Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven den obekante tycktes gilla Mikaels lyckliga infall,
ty han smålog belåtet och strök sig om skägget. Snart
återtog emellertid hans ansigte det förra allvarsamma uttrycket,
och han sade:
»Bojar, om du tänker fortsätta resan endast i din
rid-" knekts sällskap, så tillåt min kamrat och mig att sluta oss
till er. Yi ha allt för ensamt på vägen, och det är vida
angenämare att resa i sällskap. Dessutom kunde vi ju få nytt
arbete för våra händer, och åtta armar uträtta alltid mer
än fyra.»
Fursten hade ingen anledning att hysa misstro mot sin
unge följeslagare, hvarför han tillät honom att göra sällskap.
Efter en kort rast fortsatte också de fyra ryttarne sin färd.
II.
3>e nya
följeslagarna-Under färden försökte Mikael upprepade gånger locka
fram, hvilka de obekanta voro; men dessa afgåfvo endast
skämtsamma svar eller slingrade sig undan med listiga
und-flykter, just då han trodde sig stå vid målet.
»Bah- ett snyggt sällskap!» utlät sig ändtligen Mikael.
»Märkvärdiga menniskor - alldeles som ålar! Knappast tror
man sig ha tag i dem, förrän de åter glida en ur
händerna.»
Hvad tiden led, började det skymma på. Mikael
närmade sig fursten och sade:
»Bojar, månne vi gjort rätt i att ta de här pojkarna
med oss? De förefalla mig ganska slipade, och hur mycket
man än pratar med dem, står det ej till att locka något ur
dem. Dessutom äro de ganska starka karlar och stå
ingalunda tillbaka för Komjak. Det kan ju hända, att de äro
illasinnade sällar.»
»Det är ej omöjligt», svarade fursten sorglöst, »men i
alla fall skola de bi-stå oss, om vi än en gång stöta på de
der opritschnikerna.»
»Det är just, hvad som kommer att visa sig, far lille.
Den ena korpen hackar inte ut ögat på den andra, och jag
hörde dem samtala på ett språk, som inte f-n sjelf förstår
- åtminstone begrep jag inte ett enda ord, och ändå
föreföll det att vara ryska. Var på din vakt, bojar, ty en
vaksam häst kommer vargen ej åt.»
Skymningen tilltog allt mer och mer. MikaeLförsjönk i
tystnad, och äfven bojaren teg. Det enda ljud, man ännu
förnam, var hofvarnas stampande samt då och då en lätt
fnysning af hästarna.
De resande färdades nu genom en skog. Den ene af
de båda obekanta uppstämde en sång, hvilkens omqväde den
andre sjöng. Denna sång, som efter allt hvad som tilldragit
sig under dagens lopp, skållade så. egendomligt midt i
skogen under nattens tystnad, gjorde ett sällsamt intryck på
Ni-; kita. Hans hjerta fylldes af vemod. Han tänkte på den
flydda tiden, på sin afresa från Moskva, som han lemnat för
| fem år sedan, och hans fantasi förde honom tillbaka till den
l kyrka, der han före sin afresa hört messan, och der, midt
j under den högtidliga kyrkosången, midt under menighetens
mummel, en späd, välklingande stämma gjort ett sällsamt,
gripande intryck på honom - en stämma, som hvarken
svärdens rasslande eller de lithauiska kanonernas åska kommit
honom att förgäta. .
»Farväl, furste -jag skall bedja för dig!» hade denna
stämma i smyg hviskat till honom ...
En gäll hvissling ryckte bojaren plötsligt ur sina
drömmar. Två män sprungo fram mellan träden och grepo hans
häst vid tygeln, två andra fattade honom om armarna. Allt
motstånd var omöjligt.
»Ha, ni skurkar, ha, ni hundar!» skrek Mikael, som
likaledes var omringad af obekanta karlar. »De ha förrådt
oss, de bof varna!»
»Hvem der?» frågade en grof stämma.
»Mormors slända», svarade den yngre af furstens nya
reskamrater.
»I farfars sko», gentog den grofva stämman.
»Skaka ej äppelträden! Låt axen mogna; vi skola sjelfva
inhösta skörden», fortfor furstens följeslagare.
Ögonblickligen släppte de händer, som höllo fast
bojaren, sitt tag, och så snart hästen kände sig fri, började han
fnysa och snabbare än förut spränga fram mellan träden.
»Du ser, bojar», sade den obekante, i det han närmade
sig fursten, »att det är, som jag sade på förhand: det är
angenämare att resa på fyra, än på två man hand. Nu skola
vi bara följa dig till qvarnen och der skola vi taga afsked.
I qvarnen finner du nattläger och foder för dina hästar;
Todudoff är på sin höjd två verst aflägset, och derifrån
kommer man snart fram till Moskva.»
»Jag tackar dig, kamrat. Skulle vi råkas för andra
gången, så skall jag ej förgäta den tacksamhetsskuld, hvari
jag står till dig.»
»Icke så, bojar, utan oss tillkommer det att tala om
tacksamhet. Emellertid är det ej sannolikt, att vi någonsin
mer råkas. Men skulle Gud tillstädja det, så glöm ej, att
ryssen städse minnes en honom bevisad välgerning och att
vi för beständigt äro dina trogna tjenare.»
»Haf tack, unge man! Men vill du ej säga mig ditt
namn?»
»Jag har åtskilliga namn», svarade den yngre af de båda
obekanta. »För tillfället heter jag Vanjuka Persten.»
Snart hade de resande hunnit fram till qvarnen. Trots
den långt framskridna tiden var qvarnhjulet ännu i rörelse.
På en hvissling af Vanjuka visade sig mjölnaren. Man kunde
i mörkret ej urskilja hans ansigte, men a*f rösten att dömma
var han en äldre man.
»Ah, det är du, min gynnare!», sade han till Persten.
»Jag väntade dig ejL längre i dag och i synnerhet ej med
sällskap. Hvarför har du ej ridit fram till Moskva med dem?
Hos mig finnes hvarken hafra eller hö eller aftonmåltid.»
Persten yttrade nu några ord till mjölnaren på någon
obegriplig rotvälska. Gubben svarade på samma språk och
tillade derpå halfhögt:
»Ja, det skulle glädja mig, käre vän, men jag väntar en
gäst - och, du store Gud, hvilken gäst sedan! Han låter,
minsann, ej skämta med sig.»
»Nå, än mjölkammaren?», sporde Persten.
»Den står alldeles full med säckar.»
»Men spannmålsboden . . .? Hör på, min vän, du måste
genast skaffa plats och dessutom hafra åt hästarna och
aftonmåltid åt bojaren! Yi äro ju gamla bekanta - försök alltså
icke att bedraga mig!»
Brummande ledsagade mjölnaren de resande till
spannmålsboden, som låg ungefär tio steg från qvarnen och der
det, trots spannmålssäckarna, ännu fanns godt utrymme.
Medan han aflägsnade sig för att hemta ljus, togo Persten och
hans kamrat afsked af bojaren.
»Men så säg oss åtminstone, hvar vi kunna träffa er,
kamrater, ifall fursten skulle behöfva ert vittnesmål med
anledning af dagens äfventyr!» bad Mikael.
»Fråga vinden, hvart han far, fråga den bortrullande
böljan, hvar hon haf sitt hem», svarade Persten. »Yi likna
pilen, som flyger af från bågen: der hans spets tränger in,
der är hans hem!» Med ett leende fortfor han: »Hvad
angår vårt vittnesmål, skulle vi med det ej gagna hans
furstliga nåde. Men om vi i någon annan sak kunna vara dig
till tjenst, så kom hit till den gamle mjölnaren, han skall
säga dig, hvar Yanjuka Persten är att finna.»
»Ja, der ha vi det! Ett sådant foster af hin onde att
tala förvändt!», mumlade Mikael för sig sjelf i skägget.
»Bojar», sade Persten, * i det han aflägsnade sig, »följ
du mitt råd: skryt ej i Moskva öfver, att du velat låta hänga
Maljuta Skuratoffs ridknekt och sedan ordentligt
kringklap-pat huden på honom.»
»Tänk, hvad han tar den spetsbofven i försvar!»,
brummade Mikael på nytt. »’Låt honom löpa, krök ej ett hår på
hans hufvud och skryt inte öfver, att du tänkte låta hänga
honom!’ De båda äro tydligen frukten af ett och samma
träd.» Derpå tillade han högt: »Yar du lugn, bror lille,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
