Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dansgille. Norrländsk allmogebild af Thyra - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXXIV. Hedvig Charlotta Nordenflycht. -rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
»Ha, ha, ha! Hi, hi, hi! Ho, ho, ho!»
»Skäms’han inte! Låt vara hårpiska, säj’ jag»!
»En så’n berigel te trampas! Håll i dej, Brita
Kajsa! Ge’n betalt för gammal ost!»
»Åh, man kan rakt gå åt! Dra’n i benen, Johanna! Nej,
släpp oss upp, pojkar, eljest kom’ vi te sqvallra
för far!»
I detsamma gick »far», en lång, mager bonde, med
hufvudet nedböjdt och de illistiga ögonen till hälften
dolda af ögonlocken, förbi, klädd i lädergaloschqr,
ylleami och, trots solskenet, paraply. Han var bjuden
till kyrkovärden på ett glas punsch, hvilket han
alltid var den dagen, folket hade sin tillställning,
ty »borta man kan aldrig vittna», som han uttryckte
sig. Jan Jansson var försigtigheten sjelf. Om
slagsmål uppstod, hvilket dessvärre kunde inträffa,
ehuru sällan, ty norrländingen är i allmänhet fredsam
till sin natur, ville han icke ens vara i närheten.
Det blef alldeles tyst på logen när han gick
förbi. Jäntorna glömde bort att klaga, och pojkarna
höllo sig orörliga.
»Det rakt drog kallt», förklarade Lasse, hvilkens
»kudde vagn» tagit farväl och nu i stripiga strån,
som en tårpil, b e skuggade hans panna.
»Jag är så pompös, som ett degtråg», klagade Märta
Stina, som också mycket riktigt tycktes, genom
värme och ansträngning, hafva svällt ut till nära
sitt dubbla omfång. - »Herre Jess’, så jag svettas»,
fortfor hon, men ingen brydde sig om hennes klagan,
ty nu kom Olle tillbaka.
»Hon ä här i rykande rappe’!» ropade han. »Jag träffa’
’na halfvägs.»
»Va’ na’ niycke beg (envis) te få hit?» frågade Anna
och rodnade helt vackert.
»Man kan bli sjuk te se på, hur n’a åbäkar sej, (gör
sig till)» mumlade Märta Stina, i en hast kännande
sig helt sval af pura harmen.
»Aldri en smul», svarade Olle och torkade sig i pannan
med en halmtapp. »Va’ nog glad få komma ut i lag me’
folk, krake.»
»Ha, ha, ha!» klingade det i detsamma från
dörröppningen. »Att Spel-Jo nk e ligger i diket! Ha,
ha, ha!»
Det var Lisa Åker, som skrattade, Hon var en några
och tretio års qvinna, med svarta, fräcka ögon,
skarpa drag och en rikedom af blåsvart hår, som
obundet strömmade ned öfver axlarna.
»Och nu skall jag sjunga för er i stället! Jo, jag
tror det duger, att ha Lisa Åker att springa efter,
ha, ha, ha!»
Ingen svarade. Lisa blickade allt fräckare omkring
sig i laget, men på de infallna kinderna började en
svag rodnad uppstiga.
»Hon hade ju nästan trott nu, när de skickade efter
henne–––- Men, bab, lustig skall man vara!»
Och så slog Lisa till en drill, som kom fåglarna
utanför att tystna af häpnad. I fem år hade hon varit
skydd och föraktad som en spetälsk. »Hvad hjelpte det
att dommaren släppte henne lös. Hon var dömd i alla
fall. Men lustig skall man vara!» Och så skrattade
Lisa högre än förut. Men hur nervöst de magra händerna
nappade på kjolen, såg ingen!
»I ä bra snäll, som vill sjunga för oss», sade nu
Anna blygt. Hon hade hela tiden betraktat Lisa med
medlidsamma blickar och just skämdes för, att ingen
hade ett ord af välkomst att säga henne.
»Kors, hvad är du för en hjertnupen stackare?» hånade
Lisa, men drog som en suck af lättnad. - »Men samma
det! Stå inte der och gapa, pojkar, utan ro hit med
Spel-Jonkes tunna, så ska’ jag sjunga för er, så det
skall höras till grann’bys - nu, när jag fått någon
att sjunga för», tillade hon halft för sig sjelf.
(Forts.)
Ett
Oliarlotta,
äldre vitterhets historia har att framvisa en" rad af
gestalter, med ett gemensamt tycke, e»j blott i dikt,
utan ock i lif, personligheter, i hvilka den nordiska
naturens egendomliga motsatser, dess tyngd och
dess häftighet, dess vårljus och dess vintermörker,
tyckas förkroppsligade. Och dock huru många olika
skiftningar, hvilken följd af skilda individualiteter,
från den brusande Lucidor till den blide Frese, från
den lekande Runius till den smäktande, ömma Herdinnan
i Norden! Men hos alla dessa lefver det svenska lynnet
i någon af dess sidor, och derför äro de mer svenska,
än någon af sina samtida, om än större skalder,
rikare begåfningar träffas bland dessa. Men ingen
af dem äger dock, det våga vi påstå, en allmännare
betydelse ur vår tids synpunkt, än just Herdinnan
i Norden, än Hedvig Charlotta Nor-denflycht. Hon
är Sveriges första stora skaldinna, hon är än mer:
den första qvinna, som i vårt land i lefverne och
lära förkunnat grundsatsen om qvinnans likställighet
med mannen och hennes betydelse i samfundslifvet,
för folkets, för mensklighetens utveckling.
Och likväl - ingen har mindre varit »blåstrumpa», än
denna oändligt känsliga, ädla, älskande qvinna. Men
hennes lif är en fortgående kamp mot oblida öden
och framför allt mot ett glödande, lätt hänfördt
sinne. Efterverlden äger lyckan att känna hela
hennes utveckling från barndommen, genom en af
henne sjelf skrifven berättelse, som går ända
till hennes tjugosjunde år, och från den tiden,
genom den lefnadsbeskrif-niug, som en bland hennes
sista vänner författade, samt af ett flertal bland
hennes egna dikter. Ingenting kan högre vittna
om fru Nordenflychts äkta skaldskap, än just den
omständigheten, att hennes diktning utgör en ofta
omedelbar afspegling af hennes lif, hennes oroliga
hjertas svallningar,
hennes sväfvande »mellan eld och tårar». Låtom oss
en stund lyssna till »den svenska Sapphos» saga.
Född inom en ansedd embetsmans familj, såg Hedvig
Charlotta Nordenflycht dagens ljus i Stockholm d. 28
Nov. 1718, således två dagar före olycksfallet vid
Fredrikshald. Det ligger något symboliskt i denna
födelsedag: det är den nya tiden, som tager -lif
just vid randen af den gamlas graf. Redan vid fyra
års ålder började den lilla flickan lära läsa och
kunde läsa rent innan hon fyllt fem. Medan hennes
yngre bror och hans informator under mellanterminerna
arbetade hemma, fick hon ock lära något tyska och
latin, och hennes inbillningskraft gaf sig redan nu
luft genom att hon i’ minnet »sammansatte sagor» och
sedan berättade dem för sina lekkamrater. Föräldrarna
uppmuntrade dock ej denna böjelse, utan de höllo henne
till vanliga sysslor, för hvilka hon dock ej visade
synnerlig håg. »Emedan jag», berättar hon, »vid bågen
och knyppeldynan alltid var försedd med en bok under
förklädet, den jag, så snart min läromästarinna vände
sig bort, i stället för mitt föresätta arbete använde
tiden på, vann jag icke mycket beröm af henne.» Hon
fann häri ett klart prof af den skadliga vanan, att
»barn efter en antagen sed uppfostras, och icke deras
naturliga böjelse skärskådas och urskiljes». Efter
det hon tillbragt fem år på detta sätt och i hemlighet
läst skalder, romaner (sådana sorn då funnos), resor
med mera, bosatte sig fadern på landet. Hon var då
på sitt trettonde år och erhöll der mer frihet att
egna sig åt sin kära läsning.
Nu inträder den första händelsen i hennes lif. På
faderns egendom uppehöll sig en ung studerande, Johan
Tideman, som lagt sig på mekanik, handledd af sjelfva
Polhem, och följt hennes bror, för att biträda honom
vid vissa anlägg-
29*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
