Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herre och tjenare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
232
ordnade. Naturligheten åter är nu å sin sida af två slag.
Antingen är den ursprunglig, det vill säga ännu ej berörd af
kultur eller onatur, eller är den förvärfvad, det vill säga, att
den blifvit luttrad och förädlad.
Ett naturligt uppförande finna vi derför endast hos de
obildade och hos de finast bildade - de halfbildades
mellanliggande klass är vacklande häri, liksom i mycket annat. De
moderna sällskapsformerna tjena just folk ur denna klass
till en beqväm täckmantel, till en glänsande prydnad, som
alltför ofta besticker och vilseleder andras omdömme. Högmod
emot lägre stående, kryperi inför de högre - det är
halfbildningens och den lumpna karaktärens osvikliga
kännetecken.
Den verkligt framstående och bildade, som känner det
sanna värde han äger, vet, att det ej ligger något
förnedrande i att iakttaga naturlighet mot underordnade. Han
anser sig ej för god att tillfälligtvis skämta med sina tjenare,
men hela hans uppförande är också af beskaffenhet att visa
tjenaren, huru långt denne kan våga att beträda skämtets
bana i sällskap med sin herre. I en sådan husbondes hela
uppträdande ligger nämnligen ett: »hit intill skall du gå,
men icke vidare», hvilket, fastän mildt, ej låter missförstå
sig. Är tjenaren sjelf klok och bildad nog att hålla sig inom
tillbörliga skrankor, så uppstår der alltid en viss, ömsesidig
förtrolighet mellan herre och tjenare, hvaraf den förre icke
alltid har minsta behofvet.
En sådan genom bildning och inre värde utmärkt
husbonde träder också i ett alldeles enligt förhållande
till sin herre, sin skenbart högre stående förman. Äfven
här låter han den naturlighet, hvilken han hunnit genom
sällskapsformalismens öfvervinnande, framträda, gifver till
känna medvetandet om sitt menniskovärde och sina på
förtjenst grundade rättigheter och visar tillbaka, under
iakttagande af alla formens fordringar och med naturlig värdighet
och säkerhet, alla ovärdiga anspråk, på samma sätt som han
tillbakavisat sin tjenares påflugenhet.
Den obildade, af sällskapsformalismen ej berörde, visar
i sitt uppförande stor likhet med den verkligt bildade. Den
äkte landtmannen är sträng mot sin dräng, men dock rättvis;
han underlåter ej att vara lydig sin godsherre, på samma
gång han dock är sjelfständig.
Illa står det deremot till med den halfbildade, han är
en dålig herre och en dålig tjenare. Såsom "herre" pockar
han på en bildnings företräden, hvilka sakna den nödvändiga
förutsättningen; såsom tjenare gör han också anspråk på det,
som ej tillkommer honom.
Den allmänna tredelningen - ursprunglig naturlighet,
förvärfvad naturlighet, halfbildning - finner med hänsyn till
vårt thema sin tillämpning på alla folk. I sin helhet
jämnförda med hvarandra, visa de dock en ganska väsentlig skilnad
i förhållandet mellan herre och tjenare, hög och låg, och
det är lärorikt att anställa iakttagelser i denna riktning.
Här är icke tillfälle, huru lockande än saken vore, att
behandla frågan ur litterär synpunkt, utan vi måste nöja oss
med de mera spridda och flyktigare iakttagelser, man på
resor kan göra. Väl bjudes oss ett rikt material för
folkpsykologiska studier i Molières och Shakespeares domestiker,
i de grekiska tragediförfattarnas, de italienska novellisternas,
de spanska romandiktarnas arbeten. Men låtom oss hålla oss
till reseintrycken!
Vi begifva oss först till Spanien. Hvar och en skall
blifva öfverraskad af att se den spanska grandens umgänge
med sina underordnade, ty allt, hvarpå våra ståndsprinciper
grunda sig, blifver här kullkastadt. Trots sin till ordspråk
blifna stolthet, håller den spanske granden det dock icke
under sin värdighet att direkt umgås med folket, att trycka
den hand, mannen med spaden och yxan räcker honom.
Hans stolthet förbjuder honom icke att i cafeet sätta sig vid
Uppbrott till bruddansen.
(Efter en oljemålning af Adolf Eberle.}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
