Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
125
förräderiet. Du anser mig ej för blodtörstig. Kom hit, Boris,
jag vill omfamna dig!"
Godunoff böjde sig ned framför tsaren, som kysste honom
på pannan.
"Kom hit äfven du, Maxim-, jag vill räcka dig min hand
att kyssa. Du talar sanning inför den, hvilkens bröd och salt
du äter - gör det äfven i framtiden! Må man gifva honom
en dyrbar zobelpels!"
Maxim bugade sig djupt och kysste tsarens hand.
"Hur stor sold har du?" frågade Ivan.
"En simpel opritschniks, tsar."
"Hädanefter skall du beklädas med kaptens rang och
åtnjuta alla de lifsmedel och andra förmåner, som tillkomma
en anförare. Men jag ser, att du ännu har något på tungan,
som du har svårt för att säga ut. Tala utan fruktan och utbed
dig hvad du vill!"
"Tsar, jag har ej förtjent din utomordentliga nåd och är
ej värdig den dyrbara klädningen, ty jag är ännu för ung.
Jag beder blott om en sak, tsar: sänd mig till Lithauen att
deltaga i kriget, sänd mig till Lifland eller, ännu hellre, sänd
mig till Rasan att bekämpa tartarerna!"
Något liknande misstänksamhet röjdes i tsarens blickar.
"Hvarför längtar du så ifrigt efter krigiska bragder, unge
man? Det lif, som vi föra här, finner du väl tråkigt?"
"Ja, jag finner det tråkigt."
"Hvarför?" frågade Ivan med en genomträngande blick
på Maxim.
Maljuta gaf emellertid ej sin son tid att svara, utan inföll:
"Tsar, Maxim vill gerna tjena sin herre. Äfven han vill
gerna ur dina händer mottaga minnespenningarna med den
gyllene kedjan. Han har ett hetsigt blod, tsar, och derför
beder han, att du skall skicka honom i fält mot tartarerna eller
tyskarna."
"Nej", lade sig tsarevitsch i samtalet, "det är ej derför,
utan emedan han gerna följer sin egen vilja: ’Jag vill ej längre
vara opritschnik, alltså skall jag ej heller vara det. Ske min
vilja och icke tsarens!’"
"Jaså, det är derför!" sade Ivan med ett leende, hvari
låg en anstrykning af hån. "Jaså, du, lille Maxim, vill mäta
dig med mig? Tänk bara, hvilken hjelte! Hvad förmår väl jag,
arme stackare, mot dig! Ske din vilje! Då du alltså ej längre
vill vara opritschnik, så befall, att man sätter dig bland
uppsy ningsmännen."
"O tsar», skyndade Maljuta att säga, "öfverallt, der du
ställer Maxim, kommer han att beredvilligt lyda dina befallningar.
Men gå nu hem, Maxim, det är redan sent. Säg åt din mor,
att hon ej väntar på mig, ty jag har åtskilligt att göra i
fängelset: vi måste lägga Kolitscheffarne på pinbänken.
Maxim aflägsnade sig.
Tsaren lät nu kalla Serebräny tillbaka. Opritschnikerna
förde honom in med bakbundna händer utan kaftan och med
skjortkragen nedviken. Bakom fursten gick öfverbödeln
Tereschka med ärmarna uppkaflade och med en blänkande bila
i handen. Tereschka följde med in, emedan han ej visste, om
tsaren ämnade förlåta Serebräny eller endast önskade, att han
skulle aflifvas på annat sätt.
»Kom hit, furste", sade Ivan. "Mina trogna hade gått
litet för hastigt till väga med dig. Blif inte ond på dem för
den saken. De hafva för vana att sätta klockorna i rörelse,
utan att taga hänsyn till kalendern. De betänka ej, att man
alltid har ganska god tid att afhugga en menniskas hufvud,
men att det är omöjligt att åter sätta det på hennes skuldror.
Tacka nu Boris, ty hade han ej varit, så hade de redan
förpassat dig till lifvet efter detta, och hvarje rekonventionstalan
mot Komjak hade varit omöjlig. Välan, säg mig nu, hvarför
du anfallit honom!"
"Emedan han sjelf angrep fredligt folk midt i deras egen
by. Jag visste då ännu ej, att han var din tjenare, och jag
hade hittills aldrig hört talas om opritschninan. Jag befann
^mig på återresan från Lithauen till Moskva, då jag stötte på
Komjak och hans kamrater och såg dem öfverfalla byn och
misshandla fredliga menniskor."
"Men om du hade vetat, att det var mina tjenare, skulle
du äfven då ha angripit dem?"
Tsaren kastade en genomträngande blick på Serebräny.
Fursten betänkte sig ett ögonblick och svarade derefter öppet:
"Ja, tsar, äfven i det fallet hade jag angripit dem, ty
jag hade ej kunnat tro, att det var på din befallning, som de
mördade oskyldiga bönder."
Ivan riktade sin mörka blick på fursten och satt en lång
stund tyst. Ändtligen tog han åter till orda och sade, i det
han till tecken af bifall nickade med hufvudet:
"Det var bra svaradt, Nikita. Jag har ej väckt
opritschninan till lif i Ryssland, på det att mina tjenare skola döda
oskyldiga menniskor. Det är deras pligt att som goda
hundar beskydda mina får mot de rofgiriga vargarna, på det att
jag på yttersta dagen må kunna säga med profeten: ’Herre,
här är hjorden, som du anförtrodt mig’. - Det var bra
svaradt. Jag säger det här i allas närvaro: endast du och
Boris känna mig. De andra tänka ej så, de kalla mig en
blod-menniska, men de veta ej, att jag badar mitt ansigte i tårar
på samma gång jag utgjuter blod. De se blott det röda
blodet, som faller hvar och en i ögonen, men mitt hjertas tårar
märker ingen. Dessa färglösa tårar falla på min själ, och
som brinnande harts söndergnaga och förtära de den dag
för dag".
Vid dessa ord riktade tsaren, med ett uttryck af djup
smärta, sina ögon mot himmelen. Derpå fortfor han, hvarvid
hans ögon nästan alldeles försvunno under pannan:
"Liksom fordom Rachel grät öfver sina barn, så gråter
jag, store syndare, öfver förrädarne och ogerningsmännen. Ditt
svar var godt, Nikita. Jag förlåter dig. Lösen bojorna från
hans händer! Gå, Tereschka, vi behöfva dig ej mer. Eller,
rättare sagdt - nej, vänta ännu ett ögonblick!"
Ivan vände sig till Komjak och sade med hotande stämma:
"Svara: hvad hade du i byn Medvedevka att göra?"
Komjak kastade en förstulen blick först på Tereschka,
derefter på Serebräny, krafsade sig sedan i nacken och
svarade i halft skygg, halft fräck ton:
"Vi hade brandskattat bönderna en smula, det kan jag
ej neka till. Vi hafva gjort oss skyldiga till att hafva
plundrat den, öfver hvilken du, tsar, förkunnat din onåd, ty den
byn tillhör bojaren Morosoff."
Det hotande uttrycket i tsarens ansigte försvann åter-,
han smålog och sade:
"Nåväl, är du belåten med de piskrapp, som fursten
låtit gifva dig? Jag tänker, att du har nog af dem. Äfven du
har min förlåtelse. Gå, Tereschka, i dag får du tydligen
ingenting mer att göra.
Ivans välvilliga sinnesstämning gent emot Serebräny
framkallade ett bifallsmummel bland bojarna. Detta mummel
undgick ej tsarens fina öra, och hans misstänksamma sinnelag
förklarade det på sitt vis. Då Komjak och Tereschka lemnat
salen, riktade Ivan sin genomträngande blick på bojarerna och
yttrade strängt:
"Ni skola ej tro, att jag ändrat min sinnesstämning mot
er, derför att ni sett mig dömma på detta sätt!"
Och i samma ögonblick insmög sig i hans oroliga själ den
tanken, att måhända äfven Serebräny kunde .hålla hans
mildhet för svaghet. Nu ångrade han, att han förlåtit honom,
och ville godtgöra sitt misstag.
"Hör på", sade han med en blick på fursten, "i dag har
jag förlåtit dig för din frimodighets skull och jag återkallar
ej min tillgift. Men kom väl ihåg, att om du begår ett nytt
fel, så strafiar jag dig äfven för det gamla. Då du alltså
är medveten om din skuld, så sök ej, som andra, att fly
undan till Lithauen eller till khanen, utan svär, att du städse
och hvar du än befinner dig skall underkasta dig det straff,
som jag kan komma att pålägga dig."
"Tsar, mitt lif är i din hand", svarade Serebräny. "Att
gömma mig för dig, är ej öfverensstämmande med mitt sätt:
jag lofvar dig, att om någonsin en anklagelse af hvad
beskaffenhet som helst hvilar på mig, så skall jag afvakta din dom
och ej undandraga mig ditt våld."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
