Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXXIV. Hedvig Charlotta Nordenflycht. -rn. - Törnrosen. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229.
denflycht - såsom hon efter tidens sed, oaktadt sitt
giftermål, kallades - föresyn, sammanhållningspunkt
och främsta representant. Hennes enskilda lif
hade under dessa år äfven varit jämnförelsevis
lyckligt. Oaktadt hon i Clara brand 1751 åter
förlorade sin egendom och bland denna flera
handskrifter, hade hon likväl, genom välvilja af
de kunglige och understödd af andra personer,
fått denna förlust ersatt och hon hade lyckats
rädda sin af eldsvådan hotade gamla moder. I Carl
Klingenberg hade hon funnit en trofast och pålitlig
vän, en hjelpreda i sina bekymmer och det upplysta
och angenäma umgänge, som var ett behof för hennes
hjerta. Hennes lif flöt jämnförelsevis lugnt,
om också ej fredadt för den brist, som var hennes
ständige följeslagare. Men än en gång skulle döden
obevekligt bryta vänskapsbanden. Klingenberg afled i
Januari 1757, och äfven nu var den armas förtviflan
nästan gränslös. »I, som ännu lefven, som kännt
Herdinnan i Norden», yttrar hennes äldste biograf,
»som sett hennes lif försvinna mellan eld och tårar,
I kunnen vittna, huru hon i ängslans bleka famn
dignade ned vid detta olycksslag.» Till ett minne
af den saknade utgaf skaldinnan ett par år senare
en samling af de sorgedikter, klagobref med mera,
som detta dödsfall föranledde.
Tankebyggareorden var längesedan skingrad som
samfund-, men det vänskapsband, som knutits mellan
dess yppersta medlemmar, stärktes allt mer. Kring
»Uranie» samlades dessa, kring henne, hvilkens
umgänge beskrifves som hänförande genom det ädlaste
behag och den rikaste finkänslighet. Man beslöt att
granska, omarbeta och å nyo utgifva sina första omogna
försök, och så framträdde, efter att fru Nordenflycht
åter hemtat lugn, de berömda "Vitterhetsarbeten,
utgifna af ett samhälle i Stockholm» (1759 -62),
med hvilka vår nyare vit-> terhet, det gustavianska
och det 19:de århundradets skaldekonst föddes. Här
var det fru Nordenflycht beskref »Tåget öfver Balt»,
här var det hon i högstämda oden eller melodiska
visor gaf fritt lopp åt sin idylliska lyrik eller
i »Fröjas räfst» skref Sveriges första novell. Här
stämde »Atis och Camillas» sångare sin tjusande lyra,
här qvad Gyllenborg sina sånger öfver årstiderna,
sina berömda satirer, sina
värdiga oden. Det var ljus och sol och vår -
och hela folket lyssnade med undran och tjusning
till toner, hvilkas like i välljud, i innerlighet,
i fulltonig kraft och manlighet ej hittills blifvit
förnummen i vårt land. Skaldinnan var dock ej blott
vissångerska-, allvarliga ämnen, frågor i hvilkas
lösande hon insatt hela sitt lif, sysselsatte henne
också under dessa år. Det är i det märkvärdiga
poemet »Fruntimrets försvar emot J. J. Rousseau»
(i 2:a delen af Vitterhetsarbeten), som hon
Törnrosen
först af alla i vårt land ställt sig som kämpe för
qvinnans erkännande inom samfundslifvet. Deri ligger
denna skrifts betydelse, ej så mycket i dess poetiska
form eller i dess om ovanlig beläsenhet vittnande
anmärkningar. Det är en glöd, en känsla för sanning
och rätt i dess strofer, som visa, huru djupt gripen
skaldinnan var af den sak, hvilkens rättmätighet
hon förfäktar.
Men detta hjerta, som aldrig hvilade, hade ej pröfvat
allt. 1761 såg henne för första gången en ung, då
nyss till Stockholm anländ man, Johan Fischerström-,
han blef medlem af fru Nordenflychts vänkrets, mottogs
af skaldinnan med öm vänskap och var inom kort ett
föremål för ännu varmare känslor från hennes sida. Han
var tjugosex år, hon fyratiotre. Man berättar -
ty slutet af fru Nordenflychts lefnad är ännu ej
alldeles klart utredt - att hon skaffat honom ett
förmånligt arrende af Sjöö, egendom vid Mälaren, och
att hon, för att få vara i hans närhet, men äfven för
att sköta sin helsa, flyttade till ett litet ställe
i grannskapet af Skokloster, hvilket hon kallade
Lugnet och sjelf bebyggde. Det var under året 1762,
som hela denna roman spelades. Några
stycken från detta år, dem man antagit vara till
Fischerström, tyckas tyda på, huru hennes kärlek allt
häftigare uppflammade. Det lider intet tvifvel, att
den varit besvarad: den förtjusande, den ljuft rörande
»heroiden»,Hildur till Adil, som förblef ett fragment,
ger oss det otvätydigaste vittnesbörd derom. Men
tillika skänker den oss bevis på de qval, oron,
tviflet, förtviflan beredde hennes evigt smäktande,
evigt jagade hjerta-, den skänker oss en inblick i den
gränslösa ångest, som, enligt sägnen, dref skaldinnan
att midt i vintern vilja söka en graf i dessa vågor,
som skilde Hildur och Adil åt. Det berättas, att hon
upphanns under detta förtviflade försök, att gikten,
i följd af förkylning, öfvergick till vattusot-,
och det är säkert, att denna sjukdom, efter flera
månader, blef hennes död. »Hon mottog utan fasa
alla förebud af en snart tillstundande förvandling»,
säger Fischerström. Den 28 Juni 1763, tyst och stilla,
afled hon på Lugnet; hennes begrafning högtidlighölls
några dagar
(Rosa gallica). senare,
och i Skoklosters kyrka
njuter hennes stoft den sista, långa
sömnen. Efterverlden har skänkt »Skaldinnan i Norden»
den rättvisa, som samtiden endast njuggt tilldelade
henne. Skalder och vetenskapsmän hafva täflat om att
erkänna hennes stora betydelse, hennes älskvärdhet och
andliga inflytande på den vittra utvecklingen. Och
Sveriges döttrar må framför andra minnas den, som
brutit väg och betalt med sin person för de nya
åsigter om qvinnan, som det varit först vår egen tid
förbehållet att fullt och klart fatta.
r än törnrosen blommornas erkända drottning, så är det
dock ej härkomsten, som gjort henne dertill. Hennes
ätt förlorar sig nämnligen bland blomstrens öfriga
talrika folk. I mark och skog stod hennes vagga,
och stamträd - kanske borde man säga stambuske -
delar hon med den enkla, oansenliga nyponblomman
(Rosa camna). Ett gammalt ordspråk säger om paddan
- drottning också hon, men i det fulas rike - att,
»när hon kommer till välde, så
pöser hon». Om törnrosen kan man tvärt om säga, att
hon kommit till välde just för det att hon pöst. Ty vi
veta alla - eller Jean hända en och annan ej gör det
-, att rosen först genom odling blifvit »dubbel», fått
de många, rika kronblad, i hvilka just hennes skönhet
med derpå grundade anspråk besticker sig. Men så har
hon också fått köpa denna sin glans på bekostnad af
icke så få af siria naturliga företräden: i ärans
solsken och öfverflödets sköte har hon förlorat sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
