Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tranan. (Grus cinerea, Bechstein. Ardea Grus, Linné.) W. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Och må det så ske, blott det sker med vett och
förstånd samt dertill med mildhet, då det gäller
djuren, af hvilka de, efter typen af vår egen kropp,
mera fullkomligt organiserade, när de rätt behandlas,
blifva oss på det högsta tillgifna, ja, så snälla
och älskliga, att vårt hjerta deraf måste känna en
ädel njutning.
Om våren fördelar sig tranflocken parvis, hane och
hona, och hvarje par lefver i troget äktenskap,
delande, såsom sig bör, ljuft och ledt med hvarandra
i villande skog och på grönskande fält samt och mest
uti gyttjiga kärr. >* .
Ett gammalt vanligt uttryck om tranan är, att hon är
stor som ett får, och derpå är icke heller mycket att
pruta, ty hon håller från tre till fyra fot i längd
och bredden mellan spetsarna af de utsträckta vingarna
utgör sex till sju fot, tarsen (det är benet från
foten till första leden, gemen-ligen kallad »knä’t»,
ehuru det är hälen] är omkring tio tum, mellantån
öfver fyra tum och näbben ungefärligen lika lång.
När tranan står i sin vanliga ställning, når hon en
ordinär karl upp till midten af bröstet och en qvinna
af vanlig längd till hakan.
Tranan har brungrön näbb, som är ljusare på midten
framför de aflångt ovala, genomsigtiga (det vill
säga, att man utan hinder af någon mellanbalk kan
se in genom ena näsborren och ut genom den andra),
näsborrarna och vid roten köttfärgad, rödgråa ögon,
svart/zår^ panna, SNaxthåriga kinder, svartMr^
ögonbryn, rödmr% och glesMn^ hjessa, gråsvart
haka, strupe och halsrygg. Från hvartdera ögat går
ett bredt, hvitaktigt band. Dessa förenas midt på
halsryggen," och halsen är derifrån bakåt ljus lika
långt ned, som framtill svart, vingpennorna äro
svarta och de innersta långa och slakt hängande
med krusiga, ifrån hvarandra skilda fanstrålar,
öfriga fjäderbeklädnaden är vackert ljusgrå, förutom
å ryggen och skuldrorna, der den har en mer eller
mindre rödbrun färg. Stjertspetsen är mörk, benen
äro tjocka och svarta, baktån sitter så högt, att
hon vid gåendet endast med sjelfva spetsen räcker
ned till marken, och klorna äro korta och kullriga.
Tranans hållning är ståtlig, hennes gång stolt, med
långsamma, afmätta steg, allt under det hon vänder
på det hög-burna hufvudet än hit, än dit, tydligen
forskande efter, hvad som möjligen under vandringen
ögon och öron möta månde.
Litet hvar kunde vi väl behöfva följa tranans
exempel: se och höra oss väl för vid hvarje steg
å lifvets stig, hvars egendomliga slingringar för
hvar och en ingen dödlig på förhand fullkomligt
känner eller någonsin mäktar till punkt och pricka
beräkna, ,ty den enes väg, ehuru under alldeles lika
lefnadsförhållanden, är ändå aldrig den andres riktigt
lik, fast ytterst för alla ledande till samma mål;
och ofta, när man trott sig hafva gått uppfor, så
har man gått nedför och tvärt om, hvilket man först
observerar, då man kastar en blick tillbaka på den
tillryggalagda vägen. Månget litet felsteg, dock
ledande till stora, svåra af vägar, kan undvikas,
om man blott såsom tranan noga uppmärksammar
allt. Det är just denna uppmärksamhet eller bristen
derpå, som skapar både menniskans och tranans öde,
hvilket, insedt på förhand, kan undvikas, men, en
gång inträffadt, aldrig kan göras annorlunda-, det
är då det förefaller såsom oundvikligt, hvilket det
naturligtvis icke är. »Ödet» är endast gerningarnas
frukt.
Om vi, gamla, hederliga svenskar, voro hinduer och
följaktligen trodde på själavandringen, så skulle
vi utan tvifvel finna oss föranlåtna antaga en för
detta filosof vara uppgången i tranan, ty, förutom
då hon flyger, tyckes hon ständigt vara upptagen af
ett allvarligt tänkande, gående ifrån det konkreta
(synliga) till det abstrakta (osynliga) eller, med
andra ord, från observation till reflektion, liksom
den store filosofen Aristoteles i verlden.
Innan tranan börjar sin flygt, tager hon så småningom
under springande allt mer och mer ökad fart med
tillhjelp af vingarna, tills dessa bära hennes, såsom
fågel betraktad, ansenliga kropp. När hon slutar sin
flygt och slår ned, nödgas hon ock genom den fart,
hvarmed hon kommer, springa ett bra stycke. Jag vet
ingen svensk fågel, som förefaller mera
aktningsvärd än tranan, hvilken har ett visst majestät
i hela sitt väsende.
Att japanerna, hos hvilka tranan också finnes,
äro af nästan samma åsigt, som jag, kan man sluta
deraf, att de aldrig tala om tranan, utan att
vördnadsfullt säga: »Hennes höghet Tranan», hvilken
benämning på deras språk heter otsurisama. »Hennes
höghet - Tranan» är också af japanerna ansedd för
en helig och lyckobringande fågel (sammalunda ock
turturdufvan). Hon finnes derför afbildad uti deras
tempelmurar liksom ock uti murarna å deras regents
palatser.
Liksom gesällerna, då de äro ute och »slå f akt»,
gör tranan sina Utflygter »på skaffning» till fots.
Tranan är uti allt sitt görande och låtande
ytterst vaksam, försigtig och skygg. För åkande
personer synes hon dock vida mindre rädd, än för
gående (så förhåller det sig med alla däggdjur och
fåglar). Sorgen öfver en dödad eller sårad kamrat
samt ilskan eller hämndbegäret synas dock hos tranan
öfver-vinna hennes respekt för menniskan.
Något egentligt bo bygger tranparet icke, utan honan
nöjer sig med att rusta till en liten »bale», en ringa
fördjupning, beklädd med några stjelkar och strån,
uti en tufva, oftast bland videbuskar i ett vidsträckt
kärr, å någon löfträd-bevuxen, sumpig äng, på en mad
eller myr i öde trakt, för att under Maj månad i denna
lilla »bale» lägga sina ägg, hvilka aldrig äro flera
än två till antalet, af fyra tums längd och två och en
half tums tjocklek och hvilka äro grönaktigt gråa med
bruna, tättsittande fläckar i storändan. Äggen rufvas
i fyra veckor, hvadan, om allt går lyckligt och väl,
tranungarna skåda dagens ljus i Juni. De äro då och
tills vidare beklädda med gråbrunt dun. Båda makarna
draga gemensamt, såsom sig bör inom ett ordentligt
äktenskap, försorg om sina båda afkomlingars vård och
näring. Och kommer man i tillfälle att osedd beskåda
familjen, der den går och larfvar i gröngräset, så
förefaller det verkligen, som skulle dess samtliga
medlemmar vara böjda att instämma med Runeberg:
"Ha? är oss ljuft, här oss godt, Här är oss allt
beskärdt."
Men blir man sedd, så flyga de gamla och småttingarna
leka antingen kurra gömma eller ock springa de undan
med en hisklig fart, tack vare deras långa, ehuru
något vingliga ben.
Hans lilla höghet tranungen är på ryggen mörkare
och på sidorna af hufvudet ljusare än hennes lilla
höghet. Detta är enda märkbara skilnaden han- och
hon-ungarna emellan.
Yill man försöka fånga tranan, så lär det kunna gå för
sig antingen förmedelst starka och lämpligt utsatta
tagelsnaror eller ock genom att i jorden nedsticka
strutar, hvilkas inre, öfre kant blifvit bestruken
med vanligt så kalladt fågellim och med ärtor lagda i
botten. Lockad af ärtorna, sticker tranan hufvudet ned
i struten, som dervid klibbar fast, så att hon icke
kan se, då hon skall lätt nog kunna tagas med bara
händerna. Den, som för ett eller annat ändamål vill
söka närma sig tranan, bör alltid gå emot vinden,
emedan man tror sig hafva funnit, det hennes lukt
är så ytterst fin, att hon skall endast genom den
kunna upptäcka menniskans närvaro, derest man går
med vinden.
Tranans kött är ätbart. Om och när det ätes, hvilket
åtminstone allmogen, som ännu i mycket är fördomsfull,
icke gerna är med om, så göres det smakligast och
mörast genom förvällning (lindrig kokning) tillsammans
med hö. Det är groftågigt, segt och hårdsmält. Men
soppa, kokt på trankött, är kraftig och hålles för
att vara särdeles helsosam för sådana, hvilka hälla
på att tillfriskna efter en sjukdom.
De särskilda tranindividerna tillbringa vintern dels
i Asien, dels i norra Afrika och dels i sydligaste
Europa. Ett litet fåtal stannar i Tyskland, Holland
och England. Tranan är sålunda vidtberest. Den möjliga
skada, hon gör oss, inskränker sig till att hon någon
gång slår ned i våra sädesfält och delvis förhärjar
dem, hvilket dock sker ytterst sällan, åtminstone i
södra och mellersta Sverge.
En sägen är om tranan, att hon under natten eller
då hon eljest vill sofva, står på ena foten och har
den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
