Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
43
»Och du sjelf, hvem är du?» frågade opritschniken
tillbaka med halfqväfd stämma och gnistrande ögon.
Fursten satte sin pistol för hans panna och sade:
»Svara, eländige, eller jag skjuter dig som en hund!»
»Jag står ej under ditt befäl, röfvare», svarade den
andre, utan att förråda ringaste fruktan. »Du är förlorad,
emedan du vågat lägga hand på tsarens folk.»
Hanen på pistolen föll, men flintan gaf ingen gnista, och
den svartskäggige förblef vid lif.
Fursten såg sig omkring. Några af opritschnikerna lågo
döda här och der, andra fängslades just af hans män, de
öfriga hade försvunnit.
»Binden den här också!» ropade bojaren. Då han lät
blicken falla på sin fånges vilda, men oförskräckta ansigte,
kunde han emellertid ej värja sig för en viss känsla af
beundran och tänkte: »Hvilken tapper karl! Skada, att han är
en röfvare!»
Kidknekten Mikael närmade sig nu fursten, visade
honom en bundt smala, men starka snören med löpknut på
ändan och sade:
»Se, far lille, se, hvilka verktyg de föra med sig! Man
ser lätt, att det ej i dag är första gången, som de befatta sig
med bödelsyrket - de äro riktiga afgrundsfoster.»
I samma stund förde knektarna fram till fursten, två
hästar, på hvilka två män sutto fastbundna. Den ene af dem
var en gubbe med krusigt, grått hår och långt, hvitt skägg.
Hans olyckskamrat, en svartögd, ung man, tycktes räkna
tretio år.
»Hvad är detta för slags folk - hvarför ha’ ni bundit
fast dem vid sadeln?» sporde fursten.
»Icke vi, bojar, utan röfvarena hafva bundit dem. Yi
funno dem bakom byns gärdesgård, omgifna af en vakt.»
»Så lösen dem och låten dem fritt gå sin väg!»
Sedan fångarna väl blifvit lösa från sina band, började
de räta och sträcka på sina domnade lemmar. De brådskade
emellertid ej med att göra bruk af sin frihet, utan stannade
qvar för att se, hur det skulle gå med de besegrade.
»Hör på, ni stråtröfvare», tilltalade fursten de bundna
opritschnikerna, »hur kunna ni våga att ge er ut för tsarens
folk? Hvilka äro ni?»
»Äro dina ögon alldeles förblindade?», svarade en af
dem. »Ser du ej, hvilka vi äro? Det är dock tydligt nog:
vi äro tsarens folk, opritschniker.»
»Yid alla djeflar - om lifvet är er kärt, så säg mig
sanningen!» röt Serebräny.
»Nå, men du tycks ju rent af ha’ fallit ned från
molnen», sade den svartskäggige, unge mannen med ett hånfullt
leende. »Har du då aldrig sett några opritschniker?
Hvarifrån kommer du egentligen? Men huru som helst, hade det
varit bäst för dig, att du stannat qvar i det obemärkta.»
Röfv arenas hårdnackade fräckhet gjorde slut på Nikitas
tålamod.
»Hör påt unge man», sade han, »din oförskräckthet
behagade mig, och jag tänkte skona dig till lifvet! Men säger
du mig ej ögonblickligen, hvem du är, så låter jag, så sannt
Gud är helig, ögonblickligen hänga dig.»
Eöfvaren rätade stolt på sig och svarade:
»Jag heter Mattheus Komjak och är Gregor
Skuratoff-Belskis ridknekt. Jag tjenar troget min herre och tsaren
bland opritschnikerna. Qvasten, som vi bära vid sadeln, be-"
tyder, att vi sopa bort förräderiet från Rysslands jord, och
detta hundhufvud antyder, att vi bita ihjel tsarens fiender.
Nu vet du, hvem jag är: säg du nu mig å din sida, hur man
skall kalla dig och hvilket namn man har att erinra sig, när
ditt hufvud afhugges.»
Fursten kunde hafva förlåtit opritschniken hans dristiga
tal, ty denne mans lugn, oaktadt han hade döden för
ögonen, behagade honom. Men Mattheus Komjak förtalade
tsaren, och det finge ej Nikita Serebräny tåla. Han gaf sina
krigare ett tecken. Vana att lyda och dessutom sjelfve
retade genom röfrarnas fräckhet, kastade de snaran om
dessas hals och beredde sig att på opritschnikerna verkställa
samma straff, hvarmed de kort förut hotat de stackars
bönderna. Då steg den yngre af de båda män, hvilka fursten
låtit lössläppa, fram till honom och sade:
»Tillåt mig yttra ett ord, bojar!»
»Tala!»
»Du har gjort en god gerning, bojar, du har befriat oss
ur dessa hundsöners händer. Yi vilja för den skull
veder-gälla dig godt med godt. Det är tydligt, att du ej på länge
varit i Moskva, bojar. Yi veta emellertid, hvad som nu
föregår der. Hör derför, bojar! Om du ännu ej är trött på
lifvet, så låt ej hänga dessa djeflar, utan låt dem löpa. Låt
äfven Komjak, denna satan, löpa. För deras skull gjorde
det mig visst icke ondt, men för din, bojar. Skulle de en
gång falla i våra klor, så skall jag, vid Kristi lif, hänga dem
med egen hand. Repet skola de ej undslippa - det
tillkommer blott icke dig, utan någon af våra likar, att förpassa dem
i djefvulens våld.»
Fursten såg förvånat på den obekante. Dennes svarta
ögon uttryckte fasthet och oförvägenhet; ett mörkt skägg
betäckte hela nedre delen af ’ansigtet, som så att säga belystes
af de glänsande tänderna. Att dömma af drägten, skulle man
hafva tagit honom för en köpman eller rik bonde-, men han
talade med sådan tillförsigt och tycktes mena så uppriktigt
med sin varning, att bojaren började betrakta honom
uppmärksammare. Och då måste Nikita tillstå för sig sjelf, att
denne mans anletsdrag preglades af synnerligt mod och
ovanlig förståndsbegåfning. Hans blick röjde en man, som
var van att befalla.
»Hvem är du, unge man)?, frågade Serebräny, »och
hvarför lägger du dig ut för menniskor, som fängslat dig?»
»Mycket rätt, bojar: hade du ej lagt dig emellan, så
skulle jag ha blifvit hängd i deras ställe. Men följ icke dess
mindre mitt råd och låt dem löpa, ty det kommer du ej att
ångra, när du hunnit fram till Moskva. Der är det nu
andra tider. Ja, om man hade kunnat taga fast dem
allesamman, då skulle jag ej haft något att invända mot hängningen.
Det skulle nog vara tillräckligt många qvar i Ryssland ändå.
Men tio hafva sluppit undan, och om ej den djefvuln
Komjak också återkommer till Moskva, så skola de genast anklaga
dig, lita på det.»
Främlingens något dunkla tal skulle sannolikt ej ha
öf-vertygat Nikita, men hans vrede hade nu lagt sig. Han
betänkte, att det ej skulle medföra mycket gagn, om han
genast läte afrätta dessa ogerningsmän, hvaremot måhända
stråt-röfrarnas hela liga kunde bli upptäckt, om man lemnade dem
i rättvisans händer. Efter att noga ha gjort sig underrättad
om närmaste brottmålsdommares bostad, befallde han derför
sina mäns anförare att förpassa fångarne dit och förklarade,
att han skulle fortsätta resan ensam med Mikael.
»Ja, visserligen kan du skicka de hundarna till
brott-målsdommaren», menade den obekante. »Jag tror bara, att
han genast kommer att lösa deras händer. Bättre vore då,
att du sjelf gåfve dem afskedspasset. Ske för öfrigt din
vilja, bojar.»
Mikael hade tyst åhört alltsammans och endast då och
då rifvit sig bakom örat När den obekante slutat, steg den
gamle ridknekten fram till fursten, bugade sig så att
hufvudet kom i jämnhöjd med gördeln och sade:
»Far lille, bojar, denne unge man’har kanske rätt:
dom-maren skulle sannolikt försätta dessa röfvare i frihet. Om
du nu i din mildhet förskonar dem från repet, så tillåt oss,
innan de fritt få draga sin väg, att ge dem femtio rapp hvar,
så att de ha något minne af dig. Kanhända skola då de
hundsönerna i framtiden förlora lusten att röfva och mörda.»
Och som han tog furstens tystnad för samtycke, lät han
genast föra fångarna afsides och, i trots - af Komjåks hotelser
och raseri, lika raskt som grundligt verkställa den
ifrågasatta bestraffningen.
»Det kommer att göra dem rätt godt», sade Mikael,
då han med belåten min återvände till Nikita. »Straffet var
visserligen lätt, men de komma ändå att ha ett långvarigt
minne af det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
