Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Harmonilära
- Nobelns ros. Skizz af J. O. Åberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Harmonilära.
Du äger sångens gudamakt.
Jag har fått ordets, så du sagt.
En sång förutan ord kan tjusa månget öra,
Och ord förutan sång kan månget hjerta röra,
Men om förenade till ett de båda bli;
Man skönsta tydning har på ordet harmoni. -
Ja, då när ord och sång på toners vågor segla,
När i hvarandra varmt två ögonpar sig spegla,
När tvänne händer ömt hvarandra trycka,
När tvänne hjertan slå af samma lycka,
När tvänne men’skor så hvarann’ förstå,
Att de oss tyckas mera en än två;
När bröst mot bröst sig fast och troget sluter,
Och samma glöd två själar sammangjuter;
När kyssars nektar två par läppar värma
Och samma längtan tvänne väsen närma -
Då - säg, min vän, om du ej ser deri
Också en bild af verklig harmoni!
Æolus.
*
Nobelns ros.
Skizz af J. O. Åberg.
Ungefär sju mil söder om Kalmar låg alldeles invid
sundets strand i forna tider ett litet fiskläge, som
kallades Avaskär. Länge fick det icke bibehålla detta
namn, ty redan i början af sextonhundratalet anlade danske
konungen der en stad, som efter honom benämndes
Christianopel, hvilket namn den till köping reducerade staden ännu
bibehåller. Dess binamn var »Styr-Kalmar», emedan
meningen med dess anläggning var att derifrån hålla ett vaksamt
öga på »Sveas nyckel», såsom Kalmar icke så oriktigt
benämndes. I våra dagar får man icke höra småländingen
säga Christianopel, utan rätt och slätt Nobeln.
Det var i skymningen den 25 Juni 1611. Inga skyar
fördunklade solens klara skifva; inga strida regnskurar hade på
länge uppblött jorden. Den friska bris, som kom från sydost
och jagade sundets vågor upp till den lilla köpingens vid
vattenbrynet belägna hus, gjorde, att sommarhettan icke känndes så
tryckande, som förhållandet annars skulle hafva varit.
På torget, beläget midt i köpingen, hade nästan alla
invånarna samlat sig kring en der anbragt stupstock. Ett doft
mummel brusade genom massan, blickarna glödde af harm
och en mängd utrop bevisade, att menighetens känslor voro
i den högsta svallning.
»Han har velat förråda oss åt svenskarna», ropade en
stentorsstämma; »straffet är derför rättvist.»
»Jag tycker, att det är för lätt», inföll en annan, »han
borde steglas.»
»Eller brännas», menade en tredje.
I ett hörn af torget stod en grupp, som ådrog sig
allmän uppmärksamhet af de omkringstående. Gruppen
bestod af en äldre man och qvinna samt en ung flicka,
omkring tjugu år. Hennes fina och sköna anlete var likblekt;
ögonen stirrade omkring utan något bestämdt mål och den
fylliga barmen häfde sig våldsamt. Då och då gick en tung
suck öfver hennes läppar.
»Anna», hviskade modern, under det att hennes röst
darrade af sinnesrörelse; »stilla din sorg en smula! Kanske
är det ännu icke för sent. Anders omtalade ju i morgse,
att han sett svenska fördelningar här i trakten.»
Den vackra flickans ansigte upplystes för några sekunder
af ett tviflande leende.
»Jo, visst är det för sent», hviskade hon med knappt
hörbar stämma. »O, visste jag ej det, se der, der kommer
han! Helige Gud!»
Omgifven af en stark trupp soldater, gick en ung man
fram mot stupstocken. Hans blickar irrade ut öfver den
böljande folkmassan, liksom sökte de någon. Och de stannade
snart på den unga flickan. Hvad betydde den blick, som han
gaf henne? Hvad betydde den, som han fick tillbaka?
Han ville spränga sitt fångsel, de täta soldatleden, men
de skarpa bajonetterna sargade hans bröst. Ack, om han i
detta ögonblick haft vingar, han skulle höjt dem och flugit
i den famn, der han så ofta hvilat!
Då han såg, att han icke med våld kunde komma ut från denna
rörliga spetsgård, sade han ångestfullt till soldaternas anförare:
»Låt mig taga afsked af min brud!»
Officeren var ej någon hårdhjertad man, men han måste gifva
ett nekande svar, ty han hade sträng befallning att icke låta den
lifdömde tala med någon under hans vandring till afrättsplatsen.
Det sorgliga tåget hade icke skridit fram många alnar, då
officeren, som gick i spetsen, bredvid sig hörde en bedjande stämma:
»Låt mig få taga afsked af min brudgum!»
Officeren vände sig åt den sida, hvarifrån bönen kom; han
spratt till, ty i den bedjandes röst låg någonting så egendomligt.
Framför honom stod Nobelns ros, den vackra Anna, som vid
åsynen af den lifdömde slitit sig ifrån föräldrarna och genom den
tätt packade folkmassan, som godvilligt gaf henne rum, ilat fram.
»Mitt barn», sade han sorgset, i det han kastade en
lång blick ut öfver menniskoskaran, »mina order förbjuda
mig att låta den lifdömde meddela sig med någon, men», och
här sänkte han sitt hufvud mot bröstet en stund, »du har
talat till mitt hjerta, likasom förut din brudgum. Tag afsked
af honom, men hastigt måste det ske.»
Aldrig har någon gifvit och aldrig kan någon gifva en
tacksammare blick, än den Anna gaf dansken.
»Rudolf», ropade hon med hjertslitande stämma, i det hon
kastade sig i fångens armar; »du går till döden, till ett bättre
lif. Aldrig, aldrig skall jag glömma dig! För evigt farväl!»
Fångens kropp skakades som af en frossa, och i de
omkringståendes ögon summo klara tårar. Det var ett
ögonblick, som oemotståndligt ryckte åskådarna med sig.
Men, just i detsamma hördes en dundrande stämma:
»Hvarför stannar tåget?»
Officern ryckte till. Med ett kraftigt tag grep han den
unga flickan i armen och ryckte henne ur fångens famn.
Hon uppgaf ett svagt skri och föll, till hälften medvetslös,
i de omkring ståendes armar. Tåget satte sig ånyo i rörelse
mot den ödesdigra platsen midt på torget. Snart stannade
det vid stupstocken. En högre officer uppsteg på en för
tillfället uppförd ställning och uppläste följande, hvilket hördes
af hela folkmassan:
»Hans majestät konung Christian bjuder härmed, att
vapensmeden Kudolf Stjerna, som öfverbevisats om att hafva
fört underhandlingar med svenskarna, i afsigt att öfverlemna
denna plats i deras våld, derför botar med sitt lif. Gånge
alltså domen i fullbordan!»
I detta ögonblick rusade en ung qvinna fram genom
folkmassan. Det var Anna. Alla gåfvo plats åt henne. Hennes
hår fladdrade vildt omkring hufvud och skuldror, och hennes
blickar glödde af ett halft vansinnes eld. Med all den kraft,
hon kunde samla, stötte hon undan den närmast stående
soldaten och rusade fram till den lifdömde, kring hvilken
hon slog sina armar. Ett sorl lopp genom folkmassan.
»Döda förrädaren genast!» skrek en athletisk figur, i det
han svängde en lång knif öfver sitt hufvud.
»Stek honom vid sakta eld!» ropade en annan.
»Bränn honom!» vrålade en tredje.
»Lefve konung Christian!» hördes en röst bland
soldaterna, och häri instämde hela menigheten.
»Rudolf», hviskade Anna, under det hon tog fram ur
barmen en skarpslipad dolk och omärkligt stack den i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0198.html
