
I vällefnads boning bjuder Lyckan sina håfvor ut.
Sy. Familj -Journ, 1880.
17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
